Med avstamp i historien: framåt!

För den som spontant tror att Arbetarrörelsens Arkiv i Skåne handlar om stora förvaringsutrymmen fyllda av gamla fanor och oändliga samlingar av protokoll - du har både rätt och fel.

Självfallet handlar arkivarbetet om att sortera, analysera och sätta arbetarrörelsens gamla besluts- och diskussionsprotokoll i sina historiska sammanhang, och ständigt värdera och omvärdera våra vägval och erfarenheter. Arkivet i Skåne har motsvarande cirka tusen hyllmeter sådant arkivmaterial, med brev och tidningsartiklar, dagböcker eller gamla anteckningsblock från gamla företrädare. En verkligen skatt för aktiva inom rörelsen, forskare, lokalbyggdsentusiaster eller alla andra med nyfiket sinne.


Dessutom är det en fröjd för alla oss som minns hur det var i källaren på Nobeltorget, med de fina nya lokalerna på Porslinsgatan som man numera huserar i.

Föreningen som sköter allt detta, Arbetrrörelsens Arkiv i Skåne, arbetar dock med så oändligt mycket mer än bara själva arkivarbetet. I föreningens statuter finner man följande ändamålsskrivning:

"Föreningen ska vårda och sprida kunskap om den skånska arbetarrörelsens kulturhistoriska värden. I detta syfte skall föreningen bland annat ta initiativ till och stödja lokala arkiv, främja och stimulera forskning samt verka för upplysning i tal och skrift."

Sven Kruuse

Föreningens ordförande Sven Kruuse kan med detta i åtanke vara mycket nöjd med det stora intresset för deras verksamhet. Ett exempel på detta arbete var ju den fantastiskt trevliga konferensen som man arrangerade i fredags. Uppfattade jag det rätt så var taket först satt till 70 deltagare, men vi blev trots detta 86 registrerade gäster plus ett flertal som dök upp utan att vara föranmälda och chansade på att få plats.

Med ett ambitiöst program och framåtsyftande innehåll så hade man lockat till sig en räcka celebra och mycket intressanta gäster (som jag ju berättade om i förväg). Hela konferensen dirigerades med stort engagemang och charm av föreningens vice ordförande, Roger Johansson.

Roger Johansson

Nu i efterhand så finns det blott ett par saker jag hinner konstatera. Birgitta Dahl är en gigant inom rörelsen, Örjan Nyström är lika tankeväckande i tal som i skrift, samt att vi alla bör minnas hur peppade och inspirerade vi kände oss efteråt. Vitaliserande. Ett framtidsinriktat och självkritiskt reflekterande över vår historia kan erbjuda oförtröttliga reformister både inspiration och riktning i sin verksamhet.

Kul att en konferens kring arbetarrörelsens historieskrivning kan kännas så framåtsyftande!

p.s.
Jag är nu ännu mer nöjd över att ovan nämnde Roger Johansson har tackat ja till att vara vår gäst vid LO Malmös halvårsmöte nu på torsdag, då han kommer att berätta och reflektera kring storstrejken 1909.
d.s.

_______________
För en längre reflektion, läs gärna Enn Kokks inlägg om konferensen.

I 'Föregångslandet Sverige' bygger vi 'Framgång för Malmö'

Med mindre än ett år kvar till valet så börjar den politiska temperaturen att höjas rejält i våra olika politiska församlingar. Så är även fallet i Malmö. Det blir allt mer ett tydligt val mellan den Anja Sonesson-ledda alliansen och den av Ilmar Reepalu ledda rödgröna majoriteten. Vad ska då Moderaterna göra för att få in trovärdighet i sitt regeringsalternativ?


För det första så är det tydligt att Anja Sonesson har blivit tillsagd av partiledningen att det är dags att rätta sig i ledet. Den lokala alliansledaren har profilerat sig på demokratiska inskränkningar som utegångs- och besökförbud till specifika områden, arbetat hårt för så kallade svenskkontrakt (vilket ju i och för partistyrelsen obehagligt nog också gör) och vill göra indragna timmar i förskolan för barn till arbetslösa till någon slags profilfråga.

Moderaternas hårdingprofil i Malmö matchar inte direkt de mjuka alliansledarna på riksnivå. Men nu har Sonesson och den moderata ledningen i staden blivit tvingade att läsa Per Schlingmanns bok om hur den moderata politiken och retoriken ska förpackas. Tänk på allt det nyspråk som den moderata partisekreteraren har kämpat för att etablera som ny norm i det offentliga samtalet, och att det har ledit fram till att Fredrik Reinfeldt hyllar Tage Erlander och talar om att bygga "Föregångslandet Sverige". Nu ska Sonesson lära sig göra det samma på lokal nivå. Malmöborna vill ha moderaternas politik lika lite som väljarna i Sverige, och därför måste den förpackas.

Så ska man nog se debattartikeln Framgång för Malmö som Sonesson fick publicerad i Kvällsposten nu i veckan. Med slogans och metodbeskrivningar direktplockade från Schlingmannboken Framtidsvalet så ska Malmöborna vinnas med nyspråk, någon slags vag framtidsoptimism och ständig triangulering.


"Efter sexton år av oavbrutet socialdemokratiskt styre står utvecklingen stilla inom flera avgörande områden. Till skillnad från början av 1990-talet talas det numera tyst om vart Malmö är på väg. Visionerna om framtidens Malmö tycks ha stannat av i den socialdemokratiska politiken. Besluten om Malmö högskola, Bo01, Citytunneln och Öresundsbron var viktiga landmärken för sin tid, men att leva i det förgångna och fastna i historisk romantik är inget som för Malmö framåt."

Detta är så klart en avgörande taktisk positionering från moderatledaren. Anja Sonesson har insett att Malmöborna inte har känt igen sig i de lokala moderaternas attacker mot det Malmö som har etablerats under Ilmar Reepalus ledning i politiken. Tvärtom så är det ju till och med många moderater som valt att rösta på Socialdemokraterna i kommunvalet


Anja Sonesson har väl nu insett att det är en överlevnadsfråga att försöka lägga sig så nära Ilmar Reepalu som möjligt i de frågor som Malmöborna förknippar med stadens utveckling och framtidsval. Istället för att riskera att stå i Ilmars skugga vill hon träda fram i ljuset och försöker ställa sig bredvid honom.

"Malmömoderaternas vision är att Malmö ska vara en underbar stad att leva, bo, arbeta och åldras i. Vi slår vakt om vår gemensamma välfärd och tycker att det är viktigt att Malmöbon ges större bestämmanderätt i frågor som rör livsval. Vi ställer oss bakom satsningen på Malmö som förebild inom miljö och hållbarhet. Förbättrad trygghet och ett spektakulärt kulturliv ska befästa Malmös roll som tillväxtstad. Malmö ska vidare symboliseras av en modern och spännande arkitektur samtidigt som den gamla stadskärnan bevaras. [...] Vi vill se en sammanhållen stad där det viktiga inte är var du kommer ifrån utan var du är på väg."

Denna vision ska Malmös nya Moderater behandla genom sitt nya projekt "Framgång för Malmö" (jag vet inte mer om detta utöver att det är omnämnt i debattartikeln, det står ingenting på deras hemsida). De ska tala med malmöborna och låta flera vara med och påverka politiken. Antar att detta innebär att de blivit inspirerade av Socialdemokraternas rådslagsarbete.

Men Anja Sonesson får nog fortsätta att jobba på det faktiska innehållet i sin politik. Det räcker inte med att kopiera berättartekniska nyckelbegrepp som modern arkitektur och spektakulärt kulturliv, för de har alltid varit ett verktyg för ett mycket mer genomgripande samhällsbygge. Det handlar om att bygga ett Malmö för alla, där klyftor ska bekämpas. Detta vill ju inte Moderaterna.

När Reepalu och Sonesson deltog i en väljarchatt på Sydsvenskan så fick de frågan om de tror på jämlikheten och om vad de vill göra för den. Socialdemokraternas svar blir att vårt partis viktigaste frågor är arbete åt alla och jämlikhet. Sonesson är inte ens beredd att använda sig av ordet. Talande - och avgörande. För Malmös stora framtidsfrågor handlar om just jämlikhet och kamp mot klyftor, om att göra Malmö till en stad som fullt ut är till för alla sina medborgare. Här har Moderaterna inte svaren, varken ideologiskt eller sakpolitiskt.

För övrigt tror jag att Sonesson ska vara försiktig med uttalanden om att Malmömoderaterna vill att staden ska fortsätta var en förebild i miljöarbetet för hållbar utveckling.


När vi höll stadsdelsfullmäktigemöte igår för SDF Centrum så hade vi att behandla vårt remissvar på Miljöförvaltningens föreslagna miljöprogram och energistrategiprogram. All heder åt vår moderata viceordförande Torbjörn Tegnhammar, tillika ordförande för MUF i Malmö, för han talar klarspråk istället för nyspråk.

I sitt anförande så meddelade han att den borgerliga gruppen i Centrum var mycket oroliga över den negativa syn på bilismen som de fann i programmet, och tyckte att det var fel och onödigt att framöver försvåra för denna. De anförde också en stark oro över att miljöprogrammet skulle basera sina förslag (exemplet han talade om var vår bevakning av eventuellt höjda havsnivåer) på "hysteri istället för vetenskap". Kring energiprogrammet talade han också om behovet av en utbyggd kärnkraft, för att Sverige ska kunna stå säkerhetspolitiskt oberoende.

Även om det är möjligt att den borgerliga gruppens anmälda särskilda yttranden kommer att vara mer nedtonade, så vet jag att Torbjörn är intellektuellt hederlig och inte skulle förneka dessa uttalanden.

Ska Sonesson komma med fler sådana här debattartiklar så är det nog bäst för hennes egna framgång att hon låter fler lokala partiarbetarna läsa de schlingmannska manualerna för moderat nyspråk. Först då kan vi överhuvudtaget få en match inför valet.

[edit 28 sept]
Även Sydsvenskan har förstått det som att Framgång för Malmö är det avgörande borgerliga försöket att etablera bilden av en borgerlig vision för Malmö. En mer innehållslös vision får Malmöborna dock leta rejält för att hitta.

En helg i arbetarrörelsens tecken

En av de sköna innebörderna av att välja att vara politiskt aktiv är att man aldrig behöver oroa sig över vad man ska ägna helgerna åt - det finns alltid att göra.


Nu på fredag (25/9) så har Arbetarrörelsens Arkiv bjudit in till en spännande konferens om arbetarrörelsens historia i Skåne. Tillsammans med de lokala förgreningarna av rörelsen så har de satt ihop ett riktigt intressant program med flera namnkunniga gäster.

Eller vad sägs om Birgitta Dahl, Enn Kokk, Fredrik Ekelund, Ronny Ambjörnsson, Örjan Nyström och malmöstjärnan Roger Johansson?

(klicka på bilden för större version)

Den konferensen slutar vid 16:30, och då bär det av med blixtfart till Malmö igen. Från klockan 17:00 är det nämligen dags för den återkommande sossepubben på Restaurang La Couronne vid Triangeln.

Huvudarrangörerna är Malmö Arbetarekommun tillsammans med ABF Malmö och LO Malmö, och den här gången är kvällens värdorganisation IF Metalls s-fackklubb i Malmö.

Alla medlemmar och sympatisörer är varmt välkomna!


Lördagens aktiviteter kommer att bestå i att den skånska delegationen inför Jobbkongressen ska ha sin första träff, men då den träffen inte är offentlig så fyller det knappast någon funktion att bjuda in till den.

Däremot så finns det självfallet aktiviteter för alla hågade själar nu på söndag kväll! Då är det dags för ännu en upplaga av Brännpunkt, nu i form av valvaka!



Från styrelsens sida i MSF var det självklart att den här gångens Brännpunkt skulle vara just i formen av en valvaka. På söndag är det ju som bekant dags för det tyska valet.

Valvakan kommer vi att hålla på Restaurang Nya Tröls vid Karlskronaplan. På plats kommer vi att guidas genom aktuella frågeställningar av Petter Larsson (politisk redaktör på Efter Arbetet) och föreningens egna Torsten Nilsson. Med bistånd av deras analyser och bakgrundsfakta kommer valet mellan socialdemokraten Steinmeier och kristdemokraten Merkel bli en initierad och spännande kväll för oss som är på plats.

Varmt välkomna även till detta!


Vilken helg vi har framför oss!

Kampen mot klyftorna: visioner om en sammanhållen och jämlik stad #2

[läs gärna del 1 först]


I Malmö Stads ögon är alla vi invånare jämlikar. Så ser ju faktiskt den strikt formella verkligheten ut, men den säger föga om hur människor faktiskt har det i Malmö. Svaret där blir nämligen att det utifrån en hel del olika parametrar skiljer sig åt riktigt kraftigt. Även vår stad speglar och är en del av det svenska klassamhället. Istället för jämlikar så är vi idag en stad av ojämlikar. Tittar vi tio år framåt i tiden så måste vi ha börjat se otvetydiga förändringar till det bättre.


Ojämlikhet tar sig många uttryck men det kanske mest brutala måttet på dess konsekvenser som jag känner till är skillnaderna på livslängden hos människor. Malmöbor lever i snitt aningen kortare tid än svensken i gemen. Men hälsoklyftorna är än större inom Malmö. Beroende på vilka stadsdelar man väljer att jämföra så kan det skilja flera år. Ojämlikheter ger och tar med andra ord flera år i livslängd! Och så finns det de som säger att det är förlegat att tala om ett klassamhälle.

Det folkbildningsideal som jag beskrev igår, om fria människor som fritt och jämlikt ger och tar av varandras kunskaper och förmågor, och som därmed ger varandra och sig själva fler och bättre möjligheter i livet - det är utifrån sådana insikter vi måste bygga om vår stad. Malmö behöver bli mer jämlikt, sammanhållet och solidariskt för att fler människor ska kunna få förutsättningar att bli verkligt fria. Det vinner alla på.

"Strävan till trygghet har alltid stått i centrum för socialdemokratins politiska arbete - trygghet mot arbetslöshet, trygghet mot nöd och ekonomiska svårigheter. Det finns ingen motsättning mellan denna strävan till trygghet och viljan till frihet. I själva verket utgör känslan av trygghet ett frihetsvärde av enorm betydelse för den enskilda människan."

Orden ovan tillhör den nuförtiden ovanligt populära Tage Erlander. Att social och ekonomisk otrygghet har en negativ inverkan på folkhälsan och det allmänna stämningen i vår stad säger sig självt. Att kampen mot rasism, kvinnoförtryck och olika former av diskriminering är en av de viktigaste folkhälsopolitiska åtgärderna kanske inte känns lika självklart, men sant är det. Demokratifrågorna får inte underskattas.

Delaktighet och inflytande i samhället påverkar den egna livssituationen på ett mycket direkt sätt, och därmed även den egna hälsan. De demokratiska påverkansmöjligheterna måste vara tillgängliga på så många olika vis att alla kan hitta en ingång som passar just dem. Skolan måste fånga upp fler unga än vad den gör idag (skillnaderna i livslängd mellan dem med kort och lång utbildning är skrämmande). Malmöborna måste få en mer jämlik och rättvis ingång till arbets- och bostadsmarknaden. Idag ser vi istället hur klassklyftorna och segregationen i Malmö förstärker de underliggande socioekonomiska faktorerna bakom den bristande jämlikheten.

Här har vi en framtidsutmaning. Jag är inte så förmäten att jag tror mig ha de konkreta svaren på hur detta exakt ska mötas. Men jag är övertygad om att vi måste ta kampen mot klyftorna i alla dess former så att vi kan få Malmö till en mer sammanhållen och jämlik stad. Det är därför nödvändigt att vi har ett politiskt styre i kommunen som är beredd att låta jämlikhetsperspektivet genomsyra all planering och utförande inom samtliga verksamhetsområden. För detta kräver breda åtgärder.


Det handlar om att bygga ihop staden via väl planerad förtätning och utbyggnad, via att kulturutbud och arbetstillfällen inte klumpas ihop utan etableras utspritt. Vi behöver en kraftigt utbyggd och förbättrad kollektivtrafik som kan knyta ihop stadens olika delar, så att inget område känns långt bort eller främmande att vara på vare sig det gäller för jobb eller fritid. Det handlar om att förbättra det befintliga beståndet av bostadsområden - ingen ska behöva flytta från områden i Malmö för att de känner tvingade utifrån otrygghet eller dåliga standard. Hela Malmö ska vara till för alla Malmöbor.

Att bekämpa klyftorna och tillsammans bygga ett Malmö som känns sammanhållet och präglas av solidaritet i utvecklingen är inget vi kan försöka göra över en natt. Och visst kan det känns närmast utopiskt att tala om ett Malmö utan klassklyftor. Det finns inte ett majoritetskommunalråd vars verksamhetsområde inte skulle behöva vara engagerat i ett sådant arbete. Men vi måste försöka för det enda anständiga är ändå att aldrig acceptera den ordning som nu råder. Det måste till en bättre och mer jämlik fördelning av goda livsförutsättningar och möjligheter i Malmö. Vi måste få fram och stärka insikten om att alla vinner på att fler får det bättre och känner makt över sitt eget liv.

Låt mig därför säga det en sista gång. Vi har ett samhällsansvar att göra folkhälsan bättre och mer jämlik. Ett Malmö med minskade klyftor, ökad delaktighet och fler som känner makt över sina egna liv är också ett Malmö som sammanvägt står sig starkare och är bättre.

Kampen mot klyftorna: visioner om en sammanhållen och jämlik stad

Det var verkligen inspirerande att delta på ABF Malmös jubileumsfirande tidigare idag. Efteråt så har tankarna malt på och förstärkt mig i min tro på att jämlikhet verkligen måste vara rättesnöret för vår politik de närmsta åren. Jag ska tillåta mig själv att utveckla detta lite längre, men först åter till ABF-verksamheten.

Folkbildningen ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Den är ett verktyg för såväl det egna livslånga lärandet som för ett rättvist samhälle och en bättre värld. Det tycks mig finnas en närmast unik kraft i detta med att människor fritt väljer att ge och ta utav varandras kunskaper, frågeställningar och erfarenheter på de jämlika villkor som till exempel studiecirkeln erbjuder.

Tillsammans blir deltagarna starka och ingen individ förlorar på att någon annan får förkovra sig. Tvärtom så ligger insikten djupt förankrad inom folkrörelsernas verksamheter om att kunskap och möjligheter inte blir mindre värda för att de delas av fler. Detta är något för en socialdemokratisk politiker att ta fasta på!

Jag vill se samma insikter prägla utvecklingen i vår stad. Det samma vill Socialdemokraterna i Malmö. Jag inspireras fortfarande av den kommunalpolitiska upptakt vi höll för några veckor sedan, och av Katrin Stjernfeldt Jammehs tal om folkhälsopolitiken. Det är tydligt för oss att vi som stad utan tvekan vinner på att tillgången på möjligheter och goda livsförutsättningar sprids mer jämlikt mellan oss som bor och verkar här.


Att uppnå detta kommer dock att kräva stora ansträngningar för på många sätt så är Malmö en itudelad stad. I vår stad ser vi tyvärr hur klassklyftor och segregation förstärker den i botten liggande socioekonomiska ojämlikheten. Detta är verkligen illa, för klyftor och orättvisor är sämsta tänkbara drivkrafter för Malmös utveckling. Att ta kampen mot ojämlikheten och för en sammanhållen stad handlar med andra ord både om att värna den enskilda individens intressen och att se till det bästa för samhällets intressen i stort. Klassisk socialdemokratisk politik med andra ord.

Det är nämligen min bestämda uppfattning att vi har haft för lite av sådan de senaste decennierna, inte för mycket. Vi har omfördelat för lite, inte för mycket. Det går enkelt att demonstrera med det tragiska faktumet att det land i västvärlden där klyftorna ökat mest de senaste tjugo åren är Sverige. Tendensen med ökade klyftor har så klart påverkat även Malmö. Klassamhällets samtliga baksidor framträder här med all oönskad tydlighet. Självfallet hade borgarna inte rett ut detta bättre. Se bara vad de gör nu när de styr landet.

Men här är det viktigt att vara ärlig. Vi Socialdemokrater sanerade samhällsekonomin utefter vår bästa förmåga och med gott resultat som så, men vi släppte på flera olika nivåer efter på vår egen idédebatt och tappade skärpan i vad som alltid varit vårt ständiga blickfokus: jämlikhet och full sysselsättning, för alla i vårt samhälle.

Formellt sett så har alla Malmöbor lika värde. I verkligheten råder däremot knappast någon jämlikhet vad gäller livsförutsättningar och möjligheter. Detta är en oacceptabel ordning som måste ligga högst upp på vår dagordning att motverka och förändra till det bättre.

Detta med att sätta jämlikheten först, det återkommer jag mer till i nästa inlägg. Frågorna förtjänar mer än ett mastodontinlägg som riskerar att inte läsas. Fler visioner om sammanhållen och jämlik stad imorgon med andra ord!

Lyftet: Jag vill! Jag kan! Jag måste!

Idag deltog jag på firandet av ABF Malmös 90-årsjubileum. Med anledning av firandet hade ABF tillsammans med Malmö Förskönings- och Planteringsförening beslutat att ta fram en skulptur som skulle tolka ABFs gärning i staden under åren som förbundet nu verkat här.

Uppdraget gick till skulptören Fred Åberg, vars konstnärsbana själv inleddes med ABF-kurser. Det blev ett försök att fånga i alla fall delar av folkbildningens själ och dess potential för de människor som fritt väljer att ge och ta utav varandras kunskaper och erfarenheter för sin egen och andras bildnings skull. Därav namnet:

Lyftet
Jag vill! Jag kan! Jag måste!


På bilden ovan ser ni arbetsmaterialet. En pojke som förmår greppa, lyfta, något så stort att det nästan ser omöjligt ut. Med lite möda så lyckas han dock och belöningen är stor.

Självfallet var stora delar av den malmöitiska arbetarrörelsen på plats, med en mängd nuvarande och gamla trotjänare. "Alla var där", som Carina Nilsson menade på.

Programmet bjöd på både musik och tal. Både ABF och Planteringsföreningen berättade om sina ambitioner med skulpturen, och ABF diskuterade folkbildningens inre väsen och dess oändliga möjligheter. Personliga erfarenheter av dessa möjligheter bjöd Malmös drottning av arbetarlitteraturen på, Mary Andersson, som ju själv växt upp i barnrikehusen kring Sorgenfri där ABF-huset ligger. Hon höll ett klockrent tal med olika personliga anekdoter kring vilken roll ABF Malmö har spelat i hennes liv. Fantastiskt.

Fred Åberg avslutade arrangemanget med att den färdiga skulpturen avtäcktes, till de närvarandes jubel och applåder. Vilken perfekt offentlig utsmyckning att pryda torget framför ABF-huset med.

(Bild: Carina Nilsson, via Facebook)

Hurra för folkbildningen och kraften i folkrörelsearbetet. Jag önskar ABF Malmö all lycka i framtiden, och ser fram emot att få vara med om fortsatta framgångshistorier om fritt kunskapande och samhällsomdanande.

Grattis ABF!

______________
För övrigt skrev Sydsvenskan om en annan del av den lokala arbetarrörelsen idag, nämligen om Socialdemokraterna. Artiklarna har fokus på våra vägval inför valet 2010 och du kan läsa dem här, här och här.

Sociademokratisk politik för 2010-talet: sakpolitiken

Framöver kommer mitt liv att fyllas av oerhörda mängder sakpolitik. Vad än borgerliga ledarskribenter må hävda utifrån sina ideologiska agendor så presenterar nämligen Socialdemokraterna stora volymer av konkret oppositionskritik och egen reformpolitik.

Vår socialdemokratiska riksdagsgrupp har presterat ett samhållet socialdemokratiskt alternativ trots att vi parallellt inom rörelsen har haft en mycket omfattande rådslagsprocess som har engagerat hundratusentals människor. Tillsammans med våra rödgröna kamrater har vi redan presenterat en stor mängd substantiella överenskommelser och motioner.

Inför vår egen partikongress har vi ombud nu fått hemskickat 7.7kg med handlingar! Enbart motionerna är 1107 stycken till antal. Mona Sahlin och Ibrahim Baylan har att göra när de samlar partiet.


Här hemma så har partidistriktet hållit ett omfattande regionalpolitiskt rådslag för alla 33 arbetarekommuner, med hjälp av våra förtroendevalda inom Region Skåne. Vår egen arbetarekommun har just nu förslag på ett sjukvårdsprogram och ett näringspolitiskt program ute på remiss hos våra s-föreningar och enskilda medlemmar.

Samtidigt har vi i år tidigare än förr landsatt hela vårt projekt med att arbeta fram ett förslag till kommunalpolitiskt handlingsprogram för Socialdemokraterna i Malmö – och gör det som en demokratisk och medlemsstyrd folkrörelse. Våra arbetsformer har ett värde i sig och de säger mycket om vilken politik vi tillsammans formar.

För övrigt producerar vi även stora mängder ung Socialdemokratisk idédebatt inom och nära våra medlemsled (tänk exempelvis Snart går vi utan er, Den grå vågen eller Från smedja till sambandscentral) men det återkommer jag till snart till.

Låt mig konstatera det igen: Socialdemokraterna i Sverige, Skåne och Malmö har oerhörda mängder av sakpolitik och konkreta reformförslag att behandla, diskutera och ta ställning kring. För oss medlemmar i partiet som väljer att aktivt delta i de här olika processerna så finns det med andra ord ingen anledning att oroa oss för att ha för lite att göra det närmsta halvåret.

Så nästa gång du läser att Socialdemokraterna eller den rödgröna oppositionen saknar ett vitalt internt arbete för att bygga upp vår politik och ta fram (ännu fler!) konkreta förslag, tro inte på det. Det kunde inte vara längre bort från sanningen.

Vikten av facklig organisering: dags att gå från ord till handling

För att värna det fackliga löftet och den svenska modellen måste både LO och samtliga LO-förbund stärkas. Vi måste helt enkelt bli bättre på att ta hand om oss själva genom att ta hand om varandra. Så enkel och självklar är faktiskt den organisatoriska målsättningen.


Trots detta är vi alla medvetna om hur medlemssiffrorna har haft en negativ utveckling. Krismedvetenheten har i och för sig aldrig riktigt fått genomslag på den tvärfackliga verksamheten. Det senaste decenniet har dock bjudit mer på fagra ord snarare än konkret handling för att etablera en övergripande strategi för att komma tillrätta med sjunkande organisationsgrad.

Under måndag-tisdag så deltog jag på min första distriktsordförande/ombudsmannakonferens på LO-drivna Runö Folkhögskola utanför Stockholm. På plats var även flera anställda från vårt centrala kansli i Stockholm, samt ledningen för LO.

Som lokalt anställda ombudsmän var till exempel även jag och LO Göteborgs ombudsman Leif Andersson inbjudna (LO har annars framför allt anställda ombudsmän på distriktsnivå). Det var självfallet väldigt givande att medverka, särskilt för mig som är förhållandevis ny på jobbet. Kul också att få spendera mer tid med LO Skånes nya ordförande Jimmy Runesson då vi inte känner varandra sedan tidigare (trots att vi båda är Kommunalare). Nu fick jag ansikten på en massa namn och fick svar på frågor. Idéerna är flera och nu handlar det snarare om finna tid än att behöva leta efter engagemang att omsätta allt till handling, förankra och producera till praktisk verksamhet.

Vi diskuterade ett flertal olika saker som kommer att ha stor inverkan på vår verksamhet det kommande året. Självfallet fokuserade vår avtalssekreterare Per Bardh på att tala om avtalsrörelsen och allt som just nu sker kring den. Den ständiga favoriten från SSU-kongresserna, LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist, talade om det facklig-politiska arbetet inför valet 2010 samt om den socialdemokratiska partistyrelsens olika förslag inför partikongressen.


Wanja Lundby-Wedin valde att diskutera prioriterad verksamhet under hösten och det det kommande verksamhetsåret med oss. Hennes tydliga betoning av den kanske mest grundläggande frågan glädjer mig. Från LO-ledningen kommer nämligen samma budskap som numera hörs i medlemsleden och bland förtroendevalda över hela Sverige: organisera, organisera, organisera.

För hur tar vi bättre hand om oss själva och varandra? Jo, genom att faktiskt se till att vi blir fler som organiserar oss. Ett målmedvetet arbete för större och bättre medlemsrekrytering är en av de allra viktigaste arbetsuppgifterna för att också värna kollektivavtalen och den svenska modellen, för den bygger på att vi är många som tillsammans gör varandra starka som part på arbetsmarknaden. Vi måste helt enkelt bli fler LO-medlemmar genom att höja organisationsgraden inom de yrkesgrupper våra förbund organiserar.


Likafullt som det ligger i intresset för varje enskild fackmedlem att kamraterna på arbetsplatsen alla är medlemmar i facket, så ligger det ett lika stort intresse i att så många andra som möjligt också är det - både inom den egna branchen men också i de övriga LO-yrkena, men också på den svenska arbetsmarknaden i stort. Ingen arbetare tjänar på minskad facklig organisering.

Därför måste det vara enkelt att bli och vilja förbli medlem. LO-kongresserna har tagit fram och beslutat om flera olika förslag för att stärka vår medlemsrekrytering.


Mycket återstår dock att faktiskt genomföra och det behövs mer än kampanjer som Gå med i facket och Fackets Hjälptelefon. Nu känns det dock som att LO som medlemsorganisation är medveten om detta från gräsrots- till ledningsnivå, och på bredden ut genom alla de olika medlemsförbunden. Nu finns dt förutsättningar för att det tvärfackliga perspektivet kan bli en del av den medlemsrekryterande/medlemsvårdande vardagen.

Dags att gå från ord till handling! Vi ska bli flera!

Jämlikhet: kamp mot klassamhällets orättvisor

Nu i helgen så samlades Socialdemokraternas förtroenderåd. På plats höll Mona Sahlin ett ideologiskt brandtal mot växande klyftor i ett samhälle som blir allt mer itudelat som ett resultat av högerpolitiken. Vi Socialdemokrater håller på att forma ett starkt och progressivt politiskt program för en helt annan samhällsinriktning.

Missförstå mig inte. Jag har synpunkter på flera saker i talet. Men det handlar om partistyrelsens val av inriktning och tilltal. För mig handlar inte detta om återställare eller om att nostalgiskt drömma sig tillbaka till något Sverige utav förr. Det handlar heller inte om att blunda för krassa fakta. Sverige var det land i västvärlden där klyftorna ökade mest de senaste tjugo åren. Under huvudparten av den tidsperioden så regerades Sverige av Socialdemokraterna. Vi sanerade samhällsekonomin med bravur men släppte efter på vår egen idédebatt och tappade vårt ständiga blickfokus: jämlikhet och full sysselsättning.

Nu börjar jag dock känna att denna ständiga ideologiska kräftgång är över. Det finns en stark medvetenhet inom partiet om vilka skäl som låg bakom att vi inte fick väljarnas förtroende i valet 2006.


När Socialdemokraterna inte föreföll trovärdiga i kampen mot klyftor och orättvisor så upplevde inte längre väljarna att Socialdemokraternas tal om utbyggd trygghet och mantran som "jobben kommer" var annat än retorik.Samhällskritiken satte inte tillräcklig prägel på vårt tilltal eller vår analys, kampen för jämlikhet och full sysselsättning var inte i fokus.

Den bakläxan har vi lärt oss av med råge. Varken vi eller Sverige har råd med fler sådana misstag från arbetarrörelsen.

Klassamhällets orättvisor är inte och kommer heller aldrig att vara vårt svar på de utmaningar Sverige och världen står inför. Vi inom arbetarrörelsen ser istället helt andra förutsättningar för utveckling. Vår politik för fler jobb och ett bättre samhälle kommer därför inte att baseras på att människor ska känna rädsla inför vad morgondagen har att erbjuda. Vi både förstår och tror på värdet av jämlikhet.

Det är detta helt grundläggande självförtroende kring klassisk socialdemokratisk ideologi som glädjer mig med talet.

"I grunden handlar det förstås om värderingar. Det är värderingarna som styr politikens handlingar. En fråga räcker för att mejsla ut de två tydliga alternativen i svensk politik: Vad är det som skapar utveckling i ett land?

De borgerliga tror att det är klyftor och orättvisor. Vi socialdemokrater vet att det är sammanhållning och solidaritet. Huvudkonflikten i valet 2010 lyder: Jobb – eller växande klyftor. Där står striden.

I den striden står det alltmer klart att vi kommer att möta en arbetslöshetsallians. Jobben blir den stora frågan. Sociala klyftor skapar inte jobb. Klyftor skapar ofrihet, utslagning, konflikter – och rädsla, den sämsta av drivkrafter i ett samhälle.

Det är små klyftor, stor social rörlighet och omställningstrygghet som skapar dynamik. Som skapar tillväxt och nya jobb."

Vi Socialdemokrater tror inte att det är klyftor och orättvisor som får ett land att utvecklas, utan kampen mot dessa. Därför kan klassamhället med alla sina orättvisor och klyftor aldrig vara ett frihetens samhälle. Inom klassamhället finns aldrig förutsättningarna för alla individers frigörelse. Vilken styrka att det återigen är detta vi utformar och profilerar vår politik kring!

Vi bär med oss detta till vår partikongress i höst. Dessa insikter kommer där att prägla vår syn på hur utbildningspolitiken ska utformas, och hur våra trygghetssystem bör byggas för att erbjuda människor verkligt stöd vid omställning eller behov av hjälp. Varken Jan Björklunds (fp) återvändsgränder inom skolan eller Anders Borgs (m) ökade klyftor ger några svar. Fler chanser och bättre villkor för fler av människorna i Sverige är det som långsiktigt bygger Sverige hållbart och som kan göra fler individer fria och starka.

På jobbkongressen i höst så kommer jag att vara ett av kongressombuden i temagruppen för utbildningsfrågor. Jag ser fram emot att vara med och påverka och besluta om en ny socialdemokratisk skolpolitik.

Utöver att forma en framtidsinriktad skolpolitik som förmår att låta fler växa än vad som sker idag, så handlar det om att vi har en politik för fler och bättre jobb, mer och bättre välfärd, fler chanser för fler människor. Full sysselsättning och jämlikhet kommer att vara fixpunkter för allt vårt arbete. Ett envetet reformistiskt arbete ligger framför oss.


Låt oss prata mycket om ideologin och värderingarna bakom detta under det kommande året. Likt Sahlin så skyr jag inte en sådan debatt. Jag känner mig tvärtom trygg i att låta vår verklighetsbeskrivning och våra förslag ställas i jämförelse mot den hårdföra högerpolitiken från regeringen.

Konflikten står i grund och botten om huruvida Sverige ska ledas av politiker som tycker att det är bra eller tycker det är dåligt med klassamhället. Det är om denna grundläggande fråga vi går till val nästa år. Därför ska jag göra mitt yttersta för att folk väljer att lägga sin röst på Socialdemokraterna i valet, för en rödgrön regering som förstår och tror på jämlikhet som nyckel till sann utveckling.

Vad ska du göra för att bidra till regeringsskifte i Sverige?

________________
- Du kan läsa hela Mona Sahlins tal från förtroenderådet här.
- Missa inte heller hennes blogginlägg om Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring.
- Läs för all del även gärna hennes Newsmillartikel om den rödgröna valsegern i Norge.

Avtalskonferens med LO: samordning, samordning, samordning

I torsdags var jag med på min första avtalskonferens med LO, på Backagården i Höör. Det var en oerhört givande upplevelse.

Det hela inleddes med att Mats Morin, LO-ekonom, gjorde en initierad dragning kring det ekonomiska läget i Sverige, Europa och världen i stort. Det var väldigt givande att höra hans dragning efter att under våren ha läst LO-ekonomernas utförliga analys Löneutrymmet i djup lågkonjunktur tillsammans med Ekonomiska Utsikter våren 2009. Han kunde också ge en aktuell djupdykning i det nya underlag som kom förra veckan, i LO-ekonomernas nyhetsbrev för september 2009 där de uppdaterade sin analys med fokus på den svenska ekonomin.

Per Bardh

Vår avtalssekreterare Per Bardh började med att beskriva LO:s analys av de strandade huvudavtalsförhandlingarna, och arbetsgivarnas agerande i samband med detta. Sen gjorde han en fortsatt beskrivning över det allmänna stämningsläget mellan arbetsmarknadens parter sedan dess, över finanskris och in i avtalsrörelsens början där vi befinner oss nu.

Var står vi nu då? LO-förbunden ser att det finns ett löneutrymme, och att det hade varit negativt för den svenska ekonomin om vi inte tar ut det. Samtidigt finns det nu ett utrymme för att lägga fokus på andra viktiga frågor för oss.

På konferensen medverkade flera avtalssekreterare, så som Sven-Olof Hellman (SEKO), Veli-Pekka Säikkälä (IF Metall) och Marcel Carlstedt (Transport). Tillsammans med Per Bardh så talade de om en stark samordning, och en målmedveten intern process för att prioritera fram stora kärnfrågor som vi inom alla förbund ska driva gemensamt. I dagsläget ser det ut som att följande punkter kan komma att bli de gemensamma kraven:

* Jämställda villkor.
* Rätten till heltidsanställning.
* Kampen mot visstidsanställningarna.
* Att förhindra företag att via bemanningsföretag gå förbi LAS


Personligen kan jag säga att punkterna ovan känns djupt tillfredsställande, och har legat högt på önskelistan länge. Om vi driver de kraven samordnat och kraftfullt så tror jag att många medlemmar förutom mig kommer att gå in i avtalsrörelsen med ett lustfullt engagemang. Men det blir tufft. Inga av punkterna ovan ligger på arbetsgivarnas dagordning, tvärtom.

Det är enkelt att konstatera att arbetsgivarsidan har tagit varje chans de har sett till att pressa facket. De små arbetsgivarna har lagt sitt huvudfokus mot LAS (tänk till exempel på Företagarnas intensiva kampanjande) medan de stora arbetsgivarna inriktar sig mot rätten till sympatiåtgärder.

Utifrån klart ideologiska skäl så vill arbetsgivarsidan splittra samordningen mellan och inom LO-förbunden, decentrialisera lönebildningen ner till företagsnivå och minska löntagarnas påverkansmöjligheter vad gäller anställningar och uppsägningar. På sikt undergräver man kollektivavtalen, den solidariska lönepolitiken och den svenska modellen. Riskerna för löneglidning och att Sverige skulle riskera att prisa ut sig skulle dessutom vara ständigt överhängande.

Vi ska inte medverka till att den här utvecklingen tillåts äga rum. Tvärtom ska vi bjuda på motstånd. Detta kräver att löntagarna i stort står på sig, och att arbetarna inom LO håller samman. Därför blir det bestående minnet av avtalskonferensen: samordning, samordning, samordning.

Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi värna det fackliga löftet och den svenska modellen. Tillsammans kan vi också bygga en framgångsrik avtalsrörelse.

En politik för full sysselsättning: jobben kommer att bli en vinnarfråga för (s)

"Vi socialdemokrater har varit med förut och tagit Sverige från underskott och arbetslöshet till överskott och sysselsättning.
Vi vet att det går."
Mona Sahlin och Thomas Östros, DN Debatt 090909.


Det råder ingen tvekan. Målet om full sysselsättning är den främsta och övergripande prioriteringen från arbetarrörelsen. Socialdemokraterna sätter jobbpolitiken i främsta rummet. Vi inom Socialdemokratin har två spännande månader framför oss, där den interna debatten kring jobbpolitiken kommer att föras ända fram tills vår partikongress, där vi kongressombud kommer att fastslå partiets inriktning. Spännande!

Den 16 september så kommer hela partistyrelsens förslag om samtliga politiska riktlinjer att presenteras för partimedlemmar och allmänhet. Redan imorgon så kommer dock Sven-Erik Österberg att presentera delar av partistyrelsens förslag till riktlinjer angående jobbpolitiken, säkerligen med ett tydligt avstamp ur arbetarrörelsens breda rådslagsarbete i frågorna inför höstens stora jobbkongress. Med den taggade och vitala debatt vi internt nu har kring politiken för arbete så står det bortom tvivel att jobbpolitiken kommer att vara en vinnarfråga för oss i valrörelsen, samtidigt som det är regerings stora misslyckande. Jag är oerhört laddad inför detta arbetsområde på kongressen.


Ett annat tydligt besked idag är att Sahlin och Östros inte tror att vägen framåt är ännu fler sänkta skatter på ytterligare lånade pengar. Tvärtom slår man fast att det inte finns något utrymme till sänkningar av det samlade skatteuttaget under de kommande åren. Ett styrkebesked för vår trovärdighet när vi berättar om våra idéer för att rusta och utveckla Sverige, samtidigt som vi ska bekämpa klyftor och orättvisor. Här är delar av det program som duon presenterade.

1: Ett brett Kunskapslyft.
Sverige behöver ökade investeringar i kunskap och forskning för att långsiktigt höja vår globala konkurrenskraft och skapa fler jobb. Vårt besked är tydligt: utbildning är alltid bättre än arbetslöshet och passiva bidrag och ersättningar. Våra barn och ungdomar får inte bli krisens förlorare.

2: Framtidens jobb.
Vi vill lösa framtidens utmaningar genom att i dag investera klokt. Satsningar på exempelvis den högproduktiva tjänste­sektorn, nya smarta gröna transport­lösningar och ett dynamiskt småföretagande ger både jobb här och nu och förbättrar Sveriges framtida konkurrenskraft.

3: Minskade klyftor.
Den nya otryggheten har bidragit till att Sverige halkar efter. Vi vill minska klyftan i beskattningen mellan löntagare och pensionärer, bekämpa den nyfattigdom som breder ut sig och reparera arbetslöshetsförsäkringen.

4: Välfärdens kvalitet.
Regeringen har valt att låta skattesänkningar gå före välfärden. Man genomför permanenta skattesänkningar men tillför bara tillfälliga tillskott till kommunerna. Välfärdskrisen fortsätter. Välfärden behöver långsiktighet som säkrar kvaliteten. När vi presenterar vår ekonomiska motion om en månad kommer vi att prioritera investeringar i välfärden. Barnens skola, sjukvården och kampen mot arbetslösheten är viktigare än sänkt skatt.

I välfärden ingår barnens skola, sjukvården och all vår omsorg. Men den svenska välfärden handlar också om våra trygghetsförsäkringar, vilka också är en del av politiken för full sysselsättning.

Här har regeringen misslyckats i dubbel bemärkelse. Man har ökat orättvisorna för de som blir arbetslösa eller råkar ut för sjukdom, samtidigt som man har minskat dynamiken och kraften på den svenska arbetsmarknaden. Kvalitén på våra trygghetsförsäkringar är nämligen inte bara helt avgörande för den halva miljon människorna som riskerar att stå utan jobb när det är dags för val. Den höga kvalitén och de generösa ersättningsnivåerna har gjort Sverige till ett konkurrenskraftigt land där människor inte har varit oroliga för moderniseringar och nödvändiga strukturomvandlingar.

Trygga människor både kan, vill och vågar! Jämlikhet och kamp mot klassklyftorna är något vi alla tjänar på i längden. Solidaritet handlar om att värna sitt eget intresse genom att också värna andras, därför ligger det i majoritetens intresse att återigen börja rusta Sverige genom att vi tar hand om varandra - istället för att dela landet mitt itu.


Sverige behöver en klassisk socialdemokratisk politik som är formad för de utmaningar vi står inför nu. Alliansen har misslyckats i regeringsställning, de för en destruktiv politik för Sverige och de har inga svar på våra viktiga framtidsfrågor.

Nu måste vi börja forma den socialdemokratiska berättelsen om vilken framtid vi vill se. Det handlar om att redan nu inse värdet och vikten av att satsa på ungdomar, att fortsätta driva en bred och rättvis politik för arbete åt alla och att satsa på hållbar utveckling som allmänt rättesnöre för politiken.

Med ett år kvar till valet är arbetarrörelsen på gång! Det bådar gott för Sverige.

___________________
Några s-bloggare i ämnet
Eva-Lena Jansson Peter Högberg Alexandra Einerstam Roger Jönsson Helena Viita Mats Engström Veronica Palm Peter Andersson Morgan Johansson

Alliansregeringen saknar alla svar för framtiden

OK - låt det vara sagt. Det är bra att högern tänker om och i allra sista stund faktiskt går med på att kommuner och landsting behöver ekonomiska tillskott av staten i dessa kristider. Förhoppningsvis kommer det att kunna sätta plåster på de öppna såren som tillåtits växa fram inom välfärden.

Men låt det också vara sagt att dessa borgerliga utspel kring höstbudgeten är som ett dåligt skämt, eller - med Dagens Arenas ord - som en cynisk Hollywoodfilm.

"Vad man kan misstänka är att regeringen hela tiden har följt Hollywood-dramaturgin och låtit den egna valtaktiken komma före hänsynen till välfärdens arbetare ute i kommunerna. Först håller man människor på halster, för att kamma hem politiska poäng på att låtsas vara statsfinansiellt ansvarfull. Sedan, lagom till valåret 2010, byter Reinfeldt om och blir Superman som ska rädda jobben och välfärden och då finns den sedelpress som inte fanns i vintras."

Det är såklart Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs nu fullständigt havererade projekt kring att framstå som "ansvarstagande politiker" som provocerar. Behovet av satsningar på den offentliga sektorn och de positiva effekterna av detta har ju ungefär samtliga prognosmakare och analytiker talat om i en evighet, tillsammans med fackföreningsrörelser, näringslivet och de offentliga arbetsgivarna.


Trots detta så har de cyniska maktspelarna i Moderaternas ministerkrets valt att att fortsätta med sin ineffektiva skattesänkarpolitik för ökade klyftor, och har väntat in i det sista för att agera mot arbetslösheten och krisen i välfärden. Nu talar man om att värna välfärden och jobben, och hoppas komma undan väljarnas dom för att man nu faktiskt gör för lite, alldeles för sent. Men vi bör även minnas det Aftonbladets ledarsida fokuserar på idag:

"... att de ekonomiska recept man gick till val på inte fungerat kan Anders Borg inte erkänna. Konfliktlinjen mot oppositionen i termer av att tro eller inte tro på jobbskatteavdragets magiska effekter måste upprätthållas eftersom Moderaterna inte kan komma på något bätre just nu. Ett parti som slängde ut hela sitt ideologiska arv för ett antal PM skrivna av Borg kan lätt tappa styrfart när receptet i dessa kraschlandar mot verkligheten."

Det här handlar så klart om mer än att vänta tills det är dags för valbudget. Det handlar om att vara helt oförmögna att byta inriktning på sin ekonomiska politik, på grund av både blint ideologiska skäl samt så klart klassisk gammal prestige. Anders Borg kan inte tycka att det är kul att behöva erkänna att den ekonomiska politik han själv har format är ett misslyckande och att hans plan har slagit fel.


Detta är en viktig poäng. Under höstbudgetförhandlingarna drev han och Reinfeldt igenom ännu ett steg i jobbskatteavdraget, 10 miljarder i ytterligare skattesänkningar som finansieras med lånade pengar. Vi fick det svart på vitt ännu en gång. Skattesänkningarna är Moderaternas svar på allt, det spelar ingen roll huruvida vi är inne i en högkonjunktur eller djup lågkonjunktur.

Regeringens politik mot arbetslösheten fungerar helt enkelt inte. Deras misslyckade arbetslinje leder inte till fler jobb, utan presterar bara ökad statsskuld på grund av ofinansierade skattesänkningar. Borg har inga svar på våra allra viktigaste samtidsfrågor eller framtidsutmaningar, och vad Per Schlingmann än försöker med så framträder "De Nya Moderaterna" som ännu mer dogmatiska skattesänkarfanatiker än de gammelmoderater som Bo Lundgren eller Carl Bildt ledde.


Vad gäller pengarna till kommunerna så gäller även "för kortsiktigt" som giltig beskrivning, jämte "för lite" och "alldeles för sent". Kommun- och landstingssektorn fick inga som helst långsiktiga besked av regeringen igår utan fick bara besked om ett tillfälligt stöd, ett engångsbelopp. Från oppositionens sida, gentemot brukare och anställda, kan vi bara beklaga detta med samma besvikelse som Thomas Östros gav uttryck för igår:

"Jag hade hoppats att kommunerna skulle få långsiktiga besked. Det fick de inte. I stället blev det bara tillfälliga tillskott. Genom att inte skjuta till några extra resurser för åren efter 2010 tvingas kommunerna till fortsatta uppsägningar.

Regeringen gör en tydlig prioritering: Skattesänkningar går före välfärden. Skattesänkningarna är permanenta - men tillskotten till kommunerna tillfälliga."

Sammanfattningen av allt detta? Det var bra att det kom ett tillskott från regeringen, men vi måste från oppositionens sida vara tillåtna att yttra vår besvikelse över den dåliga hanteringen av arbetslöshetskrisen.

Sverige behöver en ny regering och vi ska göra vårt bästa för att få väljarnas förtroende att leda landet ur den nuvarande krisen. Vi har faktiskt inte råd med fyra år till av borgerligt styre. Redan nu saknar de alla svar för framtiden och då har inte ens deras första mandatperiod hunnit ta slut. Illa.

Irenne Wennemo och Ewa Glimhed: ungdomsarbetslösheten beror inte på LAS

Det här kanske bara gäller mig, och mer specifikt i det anställningsförhållande jag befinner mig i just nu, men personligen tycker jag att det är en riktigt bra start på arbetsveckan när min arbetsgivare har en debattartikel inne i tidningen.

Egentligen tänkte jag försöka hålla mig undan från ämnet, men men. Inriktningen på debatten om LAS irriterar mig och därför uppskattade jag gårdagens artikel från LO Malmö.


Irenne Wennemo

Igår skrev nämligen LO Malmös ordförande Ewa Glimhed i Skånska Dagbladet tillsammans med LOs arbetslivschef Irenne Wennemo om just detta. I artikeln ifrågasätter de direkt hur arbetsgivarna användander ungdomsarbetslösheten som ett argument till att avveckla LAS.

"...många ungdomar [har] visstidsanställningar eller går på timvikariat. Den anställningstrygghet som arbetsgivarna vill ta bort saknar de flesta ungdomar som det redan är. Varför skulle unga göras mer 'anställningsbara' genom att göra dem ännu enklare att säga upp? Hur skapar det fler jobb eller sänker trösklar för unga?"

Som jag själv skrev om igår så handlar den arbetsgivarinitierade debatten om LAS om makten på arbetsmarknaden, absolut inte om någon omsorg om arbetslösa ungdomar. Några andra förklaringar till all den okunnighet som präglar den offentliga debatten finns egentligen inte.

Det är trist att arbetsgivarsidan är mer intresserade av att leverera ideologiska önskelistor än att försöka erbjuda praktiska lösningar på de problem som onekligen finns. Det är något helt annat än vad Sverige och våra arbetslösa ungdomar behöver.

"Här har Sverige en seriös framtidsutmaning att ta itu med. När arbetslösheten nu stiger snabbt, och är mycket hög bland våra ungdomar, så måste debatten sluta handla om i vilken ordning människor ska få lämna sina jobb. För istället en seriös debatt om hur det ska skapas nya jobb och hur ungdomar ska få bättre förutsättningar att få dem. Det hade gagnat såväl våra ungdomar som Sverige i sin helhet."

Word! Det är verkligen dags att debatten helt byter fokus. Vi måste orka sätta in bättre och starkare motstånd så att vi kan syna näringslivets problemformuleringsprivilegium. Det är direkt löjligt att Sverige går mot en med svensk mått mätt massarbetslöshet och att arbetsgivarna tillsammans med nyliberala högerpolitiker kan få debatten att handla om anställningsskyddet. Här ska vi jobba för ändring!

Arbetarrörelsen måste sätta en egen dagordning samtidigt som vi bemöter högerns och arbetsgivarorganisationernas. LO måste sluta vara tysta i debatten och Socialdemokraterna måste fokusera mer på sin egen jobbpolitik och mindre på alla misslyckanden från Fredrik Reinfeldts moderatstyrda regering. Då kanske vi inte behöver kämpa oss till utrymme för att förklara hur LAS är uppbyggt och är tänkt att fungera, utan istället kan få utrymme för våra förslag kring hur till exempel ungdomsarbetlösheten ska bekämpas.

Förhoppningsvis hämtar vi kraft till detta så att vi faktiskt når ut med vår idédebatt och våra krav inför den kommande jobbkongressen och avtalsrörelsen 2010. Vi medlemmar och alla våra sympatisörer som direkt berörs av politiken och kollektivavtalens effekter behöver det.

_____________________
Skånska Dagbladet lägger tyvärr inte ut debattartiklarna på nätet, men man kan läsa hela papperstidningen digitalt via en smidig och gratis registrering. Du hittar artikeln på sidan A5 i tidningen från den 7 september.


[EDIT]
Tips! Idag skriver även Lynn Ljungberg bra om LAS och ungdomsarbetslösheten i mer breda termer, Kolla in hennes replik LAS är inget hinder på Kvällspostens ledarsida.

Anställningsskyddet i Sverige behöver utvecklas och stärkas, inte avvecklas

Jag känner mig ständigt intvingad i diskussionen om LAS, men jag blir så provocerad av den vridna debatten att jag ändå väljer att ge mig in i den gång efter gång. Så även idag.


Jag tycker att utredningschefen på Arbetarrörelsens Tankesmedja, Ann-Marie Lindgren, skrev bra på sin Veckans analys i fredags. I krönikan Därför vill arbetsgivarna få bort LAS plockar hon bit för bit isär de argument som dominerar från arbetsgivarhåll i debatten, en debatt som alltför ofta tillåts präglas av direkt okunnighet och medvetna dimridåer.

Eftersom jag finner det befriande med lite faktiskt kunnande i debatten, så tar jag mig friheten till ett längre citat. Lindgren skriver pedagogiskt om hur anställningsskyddet är uppbyggt.

LAS anger en tvingande regel: Uppsägningar ska vara sakligt grundade. Därutöver är det mesta förhandlingsbart. Lagen är, som den juridiska termen lyder, dispositiv: det går att avtala om andra regler, och lagbestämmelserna gäller bara om sådana avtal inte träffas. (Det här är, parentetiskt, inte ovanligt inom civilrätten: Köplagen, avtalslagen och skuldebrevslagen är andra exempel på dispositiva lagar. Syftet är helt enkelt att hindra att i en part ensidigt dikterar villkoren för den andra parten; lagen sätter därför upp regler som är principiellt rimliga, men ger möjlighet för parterna att avtala om annat, om det passar bättre i just den speciella situationen.)

Detta är den viktiga punkten: LAS gör anställnings- och uppsägningsvillkor till en partsfråga, en fråga där även de anställda genom sina organisationer har rätt att hävda sina synpunkter och sina intressen. Inte en fråga där de ät utlämnade till arbetsgivarens beslut.

Har man det klart för sig, inser man att LAS inte kan ersättas av åtgärder för ”omställningstrygghet”, som några socialdemokratiska kommunalpolitiker i Stockholmsregionen föreslagit. Det senare är också önskvärt. Men det är faktiskt något helt annat än frågan om avskedanden ska vara en förhandlingsfråga eller inte.

När debatten tillåts ta det utrymme den idag har, så handlar det om att det finns en mycket medveten agenda från arbetsgivare och liberaler. Högerns långsiktiga målsättning med debatten handlar självfallet om arbetsgivarnas rätt att fritt anta och avskeda anställda. Det handlar om makten över arbetsmarknaden, hur märkligt detta än må låta med tanke på att just denna maktfråga nästan aldrig uttalas i LAS-debatten.

Men man har djupt missförstått saker och tings ordning om man tror att den svenska arbetsmarknaden nu skulle vara så "förnyad", "globaliserad" eller "moderniserad" att den gamla grundläggande konflikten mellan arbete och kapital skulle vara upphävd. Självklart är det inte så!

Dagens debatt om LAS handlar, i grunden, inte om utformningen av den ena eller andra lagparagrafen. Den handlar om frågan vem som ska bestämma över anställnings- och uppsägningsvillkor: Ska arbetsgivaren ensam avgöra, eller ska det vara en förhandlingsfråga?

I krönikan så instämmer Lindgren i att LAS förvisso skapades under 1970-talet och kanske inte alltid överenstämmer väl med de villkor som idag finns i delar av till exempel resturangnäringen. Till skillnad från de allmänborgerliga debattörerna så drar hon då också den helt korrekta slutsatsen att LAS heller inte längre skyddar i den utsträckning det var tänkt från lagstiftarnas sida. Den leder inte längre alltid till förhandlingar eller ens insyn, inte heller garanterar den att alla uppsägningar skulle ske på så kallat saklig grund.

Ann-Marie Lindgren

Slutsatsen från mitt perspektiv blir den samma som i artikeln Dags att syna lönebluffen av Sandra Viktor (ungdomssekreterare LO) och Ewa Glimhed (ordförande LO Malmö). Den anställningstrygghet som arbetsgivarna vill ta bort, saknar idag anställda i många brancher och från många grupper redan som det är.

Låt oss till exempel tala om alla de som fastnar i visstids- eller timanställningar. Med en visstidsanställning får man alltid gå först. Som timvikarie inleder och avslutar du din anställningsförhållande varje gång du går på och går av ett pass. Det rör sig om löjligt otrygga anställningsförhållanden. Hur kan man med detta i ryggen tala om att anställningsskyddet i Sverige skulle vara för starkt?

Det finns bara en rimlig slutsats för arbetarrörelsen att dra utifrån detta. Anställningsskyddet i Sverige behöver utvecklas och stärkas, inte avvecklas. Det är nödvändigt för att arbetsmarknadens parter ska kunna spela sina roller på ett åtminstone fungerande sätt. Det är avgörande för upprätthållandet av den svenska modellen och för tryggheten för alla Sveriges arbetare och tjänstemän.

Låt arbetarörrelsens debatt om LAS utgå ifrån detta, och inte arbetsgivarnas ideologiska kampanjer via debattartiklar och ledarsidorna i DN och Svenska Dagbladet. Vi måste orka vara bättre än så.

________________________
Andra (s)-bloggare kring LAS-diskussionen:
Peter Andersson Anna Vikström Mario Matteoini Eva-Lena Jansson Fredrik Jansson Ingemar E.L. Göransson Leif Nyberg