Troligtvis är den musik jag lyssnat mest på i år Pink Friday av Nicki Minaj och Let England Shake av PJ Harvey, jämte singlar av Rihanna och Beyonce. Men men.
Jag varken orkar eller hinner dock göra några kvalitativa eller kvantitativa bedömningar i listform. Orkar inte heller skriva motiveringar. Men men.
Så utan bök och stök -här lägger jag upp de femtio album jag har lyssnat mest på / tyckt bäst om under 2011. För enkelhetens skull har jag valt skivor som ligger uppe på Spotify, vilket innebär att det är mer än en hel del favoriter som faller bort. Men men.
Upptäckte också att en del skivor jag trodde skulle hamna på listan inte gjorde det, som Bon Iver och M83. Men men.
Utan inbördes ordning eller djupare tankar: here goes.
-----------
Destroyer - Kaputt
Strbkt - STRBKT
araabMUZIK - Electronic Dreams
Azari & III - Azari & III
John Maus - We Must Become the Pitiless Cencors of Our Selves
Shabazz Palaces - Black Up
Little Dragon - Ritual Union
Oddisee - Rock Creek Park
Dirty Beaches - Badlands
Lotta Wenglén - Thanks For Your Generous Donations!
Blanck Mass - Blanck Mass
Eleanor Friedberger - Last Summer
Lone - Emerald Fantasy Tracks
Zomby - Dedication
Oneothrix Point Never - Replica
Tim Hecker - Ravedeath, 1972
Tape - Relevationes
Skriet - Det beslutande organet
Tory Y Moi - Underneath The Pine
Kurt Vile - Smoke Ring For My Halo
Gold Panda - Companion
PJ Harvey - Let England Shake
Nicolas Jaar - Space Is Only Noise
Washed Out - Within and Without
St. Vincent - Strange Mercy
War On Drugs - Slave Ambient
Twin Sister - In Heaven
Blouse - Blouse
Cass McCombs - Humor Risk
Drake - Take Care
Martyn - Ghost People
Common - The Dreamer, The Believer
James Ferraro - Far Side Virtual
Mary J Blige - My Life II... The Journey Continues (Act 1)
Korallreven - An Album by Korallreven
Kendrick Lamar - Section. 80
Jonathan Johansson - Klagomuren
Youth Lagoon - The Year of Hibernation
Loney Dear - Hall Music
Atlas Sound - Parallax
Spectrals - Bad Penny
Real Estate - Days
WU LYF - Go Tell Fire To the Mountain
Girls - Father, Son, Holy Ghost
James Blake - James Blake
Fleet Foxes - Helplessness Blues
Panda Bear - Tomboy
Forest Fire - Staring At the X
Slow Club - Paradise
Richard Buckner - Our Blood
Twittra om detta!
tisdag, december 27, 2011
söndag, november 20, 2011
Om Waidelich strukturreformistiska anslag och Socialdemokraternas nya ekonomiska politik
Var befinner vi oss i världen i dag?
Ingenting talar för att de grundläggande intressemotsättningarna mellan höger och vänster har upphört eller upplösts i det samhälle vi nu lever i. Tvärtom. Vi märker det i attackerna mot den gemensamma sektorn och de samhälleliga transfereringssystemen. Ja i vissa fall tycker jag mig se dem blottläggas allt tydligare i vår samtid vad gäller till exempel synen på fördelning, inflytande, trygghet - och sysselsättning. Också här i Sverige.
Runt om i världen, framför allt i borgerligt styrda länder likt vårt eget, har massarbetslöshet kommit att betraktas som ett bestående fenomen i den moderna samhällsbilden. Något man är tvingad att leva med.
Stig Dagerman skrev att "i tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden".
Att denna oro spridit sig över den europeiska kontinenten de senaste tre åren står bortom tvivel. Men en framtidsrörelse kan skapa förutsättningar att bryta denna känsla av misstro och vanmakt. Socialdemokratin är en tro på politiken.
Ska Socialdemokratin ha ett existensberättigande måste man därför förmå stå upp som motbild till detta resignerande inför den individuella och kollektiva tragedi massarbetslösheten innebär, samt förmå prestera ett politiskt alternativ för att bryta den.
Det räcker inte med att tala om full sysselsättning. Man måste också leverera en politik för det. Detta är avgörande för Socialdemokraterna, vilket Kajsa Borgnäs skrev klokt om redan dagarna efter valet 2010.
Jag vill tala om människan som mått. Jag ska göra det ur ett makroperspektiv, vilken kanske låter paradoxalt. Förhoppningsvis förstår man dock hur jag tänker när man läst inlägget.
Lju(s) i mörkret
Jag tycker mig ana en ljusning nu. Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Tommy Waidelich presenterade i veckan ett utkast som ytterligare preciserade vilken ny ekonomisk politik partiet vill bedriva. Det rör sig om två konkreta målsättningar som man nu vill utreda möjligheterna kring.
I dokumentet "Högre ambitioner för Sverige - Nya mål för den kunskapsbaserade ekonomin" skriver partistyrelsen att:
- statsbudgeten kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk innehållande till exempel mål om antalet arbetade timmar och sysselsättningsgrad
- vid sidan av befintligt mål för offentligfinansiellt sparande se över möjligheten att utarbeta ett mål för de statliga investeringarna i reala tillgångar
"Enligt finansdepartementets beräkningar är reformens självfinansieringsgrad bara 25 procent. Skattesänkningarna har därmed en alternativkostnad och innebär att man prioriterar bort satsningar på infrastruktur, omsorg, vård, utbildning och andra centrala samhällsfunktioner." skrev Marika Lindgren Åsbrink, Dany Kessel m.fl. i Sydsvenskan i våras kring den 5:e jobbskatteavdraget. "Sänkt skatt ger få nya jobb"
Socialdemokraterna försöker nu orka något annat att spela matchen på de borgerligas planhalva. Waidelich pratar om ett behov av ett sysselsättningspolitiskt ramverk som styr de politiska insatserna mot det övergripande målet om full sysselsättning. Det här känns som ett steg i rätt riktning på "de små stegens långa marsch".
Mycket positiv ställer jag mig till ett mål för de statliga investeringarna i reala tillgångar. Det har varit eftersatt. Som Katrin Kieolos skrev i Aftonbladet i veckan: "Järnvägen havererar och kraftnätet håller inte. När vi får elräkningen eller väntar på tåget önskar vi sannolikt att politikerna hade investerat mer i dem, i stället för att ge oss någon hundralapp i sänkt skatt för att vi skulle ge dem vår röst i ett val för åtta år sedan."
Detta kan vara ett par gedigna steg för att flytta sig från den borgerliga planhalvan. Jag ser fram emot resultaten av partiets fortsatta utredningsarbete kring detta.
Men hur bör man gå vidare?
Vi behöver mer av strukturreformistiska anslag
En av de mer intressanta skrifterna jag har läst i år är "Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder", av Örjan Nyström och Anders Nilsson. Den gavs ut av Arbetarrörelsens Tankesmedja som en del av deras idésatsning "Socialdemokratins utmaningar", denna om full sysselsättning. Tankesmedjan presenterade tankegodset kring strukturpolitiken som;"Strukturpolitik handlar om att se helheten av de olika politiska förslag som läggs fram; att binda ihop arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik, utbildningspolitik, näringspolitik, miljöpolitik, lönebildning osv. till en helhet som tillsammans främjar det samhälle man vill skapa.
En socialdemokratisk reformistisk politik måste ta avstamp i en sådan mer långsiktig och djuplodande förståelse av samtidens utmaningar för att hamna rätt, på både kort och lång sikt."
Nyström och Nilsson ställer sig kritiska till både nykeynsiansismen och de neoklassiska lärorna, och menar att verkligheten talar emot att samhällsekonomin skulle vara ett i grunden självreglerande system.
Likt Rudolf Meidner och Gösta Rehn menar de "politikens företräde över ekonomins", och att man medvetet kan omforma de institutionella ramarna för att med marknadens dynamik som motor kan leda samhällsutvecklingen i en viljebestämd riktning. Inom kapitalismen är den marknadsdrivna strukturomvandlingen helt enkelt den mest potenta samhällsomdanande kraften.
Men rekordårens institutionella ramverk är inte lösningen - så klart. Tiden har sprungit ifrån Rehn-Meidner-modellen. Detta resonerar Jimmy Sand kring i sitt intressanta inlägg "En strukturreformistisk ansats". Den definitiva brytpunkten kom när inflationsmålet överordnades sysselsättningsmålet.
Jag ska inte gå in på alla enskilda förslag i Nyströms och Nilssons skrift utan väljer att enbart rekommendera den varmt. Men vad menar jag behövs tänkas kring ekonomin av Socialdemokratin?
Omforma de institutionella ramarna
Vi har en finans- och vinstledd tillväxtregim där kortsiktiga finansiella vinster prioriterats före produktiva investeringar.Den tredje vägens politik omfamnade avreglerade marknader och ökande inkomstskillnader. De sista resterna av förtroendekapitalet för denna inriktning utraderades med finanskrisen. Från 2008 och framåt har vi sett effekterna detta har haft för den reella ekonomin, för människor.
Socialdemokraterna måste förstå denna samtid.
Jag tror att en välgörande institutionell reform skulle vara att jämte Riksbankens inflationsmål lägga ett sysselsättningsmål. Den svenska penningpolitiken har varit för stram. Vi behöver en räntepolitik med full susselsättning som mål. Detta har varit min och fleras uppfattning sedan tonåren, men nu börjar debatten följa med.
Att en lägre arbetslöshet kan vara fullt förenlig med lägre inflationstakt på längre sikt visar till exempel Tony Johansson och Josef Taalbi förtjänstfullt i sin analys till Arbetarrörelsens Forskarnätverks eftervalskonferens 2010, "Full sysselsättning och ekonomisk politik" (från sid 53).
De menar att det vore önskvärt för Riksbanken att frångå det strikta inflationsmålet för att skapa förutsättningar för tillväxt och för att undvika utslagning av långsiktigt hållbar produktionskapacitet. De menar att en aktiv och omfattande innovationspolitik här skulle spela en stor roll för kapitalbildning och sysselsättning, men också inflationen.
"En sysselsättningsorienterad politik skulle dock tillsammans med en politik för strukturomvandling skapa en lönedriven tillväxt som är förenlig med såväl låg inflation som minskade inkomstklyftor. [...] En ökning av löneandelen skulle snarare leda till ett omvandlingstryck som förbättrar konkurrensen och därmed sänker priseffekterna. En lönedriven tillväxt skulle alltså kunna skapa ett starkare omvandlingstryck i äldre branscher.
Jag tror i sammanhanget också att det är helt avgörande med jämställda löner. Där finns mycket att göra, men sett till institutionella reformer så gillar jag TCOs förslag om att Medlingsinstitutets instruktioner ska ses över och omformuleras i syfte om att uppnå jämställda löner.
Likaså behöver Socialdemokraterna svara mot universallösningen att alla ska bli entreprenörer. Det är ett ohållbart fokus. Den offentliga sektorn kan med expansion bidra till att bekämpa arbetslöshet, och en politik för innovation och tillfört kapital kan göra att den privata ekonomin kan anställa fler - också framåt.
Skattesystemet behöver ses över
Jag sätter även stort hopp till den skatteöversynsgrupp Socialdemokraterna talat om, och hoppas på en utbredd dialog med det civila samhället. Vi behöver ett samlat grepp kring hela skattesystemet. Man kan inte tänka skatter separat från näringspolitiken, arbetsmarknadspolitiken eller välfärdspolitiken.Skattesystemet behöver dessutom vara översiktligt och transparent. Det skapar en förutsägbarhet som också skapar legitimitet och förståelse för skatteuttaget. Den avdrags- och subventioneringshysteri som präglar den borgerliga skattepolitiken eroderar istället översiktligheten och legitimiteten, och minskar det så kallade "reformutrymmet".
(Överhuvudtaget behöver vi fundera på hur vi diskuterar "reformutrymmet", vilket Elin Molin skrivit om i sitt inlägg "Reformutrymmet och välfärden").
Människan som mått - inte kapitalet
Socialdemokratin har nu tagit några viktiga steg på vägen. Det finns mycket kvar att tänka kring - jag berör oerhört lite här i detta inlägg.Men vi har börjat formulera lösningar som genom genom konkreta effekter i människors arbetsliv och vardag skulle kunna bryta vanmakt och misstro, och bryta känslan av framtiden som ett fängelse.
I fokus står människors ökade möjligheter, till allas gagn. Fokus på den reala ekonomin leder till att man ändrar fokus till den enskilda människan. I den strukturella ansatsen och generella politiken. Vi kan aldrig acceptera en enda människa som drabbas av utslagning.
För som Ragnar Thoursie skrev i Sundbybergsprologen:
"Människan, ej månen, är alltings mått vid Bällstaviken". Twittra om detta!
lördag, juli 23, 2011
Fasa och oändlig sorg - obändig solidaritet och kärlek
Vi är många som famlar i mörkret i dag. Söker efter ord för att beskriva den lamslående fasa och sorg som river upp själ och hjärta. Det känns i varje enskilt hjärtslag, i varje tår som bränner över kinderna. Jag gråter så jag inte kan andas, i sorg över dem som har tagit sitt sista andetag.
Vi bearbetar sorg och oro olika. Jag brukar skriva för att samla mig. Det är väl därför jag gör det i dag. För att försöka förstå något jag aldrig helt kommer att kunna ta in. För att samla tankar ur den känslostorm som ridit mig genom nattens mardrömmar.
I sociala medier möter jag bestörtning och förtvivlan från meningsfränder världen över. Från kamrater inom Ecosy och IUSY, PES och SI. Från den globala fackföreningsrörelsen. Detta har varit en attack mot oss alla, till synes sprungen ur ett ofattbart hat och förakt mot människor bara för att de valt att engagera sig som socialdemokrater.
Jag var engagerad i SSU i över tio år. Många av mina allra närmaste vänner har jag mött under den tiden. Under kaffekokande i klubblokalen, flygbladsskrivande på expeditionen, på manifestationer på gator och torg. Under kurshelger och kongresser. På sommarlägren.
Sommarlägren. Bland det allra finaste vi har. Unga engagerade aktivister som samlar sig tillsammans. Som spelar fotboll. Arrangerar seminarier och studiecirklar. Lagar mat tillsammans. Sover tillsammans. Sitter kring lägereldar och sjunger tillsammans. Blir kära och hittar vänner för livet, tillsammans och var och en för sig.
Jag tänker tillbaka på alla de sammankomster jag varit med och arrangerat, burit och deltagit på. Kongresserna och kurshelgerna. Alla gånger jag varit kursledare på Bommersvik, Klostersågen och hos olika SSU-distrikt. Jag tänker tillbaka på mina sommarläger med SSU. Glädjen. Kraften. Allt det fina.
Jag tänker i dag på alla de vänner och kamrater från AUF som har varit med där. På valläger och i valrörelser. På våra kongresser, kurser och konferenser. På våra nordiska kamratträffar mellan organisationerna. Jag tänker på alla de kamrater vi lärt känna när vi jobbat i norska valrörelser. När vi har besökt Utöya.
Utöya. AUFs paradis på jorden. Samlingspunkten för den norska unga arbetarrörelsen. Denna lilla, lilla ö man går över på fem minuter. På husen som AUF:arna själva underhåller och driver, bygger till och reparerar. På kullen där man sitter och lyssnar. Platsen där vänskaper och förhållanden inletts. Där engagemang och tro på en bättre värld har funnit näring och växt i styrka. I går blev Utöya i stället ett helvete på jorden.
Det blir så ofattbart hemskt. Så overkligt och fasansfullt.
Norges arbetarrörelse har blivit attackerad i centrat av sitt engagemang, i det allra finaste, där det kanske gjorde som allra mest ont. Den internationella socialdemokratin står i dag sida vid sida med våra norska vänner som sörjer sina fallna barn och ungdomar.
Alla vi med vänner som var där famlar i mörkret. Uppdateringar och sms från kamrater som klarat sig blandar hos oss lättnad över att de är vid liv, med fasa över vad de berättar om – de som inte kan berätta. De vars anhöriga fortfarande inte fått kontakt och heller inte kommer att få det. De föräldrar och syskon som stolta låtit sina barn åka på ett politiskt sommarläger på en ö. Jag kan inte ens försöka förstå hur de har det i dag. De anhöriga som ännu inte vet. Som aldrig får träffa sina kära igen.
Mitt hjärta är med alla vänner som förlorat nära och kära, gamla vänner och nyfunna meningsfränder. Där den nyfunna vänskapen aldrig fick växa sig stark till en livslång kamratskap, så som mina träffar på ungdomslägren fick göra. Där den spirande förälskelsen aldrig fick prova sina vingar. Där det i dag bara finns mörker och sorg.
När jag ser ansiktsuttrycken hos Jens Stoltenberg och Eskil när de kramar varandra på land ute vid Utöya så börjar jag för första gången kunna ta in vad som skett. Ofattbart.
Sorgen är oändlig över de kamrater som blivit mördade. Mina tårar betyder ingenting för er i dag men jag kan inte annat än gråta dem. Mina ord som jag skriver kan inte vara till något stöd utan jag skriver dem för min egen skull.
Men min – vår allas – obändiga solidaritet och kärlek, kommer förhoppningsvis i längden att hjälpa i läkandet. De manifestationer och minnesstunder som SSU:are över hela världen i dag håller kanske kan ge styrka om ej ännu någon tröst.
Älskade, älskade systerorganisation. Vi står sida vid sida av er i dag och begråter era fallna. När ni behöver oss så kommer vi att finna där för er.
Solidaritet och kärlek.
Twittra om detta!
måndag, maj 16, 2011
"Nån annan" är du - men varför och hur?
I bland får man bara lust att skriva. Någon väcker ens tankar, inspirerar - eller provocerar. I dag var det DNs ledarsida som stod för detta. I ledarsticket "Nån annan" är du resonerar de utifrån Ruben Östlunds senaste film om hur och varför vi tar hand om oss själva och varandra:
Att civilkurage svårligen kan skapas på något sätt uteslutande via politiska medel instämmer jag självfallet i. Att gemensamt finansierade och samhälleligt administrerade system skulle leda till anonyma och osolidariska medborgare - som står maktlösa i sina liv - är däremot en ideologiskt motiverad nidbild, och det är den idéströmningen jag vill kommentera.
I förordet till sin Timbrobok Den hjärtlösa välfärdsstaten skrev författaren Staffan Burenstam Linder att:
Vad är då det för något? Ja, ibland har dess förespråkare lättare för att definiera vad det inte är (något som förvisso är ett förenande drag med flertalet socialister). Men familjen, grannskapet, de nära sociala nätverken. Ungefär så ser byggstenarna ut.
Det är ofta företrädare för denna strömning som kommer med kritiken om den hjärtlösa staten. Den som gör medborgare till anonyma och fristående från ansvar för sina nära och kära - i förlängningen sin nästa, helt enkelt. Detta skulle vara något som välfärdsambitionerna i socialdemokratisk tappning skulle ha lett till. Jag återkommer snart till detta.
Först vill jag bara inflika, poängtera, att denna politiska filosofi i dag ofta bara är ett retoriskt uttryck för vilja till nedskärningar och privatiseringar. I sin praktiska tappning är det därför i högerns händer en inriktning som i sin förlängning går att koppla till nyliberala målsättningar. Tänk "nattväktarstat" och Marian Radetzki, tänk de omstöpningar av det brittiska samhället som David Cameron (något paradoxalt) genomför under parollen "Big Society".
Men tillbaka till den konservativa kritiken av socialdemokratisk politik, av statsindividualismen. I boken Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige anför författarna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh en helt annan bild av den svenska välfärdsstaten än vad dess konservativa kritiker gör.
Redan i inledningen slår de fast:
I den amerikanska modellen står individen och familjen tillsammans mot staten, som ska hållas borta från privatsfären. I den tyska modellen sägs stat och familj stå tillsammans mot individen. I den svenska modellen har stat och individ så att säga enats mot familjen (till konservativas uppenbara förtvivlan).
Våra samhälleliga system har förändrat maktbalansen mellan människorna i vardagen genom att ge individen en starkare ställning både på arbetsmarknaden och i det privata - något en mer kommunitär linje i förhållande till politiken som medel inte kan lyckas med.
Jag vet inte hur det är för högerkonservativa, men för mig representerar inte starka och oberoende individer automatiskt anonyma människor och osolidariska medborgare utan civilkurage.
Det är i varje fall inte den människosyn som socialdemokraternas ideologi och praktiska politik har byggt på. Tvärtom så är mycket av vår framgång under 1900-talet sprungen ur att vi förstod och bekräftade behovet av individualismen och strävan efter oberoende.
Med Berggrens och Trädgårdhs läsning av historien; "Den moderna välfärdsstaten har institutionaliserat redan existerade värderingar" - snarare än att den skulle ha påbjudit nya.
En statsindividualism byggd på jämlikhet frigör människor, ger människor makt i sina liv snarare än vad den tar ifrån dem. Som Olof Palme sade på minneshögtiden för Tage Erlander:
Jag tror att fria människor, i en samhällsmodell som främjar individualism och solidaritet, är trygga människor som kan se ömsesidigheten i mellanmänskliga relationer, och kan välja denna ömsesidighet från mer fria premisser än vad som varit möjligt tidigare.
Det är då man verkligen kan se sin nästa i sig själv. "Nån annan" är du. Twittra om detta!
"Snarare än att stifta lagar borde politikernas mål vara att skapa ett så starkt civilt samhälle att vi alla känner ansvar för både vår egen välfärd och våra medmänniskors. Grupptryck kan vara något bra – om det är ett tryck från omgivningen, från civilsamhället, att själva göra vad vi kan och att dessutom hjälpa varandra när någon inte räcker till."Detta fick en av mina favoritantagonister på Twitter, moderaten Martin Edgélius, att fortsätta resonemanget i ett inlägg på sin ofta intressanta blogg Konservativa Tankar. Under rubriken Offentliga institutioner skapar inte civilkurage skriver han om "nånannanismen", och kopplar denna till vänsterns syn på politik och samhällsbyggnad.
"Hur skapas civilkurage och tillit mellan människor? Vänsterns svar på frågan är oftast; genom höga skatter, generella välfärdssystem och offentligt administrerad solidaritet. Att det inte funkar något vidare torde dock vara uppenbart för de flesta.Som väntat instämmer jag inte i Martins kritik. Jag menar att generella välfärdssystem ger människor makt över sina liv, inte tvärtom.
Anonyma system leder till anonyma människor. Och anonyma människor behöver inte ta ansvar för sina medmänniskor. I stället förväntar man sig att någon annan ska göra det åt en (den så kallade nånannanismen)."
Att civilkurage svårligen kan skapas på något sätt uteslutande via politiska medel instämmer jag självfallet i. Att gemensamt finansierade och samhälleligt administrerade system skulle leda till anonyma och osolidariska medborgare - som står maktlösa i sina liv - är däremot en ideologiskt motiverad nidbild, och det är den idéströmningen jag vill kommentera.
I förordet till sin Timbrobok Den hjärtlösa välfärdsstaten skrev författaren Staffan Burenstam Linder att:
"Staten är inte och lär inte medmänsklighet och ansvar. Därför fungerar inte en välfärdsstat."Detta står som en passande illustration av strömningen, en förvisso konservativ kommunitarism snarare en nyliberal statskritik men som dock tydligt förespråkar mindre politik och kollektiva lösningar. I stället vill man fokusera på det så kallade civila samhället.
Vad är då det för något? Ja, ibland har dess förespråkare lättare för att definiera vad det inte är (något som förvisso är ett förenande drag med flertalet socialister). Men familjen, grannskapet, de nära sociala nätverken. Ungefär så ser byggstenarna ut.
Det är ofta företrädare för denna strömning som kommer med kritiken om den hjärtlösa staten. Den som gör medborgare till anonyma och fristående från ansvar för sina nära och kära - i förlängningen sin nästa, helt enkelt. Detta skulle vara något som välfärdsambitionerna i socialdemokratisk tappning skulle ha lett till. Jag återkommer snart till detta.
Först vill jag bara inflika, poängtera, att denna politiska filosofi i dag ofta bara är ett retoriskt uttryck för vilja till nedskärningar och privatiseringar. I sin praktiska tappning är det därför i högerns händer en inriktning som i sin förlängning går att koppla till nyliberala målsättningar. Tänk "nattväktarstat" och Marian Radetzki, tänk de omstöpningar av det brittiska samhället som David Cameron (något paradoxalt) genomför under parollen "Big Society".
Men tillbaka till den konservativa kritiken av socialdemokratisk politik, av statsindividualismen. I boken Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige anför författarna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh en helt annan bild av den svenska välfärdsstaten än vad dess konservativa kritiker gör.
Redan i inledningen slår de fast:
"Vår tes i denna bok är att den svenska välfärdsstaten på ett unikt sätt har erbjudit medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband utan att för den skull äventyra den fundamentala moraliska ordningen i samhället. Tvärtom har det svenska samhällskontraktet kommit att uppfattas som ett uttryck för solidaritet och omtanke människor emellan."Berggren och Trägårdh talar vidare om tre poler i välfärdens maktrelationer: individen, staten och familjen.
I den amerikanska modellen står individen och familjen tillsammans mot staten, som ska hållas borta från privatsfären. I den tyska modellen sägs stat och familj stå tillsammans mot individen. I den svenska modellen har stat och individ så att säga enats mot familjen (till konservativas uppenbara förtvivlan).
Våra samhälleliga system har förändrat maktbalansen mellan människorna i vardagen genom att ge individen en starkare ställning både på arbetsmarknaden och i det privata - något en mer kommunitär linje i förhållande till politiken som medel inte kan lyckas med.
Jag vet inte hur det är för högerkonservativa, men för mig representerar inte starka och oberoende individer automatiskt anonyma människor och osolidariska medborgare utan civilkurage.
Det är i varje fall inte den människosyn som socialdemokraternas ideologi och praktiska politik har byggt på. Tvärtom så är mycket av vår framgång under 1900-talet sprungen ur att vi förstod och bekräftade behovet av individualismen och strävan efter oberoende.
Med Berggrens och Trädgårdhs läsning av historien; "Den moderna välfärdsstaten har institutionaliserat redan existerade värderingar" - snarare än att den skulle ha påbjudit nya.
En statsindividualism byggd på jämlikhet frigör människor, ger människor makt i sina liv snarare än vad den tar ifrån dem. Som Olof Palme sade på minneshögtiden för Tage Erlander:
”Du har sagt att samhället ska vara starkt så att människor slipper vara svaga. För dig var det starka samhället aldrig ett uttryck för myndighet eller ekonomisk övermakt som dirigerar människors liv"Just så.
Jag tror att fria människor, i en samhällsmodell som främjar individualism och solidaritet, är trygga människor som kan se ömsesidigheten i mellanmänskliga relationer, och kan välja denna ömsesidighet från mer fria premisser än vad som varit möjligt tidigare.
Det är då man verkligen kan se sin nästa i sig själv. "Nån annan" är du. Twittra om detta!
fredag, maj 13, 2011
Avregleringar blott för avregleringars skull, eller kvalitet i välfärden och mesta möjliga nytta för skattemedeln?
I dag har jag och Sanna Axelsson (s) en insändare i Skånska Dagbladet. Den handlar om Socialdemokratins nystart och den nyktra översyn av de senaste decenniernas avreglerar som Håkan Juholt signalerade i sitt installationstal.
Denna signal från Juholt skärrade dock Rickard Wendel (m) så till den milda grad, att han tidigare i veckan skrev insändaren Nya (s) vill minska valfriheten. Det är den vi har svarat på i dag.
Klicka på bilden så kan du se den i fullt format
Under rubriken Varje skattekrona ska göra nytta ställer vi oss frågan:
För oss är svaret enkelt! Twittra om detta!
Denna signal från Juholt skärrade dock Rickard Wendel (m) så till den milda grad, att han tidigare i veckan skrev insändaren Nya (s) vill minska valfriheten. Det är den vi har svarat på i dag.
Klicka på bilden så kan du se den i fullt formatUnder rubriken Varje skattekrona ska göra nytta ställer vi oss frågan:
Ska man blint försvara avregleringar blott för avregleringars skull, eller ska man fokusera på kvalitet i välfärden och mesta möjliga nytta för skattemedlen?
För oss är svaret enkelt! Twittra om detta!
torsdag, maj 05, 2011
Men facket då? Om behovet av en tvärfacklig löntagarfront
Fortsätter att ta mig igenom huvudlinjerna i de kommentar jag fått på intervjun med mig i lördags.
Tidigare inlägg under detta tema är:
- Om arbetarstaden Malmö (2/5-11)
- Bör Socialdemokraterna ha en särskild politik gentemot "medelklassväljare"? (3/5-11)
- Men facket då? Om organisationsgrad/medlemsrekrytering(4/5-11)
Som utlovat i går tänker jag utveckla vad jag menade med att en tvärfacklig löntagarfront skulle vara en huvudutmaning för LO. Det handlar framför allt om TCO men också om Saco.
Klassröstningen minskar. Sambandet mellan yrkestillhörighet och vilket parti man röstar på har blivit svagare. Parallellt med detta har rörligheten hos väljarna ökat generellt.
Löntagarna i Sverige står därför i behov av en mer enad front från sina fackföreningar i flera viktiga fackliga frågor som påverkas av politiken. Dock verkar inte detta bli mer troligt, snarare tvärtom. Vad beror detta på, och går det att förändra?
Låt mig börja med den grundläggande frågeställningen.
1. Finns det ett fortsatt behov av tvärfackliga löntagarfronter?
Ja, menar jag. I högre utsträckning än på länge behöver vi en starkare facklig löntagarfront som binder ihop breda klassallianser. Det är en förutsättning för LO som facklig aktör på arbetsmarknaden och som en organisation med ett vidare intresse av samhällsförändring.
Det är så vi får en politik som presterar välfärdssystem som är inkluderande och generella, och som förstår hur detta naturligt främjar arbetstillfällen och tillväxt. Det gäller också möjligheten att bilda majoritet mot arbetarfientliga handlingslinjer från näringsliv och den politiska högern. Det är också enbart så vi kan vidhålla den svenska kollektivavtalsmodellen i förlängningen - är min övertygelse.
Handlar det då om att få TCO och Saco att "rätta sig i ledet", eller att göra LO mer intressant som samarbetspartner? Självklart det sistnämnda. Vi behöver jobba fram en starkare samsyn på kärnfrågor och som kan vara hållbar över tid. Men det finns även oroande tendenser.
2.Vilken problematik finns det då i relationen mellan LO och TCO
Förhållandet till tjänstemannarörelsen har alltid varit komplicerat. Under åren har det inom TCO svängt mellan LO och SACO i försöken till närmare samarbete.
För LO har det varit - och är, menar jag - en sanning att ingen önskad reformpolitik från LO har några förutsättningar att nå framgång om inte arbetarklassens och "medelklassens" intressen kan vävas samman av en progressiv och generell politik. LO som arbetarorganisation behöver en bredare klassallians av löntagare som ställer upp på den politik LO önskar utifrån medlemmarnas behov. Det samma gäller att man står upp för den svenska modellen och LO:s möjlighet att bedriva en solidarisk lönepolitiken.
Men vart är TCO på väg nu? I vilken riktning svänger pendeln? Eva Nordmark är föreslagen som ny ordförande efter Sture Nordh. Gott så. Hon har tidigare visat stor förståelse för behovet av gemensamma löntagarallianser.
Men det finns andra tendenser. I den senaste avtalsrörelsen kan vi konstatera att tjänstemännen på industrisidan ”satte märket” i förhandlingarnas slutskede, utan något egentlig samråd med förbunden på LO-sidan. Det är ett avgörande skifte inför framtiden som jag räknar kallt med att LO:s avtalsråd och styrelse bevakar och funderar kring noga.
Samtidigt finns där i dag bristande samsyn kring vad som är klassklyftor och på vilka sätt dessa är problematiska för ett samhälle. Detta är särskilt tydligt när det renodlat gäller löneklyftor. I den lönepolitik som allt mer blir signum för TCO (och per defintion Saco) är det tydligt att påståendet om att jämlikhet är ett slags sammanhållande kitt i samhället inte är oproblematiskt för tjänstemännens och akademikernas centralorganisationer. Detta påverkar självfallet vilken samhällsutveckling man önskar se.
Här kan vi finna ett annat avgörande skifte. Det finns tendenser som tyder på att samsynen med LO kring de generella lösningarna inom socialförsäkringssystemen från tjänstemannaorganisationernas sida håller på att försvagas, och även till viss del vad gäller arbetslöshetsförsäkringen (detta är återigen särskilt tydligt om man ser till Saco).
Detta är delvis styrt av tendenser som att "medelklassen" generellt har ett försvagat förtroende för de gemensamma välfärdslösningarna, där allt fler i hög grad väljer kompletteringar i form av privata försäkringsskydd med mera. Detta urholkar snabbt det generella i lösningarna. Samtidigt finns där en oroväckande otydlighet från centralorganisationerna själva. Detta är på både kort och lång sikt oerhört allvarligt ur LO:s perspektiv.
Där finns helt enkelt allt för många oroande tecken på splittring i den fackliga löntagarfronten. LO måste hitta vägar att tydligare bilda en löntagarfront som fortsatt ger styrka i den tid av ömsesidigt beroende och individuell frihet/osäkerhet som vi befinner oss i inom senmoderniteten. Men hur?
3. Storstäderna är en nyckel
Jag börjar med en frågeställning jag på vissa sätt själv är med om att påverka. Storstadsfrågan. I dag lever ungefär 60% av Sveriges befolkning i storstadsområdena (sett till arbetspendlingen). Här är yrkesandelen bland tjänstemän och akademiker på frammarsch, och i vissa delar även organisationsgraden. Inom LO är trenden den motsatta, framför allt i Stockholm men även i Göteborg och Malmö.
Det är i allmänhet genom kollektiv styrka som LO gör sig relevanta och intressanta som part på arbetsmarknaden. Det samma gäller som del i Sveriges fackliga familj. För att bli en relevant samverkanspart måste LO bryta den negativa trenden kring organisationsgrad/medlemsrekrytering.
För att kunna göra detta måste vi öka vår förståelse av den strukturomvandling som skett, och hur ekonomierna i våra städer ser ut och fungerar. Hur organiseras och säljs arbete? Var görs det vinster och var går dessa? Ur vad kommer växande klyftor och ökad segregering?
Detta är viktigt, för en höjd organisationsgrad i storstadsregionerna är särskilt viktigt för att göra ett utökat samarbete mer intressant för TCO och Saco. För vad skulle - bäva månde - hända i fall man till slut inte såg LO som bärande för den kollektivavtalsmodell samtliga centralorganisationer står bakom? Vilka vägar skulle man då söka? Vilka allianser skulle man istället försöka bygga?
4. LO måste arbeta fram en samsyn kring välfärdsfrågorna för att kunna stärka klassallianserna
Utöver fackliga- och arbetsrättsliga frågor så måste LO kanske framför allt i välfärdsfrågorna hitta vägar till ökad samsyn och ett vidare samarbete. Detta borde kunna låta sig göras.
Om TCO- och Sacomedlemmarna prioriterar individuella möjligheter så är det få saker som slår just samhälleliga välfärdssystem som garanterar bestämda medborgerliga sociala rättigheter efter generella kriterier.
Dessa har ju nämligen en inneboende - men fantastisk - paradox som då borde tilltala. De förändrar maktbalansen mellan människorna i vardagen genom att ge individen en starkare ställning både på arbetsmarknaden och i det privata. Samtidigt är de solidaritetsdrivande och fungerar som ett hållbart socialt kitt som förenar till synes olika klassintressen. De är på samma gång djupt individualistiska och intimt ömsesidiga.
Detta - jämte en stark front mot den på många sätt åter tilltagande otryggheten på arbetsmarknaden - har potential att kunna bli den medicin som botar splittringen. Nyttan i samhälleliga system för ett kollektivt riskbärande är faktiskt direkt lönsamt för breda löntagargrupper. Starka välfärdssystem med grundläggande trygghet i omställning skapar också grund för öppenhet inför strukturomvandling och en globaliserad ekonomi. Det blir en konkurrensfördel för Sverige och oss löntagare.
Kring dessa insikter kan löntagarna bilda en front som allt mer kan komma att identifiera sig som en kollektivt aktör för politisk förändring. Detta är nödvändigt för att LO ska kunna nå sina mål. Här har vi mycket att återvinna vad gäller både problemformuleringsprivilegiet och lösningsprivilegiet.
5. Elefanten i rummet
I intervjun i Sydsvenskan uttalade jag detta:
– Det som räddade Socialdemokraterna från att backa ännu mer i valet var att man lyfte socialförsäkringsfrågorna de två sista veckorna hand i hand med fackföreningsrörelsen. Saco och TCO kunde ha varit mycket hårdare, och tydligare, i frågor som är viktiga för deras medlemmar. Men man upplever att man tar partipolitisk ställning om man gör gemensam sak med LO. LO och Socialdemokraterna hade väldigt lik retorik och politik i valrörelsen. Här har vi en viktig diskussion att ta itu med.
Här har vi sannerligen elefanten i (även mitt) rum. TCO har alltid varit partipolitiskt obundet men inte politiskt neutrala i frågor som för deras medlemmar varit viktiga. Det är dock tydligt att man (allt oftare?) drar sig för att markera politiskt med LO, och att man därmed också försvagar rösten för båda aktörer. Saco gör ytterst sällan gemensam sak med LO och döljer inte att det ofta beror på den facklig-politiska samverkan.
Jag har inte gjort någon hemlighet av hur jag känner. Socialdemokraterna är i större behov av LO än vad LO är av Socialdemokraterna, för att inte bli som vilket idéburet parti utan bas och tydlig ideologi som helst. Samverkan bygger också på en ideologisk och klassmässig samverkan som är djupt förankrad i båda benen av arbetarrörelsen.
Men priset som LO betalar för den nuvarande utformningen på sin facklig-politiska samverkan är i sanning högt, om priset är att den breda löntagarfronten försvagas. Det här kräver en djuplodande analys hos ledningen.
Hur kan man fortsatt samverka med "sitt politiska parti" på ett sätt så att man inte skrämmer bort TCO (i ett brett spektrum av frågor) och Saco (i arbetsrättsliga, arbetsmarknadspolitiska frågor)? Ska LO:s ordförande sitta i Socialdemokraternas VU? Ska man börja ställa tyngre krav på sitt samverkansparti än vad man gör i dag?
Om LO skulle hitta en form för förändrad samverkan (istället för "sammanblandning" som många i dag talar om) och skulle kunna bilda den breda löntagarfront jag efterlyser - så skulle det också ha konkret effekt för Socialdemokraterna. Partiet skulle plötsligt kunna finna ett löst sammanhållet kollektiv i samhället som ser sig som en samlad politisk aktör genom sammanflätade intressen.
I ett sådant klimat skulle Socialdemokraterna ha lättare att finna stöd för sin politik. Vilket också är LO:s mål i samhällslivet, då Socialdemokraternas politik speglar LO:s intressen. Mycket att vinna med andra ord.
6. Avslutningsvis...
Samtidigt. Vilken europeisk fackföreningsrörelse som varit partipolitiskt obunden har kunnat uppnå så mycket i samhällslivet som LO har kunnat göra i Sverige? Det saknar helt motstycke.
Så vad göra då? Well, där slutar tyvärr mitt inlägg. Jag har inte räknat ut svaren än.
Men att LO behöver uppnå en bred löntagarfront är jag därmed plågsamt medveten om. Det är en av de allra viktigaste framtidsfrågorna.
Dags att börja jobba med andra ord. Twittra om detta!
Tidigare inlägg under detta tema är:
- Om arbetarstaden Malmö (2/5-11)
- Bör Socialdemokraterna ha en särskild politik gentemot "medelklassväljare"? (3/5-11)
- Men facket då? Om organisationsgrad/medlemsrekrytering(4/5-11)
Som utlovat i går tänker jag utveckla vad jag menade med att en tvärfacklig löntagarfront skulle vara en huvudutmaning för LO. Det handlar framför allt om TCO men också om Saco.
Klassröstningen minskar. Sambandet mellan yrkestillhörighet och vilket parti man röstar på har blivit svagare. Parallellt med detta har rörligheten hos väljarna ökat generellt.
Löntagarna i Sverige står därför i behov av en mer enad front från sina fackföreningar i flera viktiga fackliga frågor som påverkas av politiken. Dock verkar inte detta bli mer troligt, snarare tvärtom. Vad beror detta på, och går det att förändra?
Låt mig börja med den grundläggande frågeställningen.
1. Finns det ett fortsatt behov av tvärfackliga löntagarfronter?
Ja, menar jag. I högre utsträckning än på länge behöver vi en starkare facklig löntagarfront som binder ihop breda klassallianser. Det är en förutsättning för LO som facklig aktör på arbetsmarknaden och som en organisation med ett vidare intresse av samhällsförändring.
Det är så vi får en politik som presterar välfärdssystem som är inkluderande och generella, och som förstår hur detta naturligt främjar arbetstillfällen och tillväxt. Det gäller också möjligheten att bilda majoritet mot arbetarfientliga handlingslinjer från näringsliv och den politiska högern. Det är också enbart så vi kan vidhålla den svenska kollektivavtalsmodellen i förlängningen - är min övertygelse.
Handlar det då om att få TCO och Saco att "rätta sig i ledet", eller att göra LO mer intressant som samarbetspartner? Självklart det sistnämnda. Vi behöver jobba fram en starkare samsyn på kärnfrågor och som kan vara hållbar över tid. Men det finns även oroande tendenser.
2.Vilken problematik finns det då i relationen mellan LO och TCO
Förhållandet till tjänstemannarörelsen har alltid varit komplicerat. Under åren har det inom TCO svängt mellan LO och SACO i försöken till närmare samarbete.
För LO har det varit - och är, menar jag - en sanning att ingen önskad reformpolitik från LO har några förutsättningar att nå framgång om inte arbetarklassens och "medelklassens" intressen kan vävas samman av en progressiv och generell politik. LO som arbetarorganisation behöver en bredare klassallians av löntagare som ställer upp på den politik LO önskar utifrån medlemmarnas behov. Det samma gäller att man står upp för den svenska modellen och LO:s möjlighet att bedriva en solidarisk lönepolitiken.
Men vart är TCO på väg nu? I vilken riktning svänger pendeln? Eva Nordmark är föreslagen som ny ordförande efter Sture Nordh. Gott så. Hon har tidigare visat stor förståelse för behovet av gemensamma löntagarallianser.
Men det finns andra tendenser. I den senaste avtalsrörelsen kan vi konstatera att tjänstemännen på industrisidan ”satte märket” i förhandlingarnas slutskede, utan något egentlig samråd med förbunden på LO-sidan. Det är ett avgörande skifte inför framtiden som jag räknar kallt med att LO:s avtalsråd och styrelse bevakar och funderar kring noga.
Samtidigt finns där i dag bristande samsyn kring vad som är klassklyftor och på vilka sätt dessa är problematiska för ett samhälle. Detta är särskilt tydligt när det renodlat gäller löneklyftor. I den lönepolitik som allt mer blir signum för TCO (och per defintion Saco) är det tydligt att påståendet om att jämlikhet är ett slags sammanhållande kitt i samhället inte är oproblematiskt för tjänstemännens och akademikernas centralorganisationer. Detta påverkar självfallet vilken samhällsutveckling man önskar se.
Här kan vi finna ett annat avgörande skifte. Det finns tendenser som tyder på att samsynen med LO kring de generella lösningarna inom socialförsäkringssystemen från tjänstemannaorganisationernas sida håller på att försvagas, och även till viss del vad gäller arbetslöshetsförsäkringen (detta är återigen särskilt tydligt om man ser till Saco).
Detta är delvis styrt av tendenser som att "medelklassen" generellt har ett försvagat förtroende för de gemensamma välfärdslösningarna, där allt fler i hög grad väljer kompletteringar i form av privata försäkringsskydd med mera. Detta urholkar snabbt det generella i lösningarna. Samtidigt finns där en oroväckande otydlighet från centralorganisationerna själva. Detta är på både kort och lång sikt oerhört allvarligt ur LO:s perspektiv.
Där finns helt enkelt allt för många oroande tecken på splittring i den fackliga löntagarfronten. LO måste hitta vägar att tydligare bilda en löntagarfront som fortsatt ger styrka i den tid av ömsesidigt beroende och individuell frihet/osäkerhet som vi befinner oss i inom senmoderniteten. Men hur?
3. Storstäderna är en nyckel
Jag börjar med en frågeställning jag på vissa sätt själv är med om att påverka. Storstadsfrågan. I dag lever ungefär 60% av Sveriges befolkning i storstadsområdena (sett till arbetspendlingen). Här är yrkesandelen bland tjänstemän och akademiker på frammarsch, och i vissa delar även organisationsgraden. Inom LO är trenden den motsatta, framför allt i Stockholm men även i Göteborg och Malmö.
Det är i allmänhet genom kollektiv styrka som LO gör sig relevanta och intressanta som part på arbetsmarknaden. Det samma gäller som del i Sveriges fackliga familj. För att bli en relevant samverkanspart måste LO bryta den negativa trenden kring organisationsgrad/medlemsrekrytering.
För att kunna göra detta måste vi öka vår förståelse av den strukturomvandling som skett, och hur ekonomierna i våra städer ser ut och fungerar. Hur organiseras och säljs arbete? Var görs det vinster och var går dessa? Ur vad kommer växande klyftor och ökad segregering?
Detta är viktigt, för en höjd organisationsgrad i storstadsregionerna är särskilt viktigt för att göra ett utökat samarbete mer intressant för TCO och Saco. För vad skulle - bäva månde - hända i fall man till slut inte såg LO som bärande för den kollektivavtalsmodell samtliga centralorganisationer står bakom? Vilka vägar skulle man då söka? Vilka allianser skulle man istället försöka bygga?
4. LO måste arbeta fram en samsyn kring välfärdsfrågorna för att kunna stärka klassallianserna
Utöver fackliga- och arbetsrättsliga frågor så måste LO kanske framför allt i välfärdsfrågorna hitta vägar till ökad samsyn och ett vidare samarbete. Detta borde kunna låta sig göras.
Om TCO- och Sacomedlemmarna prioriterar individuella möjligheter så är det få saker som slår just samhälleliga välfärdssystem som garanterar bestämda medborgerliga sociala rättigheter efter generella kriterier.
Dessa har ju nämligen en inneboende - men fantastisk - paradox som då borde tilltala. De förändrar maktbalansen mellan människorna i vardagen genom att ge individen en starkare ställning både på arbetsmarknaden och i det privata. Samtidigt är de solidaritetsdrivande och fungerar som ett hållbart socialt kitt som förenar till synes olika klassintressen. De är på samma gång djupt individualistiska och intimt ömsesidiga.
Detta - jämte en stark front mot den på många sätt åter tilltagande otryggheten på arbetsmarknaden - har potential att kunna bli den medicin som botar splittringen. Nyttan i samhälleliga system för ett kollektivt riskbärande är faktiskt direkt lönsamt för breda löntagargrupper. Starka välfärdssystem med grundläggande trygghet i omställning skapar också grund för öppenhet inför strukturomvandling och en globaliserad ekonomi. Det blir en konkurrensfördel för Sverige och oss löntagare.
Kring dessa insikter kan löntagarna bilda en front som allt mer kan komma att identifiera sig som en kollektivt aktör för politisk förändring. Detta är nödvändigt för att LO ska kunna nå sina mål. Här har vi mycket att återvinna vad gäller både problemformuleringsprivilegiet och lösningsprivilegiet.
5. Elefanten i rummet
I intervjun i Sydsvenskan uttalade jag detta:
– Det som räddade Socialdemokraterna från att backa ännu mer i valet var att man lyfte socialförsäkringsfrågorna de två sista veckorna hand i hand med fackföreningsrörelsen. Saco och TCO kunde ha varit mycket hårdare, och tydligare, i frågor som är viktiga för deras medlemmar. Men man upplever att man tar partipolitisk ställning om man gör gemensam sak med LO. LO och Socialdemokraterna hade väldigt lik retorik och politik i valrörelsen. Här har vi en viktig diskussion att ta itu med.
Här har vi sannerligen elefanten i (även mitt) rum. TCO har alltid varit partipolitiskt obundet men inte politiskt neutrala i frågor som för deras medlemmar varit viktiga. Det är dock tydligt att man (allt oftare?) drar sig för att markera politiskt med LO, och att man därmed också försvagar rösten för båda aktörer. Saco gör ytterst sällan gemensam sak med LO och döljer inte att det ofta beror på den facklig-politiska samverkan.
Jag har inte gjort någon hemlighet av hur jag känner. Socialdemokraterna är i större behov av LO än vad LO är av Socialdemokraterna, för att inte bli som vilket idéburet parti utan bas och tydlig ideologi som helst. Samverkan bygger också på en ideologisk och klassmässig samverkan som är djupt förankrad i båda benen av arbetarrörelsen.
Men priset som LO betalar för den nuvarande utformningen på sin facklig-politiska samverkan är i sanning högt, om priset är att den breda löntagarfronten försvagas. Det här kräver en djuplodande analys hos ledningen.
Hur kan man fortsatt samverka med "sitt politiska parti" på ett sätt så att man inte skrämmer bort TCO (i ett brett spektrum av frågor) och Saco (i arbetsrättsliga, arbetsmarknadspolitiska frågor)? Ska LO:s ordförande sitta i Socialdemokraternas VU? Ska man börja ställa tyngre krav på sitt samverkansparti än vad man gör i dag?
Om LO skulle hitta en form för förändrad samverkan (istället för "sammanblandning" som många i dag talar om) och skulle kunna bilda den breda löntagarfront jag efterlyser - så skulle det också ha konkret effekt för Socialdemokraterna. Partiet skulle plötsligt kunna finna ett löst sammanhållet kollektiv i samhället som ser sig som en samlad politisk aktör genom sammanflätade intressen.
I ett sådant klimat skulle Socialdemokraterna ha lättare att finna stöd för sin politik. Vilket också är LO:s mål i samhällslivet, då Socialdemokraternas politik speglar LO:s intressen. Mycket att vinna med andra ord.
6. Avslutningsvis...
Samtidigt. Vilken europeisk fackföreningsrörelse som varit partipolitiskt obunden har kunnat uppnå så mycket i samhällslivet som LO har kunnat göra i Sverige? Det saknar helt motstycke.
Så vad göra då? Well, där slutar tyvärr mitt inlägg. Jag har inte räknat ut svaren än.
Men att LO behöver uppnå en bred löntagarfront är jag därmed plågsamt medveten om. Det är en av de allra viktigaste framtidsfrågorna.
Dags att börja jobba med andra ord. Twittra om detta!
onsdag, maj 04, 2011
Men facket då? Om organisationsgrad/medlemsrekrytering
Jag känner ett fortsatt behov av att diskutera några av huvudlinjerna i de kommentar jag fått på intervjun med mig i lördags.
Tidigare inlägg under detta tema är:
- Om arbetarstaden Malmö (2/5-11)
- Bör Socialdemokraterna ha en särskild politik gentemot "medelklassväljare"? (3/5-11)
I det här inlägget vill jag kommentera hur jag känner inför fackets utmaningar, mer specifikt om LO:s. Det fanns en del partikamrater som ansåg att jag levererade ganska mycket kritik mot vårt parti men att jag blundade för fackets svårigheter i nuet.
Först får jag ju konstatera det uppenbara: som den intervjuade väljer jag inte vad journalisten ska ta med i artikeln, och vilken vinkel man kör. Jag blev intervjuad i två timmar och talade även mycket om de utmaningar som LO och den breda fackföreningsrörelsen i Sverige har att ta itu med.
Sen blir jag lite förundrad. Jag har under de senaste åren utförligt talat och skrivit om fackets problem. Att jag nu skulle blunda inför dessa känns något orättvist. Sen är jag förvisso sedan två år tillbaka anställd som ombudsman på LO Malmö och väljer mina tillfällen mer noggrant. Men även under tiden för min anställning har jag inte duckat för att tala klarspråk.
Augusti 2009 kom det en nyhet en förtroendekris för LO. Jag skrev då en längre text om en del av de problem jag anser att vi har att brottas med, under rubriken LO:s förtroendekris och det historiska medlemstappet.
Jag skrev då om problem med legitimitet och styrka i den facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna (vilket jag återvänt till de senaste dagarna). Jag skrev även om vår stelbenta organisationsstruktur som inte förmått anpassa sig efter dagens arbetsmarknad och arbetares behov av fackligt stöd på denna.
I inlägget påtalade jag hur jag ansåg att facket inte tagit flera principiellt viktiga strider, och använde till exempel timvikariefällan som exempel på de otrygga anställningsförhållanden som har brett ut sig. Likaså har jag svårt att förhålla mig till den självbild som gör att facket till exempel inte organiserar papperslösa. Det och mycket mer.
Hur ser facket på ideellt engagemang? Genomför man förbundsomorganisationer utifrån medlemmars behov eller utifrån kortsiktiga centrala behov? Hur förhåller man sig till att facket uppleves som en myndighet av många? Hur stridbar uppfattas LO-ledningen?
Tyvärr kvarstår många av de här frågorna i dag. Men jag skulle vilja göra två huvudutmaningar till prioriteringsområden.
Organisationsgrad/medlemsrekrytering
Det här blir en övergripande bild, med enskilda nedslag i praktiska förslag.
1994 hade LO-förbunden tillsammans cirka 86% organisationsgrad. I dag är det nere på dryga 71%. På femton år har alltså organisationsgraden sjunkit med lika många procent. Medlemstappet ser lika illa ut under samma tidsperiod. Det handlar därmed inte om att vi behöver krisinsikt. Det handlar om att vi behöver se det som en överlevnadsfråga för både kollektivavtalsmodellen och LO att vi förmår bryta den här negativa trenden.
Det går sämre eller bättre beroende på vilket LO-förbund man ser närmare på. Det är dock ett gemensamt fenomen för samtliga förbund - och det är ett gemensamt problem oavsett vilket förbund man kommer i från att det går dåligt för ett annat. Den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på starka parter, och i förlängningen är modellen i sin helhet hotad i fall det inte går att hävda kollektivavtal i en av våra branscher. Som kollektiv är vi aldrig starkare än den svagaste länken i vår kedja.
1. Har vi en nulägesanalys?
Det finns en hel del kloka förslag, men förbundsegna intressen och bristande krisinsikt trumfar tyvärr ibland behovet av gemensamma strategier.
LO hade en utredning inom det förbundsgemensamma projektet Högre organisationsgrad som släppte en högintressant slutrapport. I Stärkt medlemsrekrytering, gemensamma strategier identifieras klockrent en del av våra problem på området, och man visar också på en hel del handlingsstrategier.
Förhoppningen från mig är att LO-förbundens ledningar tar slutsatserna till sig och ser bortom de kortsiktiga förbundsegna prioriteringarna, och att vi medlemmar förmår lyfta frågorna konstruktivt på LO-kongressen nästa år.
Avgörande är att vi orkar säga som det är: vi förstår faktiskt inte riktigt vad som händer.
2. Vi förstår inte.
Vi tycker att vår idé är bra och modern. Däremot väljer många unga att inte gå med i facket, trots att många har en god kännedom om oss. Vi måste orka erkänna att vi inte kunnat vända denna utveckling, och att vi faktiskt helt igenom heller inte förstår den.
Därför tog LO-styrelsen beslut i januari på att genomföra Stora Resan. Vi ska ge oss ut på vår största lyssnarkampanj någonsin. Vi ska lyssna - inte berätta, inte rekrytera. Gott så. Hur ser man på facket? Hur ser man på sin arbetsplats och sitt jobb? Vad tror man om framtidens fack? Målet är 100 000 registrerade "lyssningar" innan 1 september.
Jag tror det behövs fler sådana här insatser där LO-förbunden arbetar gemensamt. Särskilt viktigt är det kanske att tillsammans komma till rätta med den svaga nyrekryteringen bland unga vuxna.
Här anser jag att det är ett viktigt steg att LO och allt fler LO-förbund numera erbjuder introduktionskurser även för icke-medlemmar. Likaså är årets centrala extrasatsning på LO:s skolinformation viktig, och bör förlängas. Facket på Sommarjobbet bör kanske bli något ännu större än vad det är i dag.
3. Vi måste ställa frågan om medlemskap även till dem som i dag inte får den.
Strukturen på arbetsmarknaden ser inte ut som förr. Inte minst är det tydligt för oss här i Malmö. Deltider och visstider har brett ut sig. Rörligheten på arbetsmarknaden är stor. Många arbetar parallellt inom olika brancher (många har ju till och med jobb både i Köpenhamn och Malmö) Stora arbetsplatser är snarare undantag en regel. Allt detta kräver att även fackens struktur på arbetsplatsnärvaro förändras.
Ett sätt vi försöker möta upp detta lokalt är att vi inom LO Malmö har landsatt en egen "Gå med i facket"-kampanj, baserades på det nationella materialet. Vi kommer att tvärfackligt försöka möta människor även bortom arbetsplatserna. Som LO-företrädare kommer vi befinna oss i ett tvärfackligt uppsökeri i bostadsområden, stadsdelscentran, köpcentran och vid olika evenemang. Den 19:e april kommer vi till exempel att stå på köpcentret Entré och ställa frågan: vill du gå med i facket?
Om det visar sig att du ska vara med i HRF spelar ingen roll, även om det är en IF Metall-medlem som frågar dig, för du kommer att lotsas rätt. Så tar vi ett gemensamt ansvar för varandra och därmed oss själva.
Det är så klart bara ett litet steg på vägen. Just nu är det dock många dylika små steg som krävs för att bryta trenden. Vi behöver tänka och göra nytt, och se tvärfackligt på den tid och de pengar vi kan investera i högre organisationsgrad i samtliga de branscher vi organiserar inom LO - inte bara i vårt eget LO-förbund.
Det här tänket - jämte många av förslagen i utredningen jag nämnde ovan och utöver en starkare arbetsplatsnärvaro - tror jag kommer att vara helt avgörande för att vi ska lyckas.
Som sagt. Det är mycket som behöver göras. Twittra om detta!
Tidigare inlägg under detta tema är:
- Om arbetarstaden Malmö (2/5-11)
- Bör Socialdemokraterna ha en särskild politik gentemot "medelklassväljare"? (3/5-11)
I det här inlägget vill jag kommentera hur jag känner inför fackets utmaningar, mer specifikt om LO:s. Det fanns en del partikamrater som ansåg att jag levererade ganska mycket kritik mot vårt parti men att jag blundade för fackets svårigheter i nuet.
Först får jag ju konstatera det uppenbara: som den intervjuade väljer jag inte vad journalisten ska ta med i artikeln, och vilken vinkel man kör. Jag blev intervjuad i två timmar och talade även mycket om de utmaningar som LO och den breda fackföreningsrörelsen i Sverige har att ta itu med.
Sen blir jag lite förundrad. Jag har under de senaste åren utförligt talat och skrivit om fackets problem. Att jag nu skulle blunda inför dessa känns något orättvist. Sen är jag förvisso sedan två år tillbaka anställd som ombudsman på LO Malmö och väljer mina tillfällen mer noggrant. Men även under tiden för min anställning har jag inte duckat för att tala klarspråk.
Augusti 2009 kom det en nyhet en förtroendekris för LO. Jag skrev då en längre text om en del av de problem jag anser att vi har att brottas med, under rubriken LO:s förtroendekris och det historiska medlemstappet.
Jag skrev då om problem med legitimitet och styrka i den facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna (vilket jag återvänt till de senaste dagarna). Jag skrev även om vår stelbenta organisationsstruktur som inte förmått anpassa sig efter dagens arbetsmarknad och arbetares behov av fackligt stöd på denna.
I inlägget påtalade jag hur jag ansåg att facket inte tagit flera principiellt viktiga strider, och använde till exempel timvikariefällan som exempel på de otrygga anställningsförhållanden som har brett ut sig. Likaså har jag svårt att förhålla mig till den självbild som gör att facket till exempel inte organiserar papperslösa. Det och mycket mer.
Hur ser facket på ideellt engagemang? Genomför man förbundsomorganisationer utifrån medlemmars behov eller utifrån kortsiktiga centrala behov? Hur förhåller man sig till att facket uppleves som en myndighet av många? Hur stridbar uppfattas LO-ledningen?
Tyvärr kvarstår många av de här frågorna i dag. Men jag skulle vilja göra två huvudutmaningar till prioriteringsområden.
- Organisationsgrad/medlemsrekryteringI det här inlägget vill jag börja med att kommentera det förstnämnda. Alltså...
- Tvärfacklig löntagarfront
Organisationsgrad/medlemsrekrytering
Det här blir en övergripande bild, med enskilda nedslag i praktiska förslag.
1994 hade LO-förbunden tillsammans cirka 86% organisationsgrad. I dag är det nere på dryga 71%. På femton år har alltså organisationsgraden sjunkit med lika många procent. Medlemstappet ser lika illa ut under samma tidsperiod. Det handlar därmed inte om att vi behöver krisinsikt. Det handlar om att vi behöver se det som en överlevnadsfråga för både kollektivavtalsmodellen och LO att vi förmår bryta den här negativa trenden.
Det går sämre eller bättre beroende på vilket LO-förbund man ser närmare på. Det är dock ett gemensamt fenomen för samtliga förbund - och det är ett gemensamt problem oavsett vilket förbund man kommer i från att det går dåligt för ett annat. Den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på starka parter, och i förlängningen är modellen i sin helhet hotad i fall det inte går att hävda kollektivavtal i en av våra branscher. Som kollektiv är vi aldrig starkare än den svagaste länken i vår kedja.
1. Har vi en nulägesanalys?
Det finns en hel del kloka förslag, men förbundsegna intressen och bristande krisinsikt trumfar tyvärr ibland behovet av gemensamma strategier.
LO hade en utredning inom det förbundsgemensamma projektet Högre organisationsgrad som släppte en högintressant slutrapport. I Stärkt medlemsrekrytering, gemensamma strategier identifieras klockrent en del av våra problem på området, och man visar också på en hel del handlingsstrategier.
Förhoppningen från mig är att LO-förbundens ledningar tar slutsatserna till sig och ser bortom de kortsiktiga förbundsegna prioriteringarna, och att vi medlemmar förmår lyfta frågorna konstruktivt på LO-kongressen nästa år.
Avgörande är att vi orkar säga som det är: vi förstår faktiskt inte riktigt vad som händer.
2. Vi förstår inte.
Vi tycker att vår idé är bra och modern. Däremot väljer många unga att inte gå med i facket, trots att många har en god kännedom om oss. Vi måste orka erkänna att vi inte kunnat vända denna utveckling, och att vi faktiskt helt igenom heller inte förstår den.
Därför tog LO-styrelsen beslut i januari på att genomföra Stora Resan. Vi ska ge oss ut på vår största lyssnarkampanj någonsin. Vi ska lyssna - inte berätta, inte rekrytera. Gott så. Hur ser man på facket? Hur ser man på sin arbetsplats och sitt jobb? Vad tror man om framtidens fack? Målet är 100 000 registrerade "lyssningar" innan 1 september.
Jag tror det behövs fler sådana här insatser där LO-förbunden arbetar gemensamt. Särskilt viktigt är det kanske att tillsammans komma till rätta med den svaga nyrekryteringen bland unga vuxna.
Här anser jag att det är ett viktigt steg att LO och allt fler LO-förbund numera erbjuder introduktionskurser även för icke-medlemmar. Likaså är årets centrala extrasatsning på LO:s skolinformation viktig, och bör förlängas. Facket på Sommarjobbet bör kanske bli något ännu större än vad det är i dag.
3. Vi måste ställa frågan om medlemskap även till dem som i dag inte får den.
Strukturen på arbetsmarknaden ser inte ut som förr. Inte minst är det tydligt för oss här i Malmö. Deltider och visstider har brett ut sig. Rörligheten på arbetsmarknaden är stor. Många arbetar parallellt inom olika brancher (många har ju till och med jobb både i Köpenhamn och Malmö) Stora arbetsplatser är snarare undantag en regel. Allt detta kräver att även fackens struktur på arbetsplatsnärvaro förändras.
Ett sätt vi försöker möta upp detta lokalt är att vi inom LO Malmö har landsatt en egen "Gå med i facket"-kampanj, baserades på det nationella materialet. Vi kommer att tvärfackligt försöka möta människor även bortom arbetsplatserna. Som LO-företrädare kommer vi befinna oss i ett tvärfackligt uppsökeri i bostadsområden, stadsdelscentran, köpcentran och vid olika evenemang. Den 19:e april kommer vi till exempel att stå på köpcentret Entré och ställa frågan: vill du gå med i facket?
Om det visar sig att du ska vara med i HRF spelar ingen roll, även om det är en IF Metall-medlem som frågar dig, för du kommer att lotsas rätt. Så tar vi ett gemensamt ansvar för varandra och därmed oss själva.
Det är så klart bara ett litet steg på vägen. Just nu är det dock många dylika små steg som krävs för att bryta trenden. Vi behöver tänka och göra nytt, och se tvärfackligt på den tid och de pengar vi kan investera i högre organisationsgrad i samtliga de branscher vi organiserar inom LO - inte bara i vårt eget LO-förbund.
Det här tänket - jämte många av förslagen i utredningen jag nämnde ovan och utöver en starkare arbetsplatsnärvaro - tror jag kommer att vara helt avgörande för att vi ska lyckas.
Som sagt. Det är mycket som behöver göras. Twittra om detta!
tisdag, maj 03, 2011
Bör Socialdemokraterna ha en särskild politik gentemot "medelklassväljare"?
Det här inlägget är en fortsättning på gårdagens inlägg Om arbetarstaden Malmö. Jag vill diskutera vidare om de synpunkter jag fick på intervjun i Sydsvenskan i lördags.
I detta inlägg fokuserar jag på uppfattningen att Socialdemokraterna skulle behöva en särskild politik gentemot medelklassväljare. I intervjun konstateras att färre i dag jobbar inom tillverkningsindustrin i Malmö. Samtidigt är Malmö ändock alltså en arbetarstad. Parallellt är det enkelt att se hur stora tjänstemannagrupper och akademiker skulle gagnas av en stark arbetsmarknads- och välfärdspolitik utformad utifrån Socialdemokratisk ideologi och samhällsanalys.
Det är denna insikt som byggt Socialdemokratin stark och gjort samhällsbyggandet så pass framgångsrikt i Sverige. Att det utifrån förankring i arbetslivet och människors sociala liv finns grogrund för framgång i gemensamma strävanden. Det är en sådan bredd som bygger den typen av klassallianser som också främjar arbetarklassens behov och strävanden.
Låt mig förklara närmare.
1. Den politiska mitten
"Den tyska socialdemokratin definierar sig varken i motsats eller anslutning till andra partier. Den definierar sig själv".
Så talade den tyska socialdemokraten Sigmar Gabriel i sitt första anförande som nyvald partiordförande för SPD.
Han pratade om problemformuleringsprivilegiet i samhället. Den som vann den politiska mitten var den som lyckades formulera de frågor och de svar som människor upplevde som relevanta. Men den politiska mitten är ingen bestämd position, och är som fenomen och mål lika omöjlig att definiera som någonsin medelklassen har varit som bestämd kategori.
Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste sätta sin egen dagordning. Annars kommer vi aldrig orka bygga framtiden, enbart orka (knappt) fightas om att förvalta nuet. Enbart när vi förmår få andra politiska krafter att förhålla sig till oss istället för tvärtom så kommer vi att kunna utgöra en mitt på ett sätt som överhuvudtaget är politiskt relevant.
Det är också först då vi kan nå bortom problemformuleringsprivilegiet och kunna också besitta lösningsprivilegiet - det vill säga att de svar vi levererar också kan uppfattas som riktiga, i stor utsträckning allmängiltiga och såväl i teorin som praktiken också helt genomförbara.
Självförtroende och kunskapsbaserade politiska handlingslinjer gör oss regeringsdugliga, inte ett räddhågset triangulerande för att uppfattas som salongsfähiga och medelklassvänliga. Detta menar jag är en helt grundläggande krisinsikt för arbetarrörelsen.
2. En arbetarrörelse för fler än arbetare?
"LO har en ideologisk gemenskap med Socialdemokraterna som utgår från arbetarklassens behov och strävanden. Gemenskapen ligger till grund för en långsiktig organiserad samverkan som inte bryts och återupptas alltefter som den politiska dagordningen förändras. Legitimiteten för denna facklig-politiska samverkan ligger i att den gagnar klassintresset och stödjer det fackliga uppdraget."
Detta är citerat ur ett beslut på den senaste LO-kongressen 2008.
Vi formas av det materiella. Våra förutsättningar och förhållanden skapar vårt medvetande, bidrar till vad vi tycker. Varför skulle fattiga pensionärer förena sig med dem som förvaltar mångmiljoner till sina arvingar? Varför skulle den utblottade städerskan med två jobb förena sig idémässigt med en VD på ett statligt bolag? Man finns inte i samma verklighet, har inte samma förutsättningar.
Däremot finner vi liknande villkor inom breda löntagargrupper. Otryggheten på arbetsmarknaden har spridit sig, arbetslöshetsförsäkringen är försämrad och fördyrad för det stora flertalet inom både LO och TCO. Utförsäkringingarna inom sjukförsäkringen slår brett. Här finns stora likheter.
Socialdemokraterna som rörelse har dock anammat en mer idealistisk syn på politiska strömningar. LO-citatet ovan i stycket matchar ju inte ens Socialdemokraternas partiprogram. Många företrädare förefaller känna ett främlingskap inför att vara en del av just en arbetarrörelse.
Men man har djupt missförstått saker och tings ordning om man tror att den svenska arbetsmarknaden nu skulle vara så "förnyad", "globaliserad" eller "moderniserad" att den gamla grundläggande konflikten mellan arbete och kapital skulle vara upphävd. Självklart är det inte så.
Samtidigt finns det i Sverige finns en långtgående tradition inom fackföreningsrörelsen att se bortom snäva medlemsintressen och ta ett övergripande ansvar för svensk ekonomis tillväxt och konkurrenskraft. Det har märkt tydligt i våra avtalsrörelser. Den övergripande strategin har sen varit att Sverige inte ska konkurrera med sänkta löner, utan i stället med välutbildade arbetstagare och en effektiv produktion. LO har bejakat strukturomvandling och har med den samlade strategin kunnat knyta breda klassallianser inom arbets- och samhällslivet. Detta har gagnat Socialdemokratin.
Socialdemokratin har därför också alltid varit ett arbetarparti för fler än arbetare. Det är den bredden som har varit rörelsens styrka. Det är denna insikt som har präglat det idoga reformarbetet kring den utbyggda välfärden, konstruktionen av socialförsäkringssystemen och arbetsmarknadspolitiken.
Detta är inget nytt. Det är en linje som förvisso debatterades i början på 1900-talet men som har legat fast i arbetarrörelsens inriktning från 1920-talet och framåt.
3. Alltså: identifiera villkor som förenar breda grupper
Arbetaren som samhälleligt fenomen är inte borta. Arbetaren ser dock ut på väldigt många olika sätt. Och arbetarklassens villkor har förändrats, men delar av tjänstemannagrupperna har också proletariserats sett till villkor och utsatthet. Arbetsrelaterad ohälsa drabbar i dag större grupper än förr och slår djupt in i akademikergrupper.
Fråga sen till exempel dem som dagligen arbetar inom den närmast industrialiserade tjänstebranschen. Tayloristiska arbetsmodeller, löpande bandet-principer, maktlöshet inför ständiga omorganiserar och nedskärningar. I konflikten arbete/kapital talar deras erfarenhet klart och tydligt för sig själv. Det finns gemensamma villkor med den klassiska arbetaren.
Låt oss till exempel tala om alla de som fastnar i visstids- eller timanställningar. Med en visstidsanställning får man alltid gå först. Som timvikarie kan du inleda och avsluta ditt anställningsförhållande gentemot arbetsgivaren varje gång du går på och går av ett pass. Låt oss tala om alla löst formulerade projektanställningar. Villkoren för de med olika kontrakt med bemanningsföretagen. Det rör sig ofta om löjligt otrygga anställningsförhållanden som drabbar breda grupper inom det svenska löntagarkollektivet.
Samma otrygghet finner sig många i dag i mötet med välfärdslandet Sverige. Täcker a-kassan inkomstbortfallet? Kommer jag bli utförsäkrad utan att ha fått rehabilitering? Finns där en aktiv arbetsmarknadspolitik som hjälper mig när jag behöver det? Är min fackförening försvagad på min arbetsplats på grund av politiska beslut? Och så vidare. Svaret på dessa frågor blir för breda grupper likstämmiga.
4. Politiska slutsatser
Arbetarrörelsens företrädare känner sig intvingade i att agera förvaltare. Man vill skydda medlemmarna från ännu fler försämringar genom att fokusera på ansträngningar att bevara tidigare uppnådda segrar. Men det var inte som att vårt refomarbete var klart och färdigt innan valet 2006.
Ta de i nutiden växande fenomenen som fattigdom och social utsatthet. Bostäder som inte ens borde få kallas bostäder. Fallerande samhällelig infrastruktur. Arbetslöshet och rotlöshet. En skola där elever inte lyckas.
Idag är det oerhört många unga vuxna i den "blåsta" generationen som inte kan flytta hemifrån för att de aldrig får lägenhet, för att förstahandskontrakt är utopiska när man är timanställd på tre olika jobb och aldrig kan vara säker på inkomsten. Man kan sitta i bemanningspool eller gå från provanställning till provanställning.
Allt detta måste vi som Socialdemokrater såklart ha en politik för. Inte bara minimera riskerna för folk, utan också öka chanserna. Men politik för jämlikhet och utveckling kräver sitt gedigna tankearbete. Genom breda kontaktnät inom folkrörelserna (som till exempel LO, TCO och Saco) och en stark allians med progressiva forskare och akademiker behöver vi forma en kunskapsbaserad politik som förmår gå från ord till handling.
Det är skit värt att tala om full sysselsättning och sen inte leverera en politik som leder till arbete åt alla, för att tala klarspråk. Och vad väljarna anser om ett sådant beteende visade de oss i valet 2010.
Alltså. Vilka strävanden förenar de breda löntagargrupperna och gagnar arbetarklassens behov? Där kan partiet finna sin bredd och styrka.
5. Så, slutligen...
Jag menar att det är självklart att LO tappar legitimitet, utrymme och trovärdighet i samhällsdebatten när det politiska samverkanspartiet inte längre förmår (vill?) skapa hegemoni och klassamarbeten för arbetarklassens intressen.
När LO tappar detta, så tappar LO också medlemmar. Då försvagas hela arbetarrörelsen. Och Socialdemokraterna kommer inte att bli relevanta heller för nya grupper. Vi måste hänga ihop.
Jag menar att det är genom att bli mer renodlade i vårt idéarbete som vi återigen kan bli ett relevant parti för bredden i samhället - de stora löntagargrupperna och dem i villkor för tillfället närstående företagare och studenter och andra. Solidaritet och hållbarhet är viktiga värdeord när vi talar om utveckling och framgångsrikt samhällsbygge. Låt oss definiera den politiska mitten istället för att håglöst försöka anpassa oss utan vare sig tydliga mål eller en tydlig riktining.
För om Socialdemokraterna börjar bedriva särgruppslösningar för att vinna "medelklassväljaren" - då är ökenvandringen bara påbörjad mina vänner. Twittra om detta!
I detta inlägg fokuserar jag på uppfattningen att Socialdemokraterna skulle behöva en särskild politik gentemot medelklassväljare. I intervjun konstateras att färre i dag jobbar inom tillverkningsindustrin i Malmö. Samtidigt är Malmö ändock alltså en arbetarstad. Parallellt är det enkelt att se hur stora tjänstemannagrupper och akademiker skulle gagnas av en stark arbetsmarknads- och välfärdspolitik utformad utifrån Socialdemokratisk ideologi och samhällsanalys.
Det är denna insikt som byggt Socialdemokratin stark och gjort samhällsbyggandet så pass framgångsrikt i Sverige. Att det utifrån förankring i arbetslivet och människors sociala liv finns grogrund för framgång i gemensamma strävanden. Det är en sådan bredd som bygger den typen av klassallianser som också främjar arbetarklassens behov och strävanden.
Låt mig förklara närmare.
1. Den politiska mitten
"Den tyska socialdemokratin definierar sig varken i motsats eller anslutning till andra partier. Den definierar sig själv".
Så talade den tyska socialdemokraten Sigmar Gabriel i sitt första anförande som nyvald partiordförande för SPD.
Han pratade om problemformuleringsprivilegiet i samhället. Den som vann den politiska mitten var den som lyckades formulera de frågor och de svar som människor upplevde som relevanta. Men den politiska mitten är ingen bestämd position, och är som fenomen och mål lika omöjlig att definiera som någonsin medelklassen har varit som bestämd kategori.
Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste sätta sin egen dagordning. Annars kommer vi aldrig orka bygga framtiden, enbart orka (knappt) fightas om att förvalta nuet. Enbart när vi förmår få andra politiska krafter att förhålla sig till oss istället för tvärtom så kommer vi att kunna utgöra en mitt på ett sätt som överhuvudtaget är politiskt relevant.
Det är också först då vi kan nå bortom problemformuleringsprivilegiet och kunna också besitta lösningsprivilegiet - det vill säga att de svar vi levererar också kan uppfattas som riktiga, i stor utsträckning allmängiltiga och såväl i teorin som praktiken också helt genomförbara.
Självförtroende och kunskapsbaserade politiska handlingslinjer gör oss regeringsdugliga, inte ett räddhågset triangulerande för att uppfattas som salongsfähiga och medelklassvänliga. Detta menar jag är en helt grundläggande krisinsikt för arbetarrörelsen.
2. En arbetarrörelse för fler än arbetare?
"LO har en ideologisk gemenskap med Socialdemokraterna som utgår från arbetarklassens behov och strävanden. Gemenskapen ligger till grund för en långsiktig organiserad samverkan som inte bryts och återupptas alltefter som den politiska dagordningen förändras. Legitimiteten för denna facklig-politiska samverkan ligger i att den gagnar klassintresset och stödjer det fackliga uppdraget."
Detta är citerat ur ett beslut på den senaste LO-kongressen 2008.
Vi formas av det materiella. Våra förutsättningar och förhållanden skapar vårt medvetande, bidrar till vad vi tycker. Varför skulle fattiga pensionärer förena sig med dem som förvaltar mångmiljoner till sina arvingar? Varför skulle den utblottade städerskan med två jobb förena sig idémässigt med en VD på ett statligt bolag? Man finns inte i samma verklighet, har inte samma förutsättningar.
Däremot finner vi liknande villkor inom breda löntagargrupper. Otryggheten på arbetsmarknaden har spridit sig, arbetslöshetsförsäkringen är försämrad och fördyrad för det stora flertalet inom både LO och TCO. Utförsäkringingarna inom sjukförsäkringen slår brett. Här finns stora likheter.
Socialdemokraterna som rörelse har dock anammat en mer idealistisk syn på politiska strömningar. LO-citatet ovan i stycket matchar ju inte ens Socialdemokraternas partiprogram. Många företrädare förefaller känna ett främlingskap inför att vara en del av just en arbetarrörelse.
Men man har djupt missförstått saker och tings ordning om man tror att den svenska arbetsmarknaden nu skulle vara så "förnyad", "globaliserad" eller "moderniserad" att den gamla grundläggande konflikten mellan arbete och kapital skulle vara upphävd. Självklart är det inte så.
Samtidigt finns det i Sverige finns en långtgående tradition inom fackföreningsrörelsen att se bortom snäva medlemsintressen och ta ett övergripande ansvar för svensk ekonomis tillväxt och konkurrenskraft. Det har märkt tydligt i våra avtalsrörelser. Den övergripande strategin har sen varit att Sverige inte ska konkurrera med sänkta löner, utan i stället med välutbildade arbetstagare och en effektiv produktion. LO har bejakat strukturomvandling och har med den samlade strategin kunnat knyta breda klassallianser inom arbets- och samhällslivet. Detta har gagnat Socialdemokratin.
Socialdemokratin har därför också alltid varit ett arbetarparti för fler än arbetare. Det är den bredden som har varit rörelsens styrka. Det är denna insikt som har präglat det idoga reformarbetet kring den utbyggda välfärden, konstruktionen av socialförsäkringssystemen och arbetsmarknadspolitiken.
Detta är inget nytt. Det är en linje som förvisso debatterades i början på 1900-talet men som har legat fast i arbetarrörelsens inriktning från 1920-talet och framåt.
3. Alltså: identifiera villkor som förenar breda grupper
Arbetaren som samhälleligt fenomen är inte borta. Arbetaren ser dock ut på väldigt många olika sätt. Och arbetarklassens villkor har förändrats, men delar av tjänstemannagrupperna har också proletariserats sett till villkor och utsatthet. Arbetsrelaterad ohälsa drabbar i dag större grupper än förr och slår djupt in i akademikergrupper.
Fråga sen till exempel dem som dagligen arbetar inom den närmast industrialiserade tjänstebranschen. Tayloristiska arbetsmodeller, löpande bandet-principer, maktlöshet inför ständiga omorganiserar och nedskärningar. I konflikten arbete/kapital talar deras erfarenhet klart och tydligt för sig själv. Det finns gemensamma villkor med den klassiska arbetaren.
Låt oss till exempel tala om alla de som fastnar i visstids- eller timanställningar. Med en visstidsanställning får man alltid gå först. Som timvikarie kan du inleda och avsluta ditt anställningsförhållande gentemot arbetsgivaren varje gång du går på och går av ett pass. Låt oss tala om alla löst formulerade projektanställningar. Villkoren för de med olika kontrakt med bemanningsföretagen. Det rör sig ofta om löjligt otrygga anställningsförhållanden som drabbar breda grupper inom det svenska löntagarkollektivet.
Samma otrygghet finner sig många i dag i mötet med välfärdslandet Sverige. Täcker a-kassan inkomstbortfallet? Kommer jag bli utförsäkrad utan att ha fått rehabilitering? Finns där en aktiv arbetsmarknadspolitik som hjälper mig när jag behöver det? Är min fackförening försvagad på min arbetsplats på grund av politiska beslut? Och så vidare. Svaret på dessa frågor blir för breda grupper likstämmiga.
4. Politiska slutsatser
Arbetarrörelsens företrädare känner sig intvingade i att agera förvaltare. Man vill skydda medlemmarna från ännu fler försämringar genom att fokusera på ansträngningar att bevara tidigare uppnådda segrar. Men det var inte som att vårt refomarbete var klart och färdigt innan valet 2006.
Ta de i nutiden växande fenomenen som fattigdom och social utsatthet. Bostäder som inte ens borde få kallas bostäder. Fallerande samhällelig infrastruktur. Arbetslöshet och rotlöshet. En skola där elever inte lyckas.
Idag är det oerhört många unga vuxna i den "blåsta" generationen som inte kan flytta hemifrån för att de aldrig får lägenhet, för att förstahandskontrakt är utopiska när man är timanställd på tre olika jobb och aldrig kan vara säker på inkomsten. Man kan sitta i bemanningspool eller gå från provanställning till provanställning.
Allt detta måste vi som Socialdemokrater såklart ha en politik för. Inte bara minimera riskerna för folk, utan också öka chanserna. Men politik för jämlikhet och utveckling kräver sitt gedigna tankearbete. Genom breda kontaktnät inom folkrörelserna (som till exempel LO, TCO och Saco) och en stark allians med progressiva forskare och akademiker behöver vi forma en kunskapsbaserad politik som förmår gå från ord till handling.
Det är skit värt att tala om full sysselsättning och sen inte leverera en politik som leder till arbete åt alla, för att tala klarspråk. Och vad väljarna anser om ett sådant beteende visade de oss i valet 2010.
Alltså. Vilka strävanden förenar de breda löntagargrupperna och gagnar arbetarklassens behov? Där kan partiet finna sin bredd och styrka.
5. Så, slutligen...
Jag menar att det är självklart att LO tappar legitimitet, utrymme och trovärdighet i samhällsdebatten när det politiska samverkanspartiet inte längre förmår (vill?) skapa hegemoni och klassamarbeten för arbetarklassens intressen.
När LO tappar detta, så tappar LO också medlemmar. Då försvagas hela arbetarrörelsen. Och Socialdemokraterna kommer inte att bli relevanta heller för nya grupper. Vi måste hänga ihop.
Jag menar att det är genom att bli mer renodlade i vårt idéarbete som vi återigen kan bli ett relevant parti för bredden i samhället - de stora löntagargrupperna och dem i villkor för tillfället närstående företagare och studenter och andra. Solidaritet och hållbarhet är viktiga värdeord när vi talar om utveckling och framgångsrikt samhällsbygge. Låt oss definiera den politiska mitten istället för att håglöst försöka anpassa oss utan vare sig tydliga mål eller en tydlig riktining.
För om Socialdemokraterna börjar bedriva särgruppslösningar för att vinna "medelklassväljaren" - då är ökenvandringen bara påbörjad mina vänner. Twittra om detta!
måndag, maj 02, 2011
Om arbetarstaden Malmö
I lördags var jag som sagt intervjuad inför Första maj. I Malmöregionen är genomslagskraften i att medverka i Sydsvenskan helt ojämförbar med publicering i någon annan tidning (eller någon annan media med för den delen). Reaktionerna har därför svämmat över på mail, facebook och sms. Väldigt roligt!
Med tanke på att den publicerades dagen innan Första maj, så var reaktionerna självfallet många även under dagens firande. Övervägande väldigt positiv respons. En tant kom till och med till LO Malmös tält och frågade efter "den kloka unge mannen i tidningen, jag vill se Markus" - host host... Men nog med egoboasting.
Mer förvånad blev jag över två kommentarer. Dels från en socialdemokratisk politiker som hävdade att jag "drömde mig tillbaka" och att arbetarstaden Malmö sedan länge är borta, dels från en före detta LO-ordförande i Malmö som ansåg att Socialdemokraterna nog visst behövde en särskild politik för medelklassen. Detta vill jag kommentera.
I det här inlägget kommenterar jag kort om arbetarstaden Malmö.
För det första så är jag 26 år. Jag drömmer mig inte tillbaka till hur det var förr, jag försöker förhålla mig till verkligheten. LO organiserar utifrån en klassmässig bas arbetare, och i Malmö är vi 40 000 medlemmar. Vi har dessutom låg anslutningsgrad så själva yrkesandelen är enormt mycket större.
Lägg till detta in i kalkylen hur många som arbetar med arbetaryrken i andra städer som till exempel Köpenhamn och bor i Malmö, eller de som utför arbetaryrken inom den svarta sektorn. Sett till vad för arbetskraft människor säljer på vår arbetsmarknad så är vi per definition en arbetarstad.
Som jag sa i intervjun tycker jag att det är ett problem när socialdemokratiska politiker hävdar att så inte är fallet. Dels förstår jag det inte, men sen anser jag heller inte att det är en potentiellt framgångsrik väg för Socialdemokratin att osynliggöra stora delar av sin bas.
Att detta sen skulle innebära att Socialdemokratin inte såg det nya Malmö, och välkomnade det med öppen famn, är att läsa mig tämligen fyrkantigt. Det är bara att läsa bakåt på bloggen för att få en bild över hur jag vill knyta ihop alla stadens beståndsdelar till en mer sammanhängande enhet, ett samhälle.
För det behöver vi högskolan, men också en satsning på byggande. Bron är bra för näringslivet, men också för de Malmöbor som kan söka jobb i en allt större region. Medieklustret och IT-företagen som växer fram i Västra Hamnen behövs på samma sätt i den malmöitiska helheten som egenföretagarna inom tillverkningssektorn som har tre-fyra anställda i Fosie eller Rosengård. Och ja. PR-byråerna i Malmö bidrar nog till vår tillväxt, precis som våra fantastiska busschaufförer och barnskötare gör genom en fungerande samhällelig infrastruktur. Och så vidare och så vidare och så...
Det handlar om en helhet. Där ingår arbetarstaden Malmö. Jag kan inte för mitt liv förstå hur detta skulle vara provocerande. Eller ens särskilt revolutionärt som möjlig tanke. Tvärtom.
Vidare då om det upplevda behovet av en särskild socialdemokratisk politik för att fånga medelklassens röster. Men det får bli nästa inlägg. Twittra om detta!
Med tanke på att den publicerades dagen innan Första maj, så var reaktionerna självfallet många även under dagens firande. Övervägande väldigt positiv respons. En tant kom till och med till LO Malmös tält och frågade efter "den kloka unge mannen i tidningen, jag vill se Markus" - host host... Men nog med egoboasting.
Mer förvånad blev jag över två kommentarer. Dels från en socialdemokratisk politiker som hävdade att jag "drömde mig tillbaka" och att arbetarstaden Malmö sedan länge är borta, dels från en före detta LO-ordförande i Malmö som ansåg att Socialdemokraterna nog visst behövde en särskild politik för medelklassen. Detta vill jag kommentera.
I det här inlägget kommenterar jag kort om arbetarstaden Malmö.
För det första så är jag 26 år. Jag drömmer mig inte tillbaka till hur det var förr, jag försöker förhålla mig till verkligheten. LO organiserar utifrån en klassmässig bas arbetare, och i Malmö är vi 40 000 medlemmar. Vi har dessutom låg anslutningsgrad så själva yrkesandelen är enormt mycket större.
Lägg till detta in i kalkylen hur många som arbetar med arbetaryrken i andra städer som till exempel Köpenhamn och bor i Malmö, eller de som utför arbetaryrken inom den svarta sektorn. Sett till vad för arbetskraft människor säljer på vår arbetsmarknad så är vi per definition en arbetarstad.
Som jag sa i intervjun tycker jag att det är ett problem när socialdemokratiska politiker hävdar att så inte är fallet. Dels förstår jag det inte, men sen anser jag heller inte att det är en potentiellt framgångsrik väg för Socialdemokratin att osynliggöra stora delar av sin bas.
Att detta sen skulle innebära att Socialdemokratin inte såg det nya Malmö, och välkomnade det med öppen famn, är att läsa mig tämligen fyrkantigt. Det är bara att läsa bakåt på bloggen för att få en bild över hur jag vill knyta ihop alla stadens beståndsdelar till en mer sammanhängande enhet, ett samhälle.
För det behöver vi högskolan, men också en satsning på byggande. Bron är bra för näringslivet, men också för de Malmöbor som kan söka jobb i en allt större region. Medieklustret och IT-företagen som växer fram i Västra Hamnen behövs på samma sätt i den malmöitiska helheten som egenföretagarna inom tillverkningssektorn som har tre-fyra anställda i Fosie eller Rosengård. Och ja. PR-byråerna i Malmö bidrar nog till vår tillväxt, precis som våra fantastiska busschaufförer och barnskötare gör genom en fungerande samhällelig infrastruktur. Och så vidare och så vidare och så...
Det handlar om en helhet. Där ingår arbetarstaden Malmö. Jag kan inte för mitt liv förstå hur detta skulle vara provocerande. Eller ens särskilt revolutionärt som möjlig tanke. Tvärtom.
Vidare då om det upplevda behovet av en särskild socialdemokratisk politik för att fånga medelklassens röster. Men det får bli nästa inlägg. Twittra om detta!
lördag, april 30, 2011
I dag är jag med i en stor intervju i Sydsvenskan
I morgon är det som sagt var dags för Första maj. I Malmö firar LO och Socialdemokraterna tillsammans. Inför detta arrangemang har Sydsvenskan valt att göra en intervju med mig inför dagen.
I artikeln Våga prata om Malmö som arbetarstad kan man läsa mer. Hade jag själv satt rubrik hade det nog varit "Utan LO är Socialdemokraterna som vilket parti som helst".
Kommentera gärna och sprid diskussionerna vidare! Twittra om detta!
"Markus Blomberg, 26 år, är ombudsman på LO-sektionen i Malmö och socialdemokratisk ledamot i Malmö kommunfullmäktige. Han representerar ”de två benen” i arbetarrörelsen.
Vad tänker han inför 2011 års upplaga av arbetarrörelsens internationella högtidsdag? Svaret är långt, och drar åt många riktningar."I artikeln Våga prata om Malmö som arbetarstad kan man läsa mer. Hade jag själv satt rubrik hade det nog varit "Utan LO är Socialdemokraterna som vilket parti som helst".
Kommentera gärna och sprid diskussionerna vidare! Twittra om detta!
fredag, april 29, 2011
Därför demonstrerar jag Första maj!
Nu på söndag är det Första maj, den internationella arbetarrörelsens gemensamma högtidsdag. I Malmö arrangerar LO ett gemensamt firande med Socialdemokraterna och ABF.
I helgens upplaga av tidningen EfterArbetet har LO Malmös ordförande Ewa Glimhed med en debattartikel. Under rubriken Därför demonstrerar jag Första maj! förklarar hon varför det är självklart för henne att demonstrera nu på söndag.
[...]
I helgens upplaga av tidningen EfterArbetet har LO Malmös ordförande Ewa Glimhed med en debattartikel. Under rubriken Därför demonstrerar jag Första maj! förklarar hon varför det är självklart för henne att demonstrera nu på söndag.
"På söndag är det Första maj. Jag hoppas att det är många som kommer att bege sig ut på gator och torg för att demonstrera. Själv kommer jag att befinna mig på det firande som vi från LO Malmö arrangerar med Socialdemokraterna och ABF. En av mina roller under dagen är att jag kommer att hålla tal i Folkets park.
[...]
Efter höstens val fick denna regering förnyat förtroende, och den politiska inriktningen är den samma. Vi lever i ett Sverige som blir mer och mer osolidariskt. Klyftorna växer, trygghetssystemen raseras och arbetarnas organisationer motarbetas systematiskt. Exemplen är många. Jag har blott nämnt några.
Sverige har blivit kallare och omänskligare. Därför kommer jag att demonstrera på första maj. Med vår gemensamma styrka måste vi vända utvecklingen, för så som den här regeringen vill att Sverige ska fungera – det vill i alla fall inte jag!"
I artikeln utvecklar Ewa sin syn på ett par av de politiska exempel där vi från LO är starkt kritiska mot den sittande regeringen. Det rör så skilda saker som synen på lönepolitiken, sjukförsäkringen, studieledighetslagstiftningen och arbetslöshetsförsäkringen. Men även om de till synes är olika så visar Ewa att de samtidigt hänger ihop.
Gå in och läs artikeln, och demonstrera på Första maj!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)