S syn på välfärden måste vara mer än valstrategi (del 2)

Det är läge för Socialdemokraterna att fråga sig vad vi egentligen vill med välfärden. Anständighet, men förvisso också ett samhällsbygge blir mitt svar.

90-talets ideologiska skyttegravar är förlegade. Det är dagens utmaningar som måste analyseras, där nya fakta ska betänkas. Saker är inte i ett tillstånd där de enkelt bara kan bevaras. Det finns ett behov av att utveckla välfärden och vi kan via demokratin faktiskt åstadkomma en utveckling som är viljestyrd. Allting är inte determinerat av en ekonomisk utveckling styrd av historiens berömda slut. 

Jag skrev min debattartikel av just den anledningen. Vi kan och måste vilja något. Vinst i välfärden är en viktig fråga men välfärdsfrågorna står för så mycket, mycket mer än bara det. Skolresultaten sjunker. Sjukvården blöder. Det hjälper inte med den skyhöga arbetslösheten Men just nu håller ett bärande fundament för den svenska modellen på att erodera. Jag väljer i inlägget att fokusera på socialförsäkringarna.

Isobel Hadley-Kamptz är obligatorisk och lättförståelig läsning på området. I sin Fokusartikel ”Det tysta systemskiftet” från i somras frågar hon sig om dagens socialförsäkringssystem längre garanterar att vi har gemensamt finansierade, breda riskomfördelande försäkringar? Vi är många som vill hävda att det är oklart om så är fallet.

För ett tag sedan skrev Dagens Arena om böcker som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (m) författade på 90-talet. Då talade han om ”Homo bidragus”. En i allt väsentligt illa grundad förståelse kring de system han nu administrerar. Samtidigt som socialförsäkringssystemen under hans ledning eroderar så talar regeringen Reinfeldt om föregångslandet Sverige. En historia om ständiga framsteg under alliansens ledning.

Det leder mina tankar till en strof av diktaren Jacques Werup. I diktsamlingen ”Tiden i Malmö på jorden” satte han redan då ord på mina känslor kring dagens samhälle.

”… om man ändå kunde tro

på att det är framsteg vi gör

så lätt

man hade värjt sig

mot den ohjälpliga statistiken

och de plågsamma anklagelserna

accepterat …”

Statistiken är dock ohjälpligt plågsam. Allt fler står utan ersättning från arbetslöshetsförsäkringen när de drabbas av arbetslöshet. Många långvarigt sjuka riskerar i dag att förlora sin sjukpenning eller sjukersättning trots att de är för sjuka för att jobba. De försämrade ersättningarna leder till att allt fler blir fattiga och att inkomstklyftorna ökar. Barnfattigdomen är en av de mest plågsamma anklagelser som Sverige av i dag riktar mot oss. 

Den utvecklingen skapar beroende av anhöriga eller av socialbidrag för ens försörjning. Många upptäcker till sin fasa att de inte är försäkringsbara. Detta bygger inte grunden för individers frihet och oberoende. Det ökar ojämlikheten i samhället och försämrar för socialt och ekonomiskt utsatta grupper. Det bygger inte Sverige starkt. 

När enskilda saknar inkomstskydd under omställning minskar det rörligheten på svensk arbetsmarknad och svensk konkurrenskraft. Tanken bakom vårt system är ju bland annat att det premierar fler arbetade timmar. I länder med grundtrygghetssystem istället för inkomstskydd är effekterna inte lika gynnsamma. Där de dessutom är kopplade till enskilda företag ökar protektionismen på bekostnad av utveckling och rörlighet. Breda riskomfördelande försäkringar med hög ersättning ökar riskbenägenheten. Vi tjänar som samhälle på individens trygghet under omställning helt enkelt. 

Det minskar dessutom ojämlikheten i samhället. Det omfördelande karaktärsdraget är en av de mest fantastiska aspekterna av socialförsäkringarna. Risken att drabbas av arbetslöshet, ohälsa eller arbetsskador varierar stort mellan olika yrkesgrupper och samhällsklasser, för att inte nämna kön. Men våra allmänna socialförsäkringssystem är solidariska på så vis att alla är med och bidrar till att risken att ekonomiskt drabbas utjämnas radikalt. Genialt. 

Tyvärr förstår inte regeringen något av detta. Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) argumenterar nämligen för att det är en positiv utveckling med privata tilläggsförsäkringar när arbetslöshetsförsäkringen inte räcker. Han har hänvisat till anhöriga för stöd i stället för en arbetslöshetsförsäkring man kanske inte kvalificerat sig för. Men det skapar ofrihet när behoven av försörjningsstöd ökar, och tilliten mellan människor som samhällsmedborgare försvagas när samhällskontraktet gör det. 

Inför vår partikongress 2013 anser jag att detta är en huvudutmaning. Det vårt parti behöver landa i  är en sammanhållen vision om vad vi vill med välfärden, inte bara 2014 utan också 2024. Hur vi löser systemfrågorna kommer också att ge en del svar kring hur vi vill att Sverige ska fungera som samhälle.

Jag vill ha en välfärdspolitik som inte bara är reaktiv. Den asociala ingenjörskonst som alliansen för är ett politiskt smide som monterar ner det gemensamma. Jag vill det motsatta. En politik där vi kan (och vinner gehör för att) presentera lösningar som ökar jämlikhet och deltagande i samhällslivet. Där utvecklingen med privata tilläggsförsäkringar som uttryck för oro inför samhällsutvecklingen kan stanna av. Där klassaliansen mellan arbetarklassen och mellanskikten kan förstärkas återigen. 

Kommersialiseringen av välfärden är en pusselbit i detta men som ni ser handlar det om mer för att sy ihop paketet. Vill Socialdemokraterna i i framtiden ha gemensamt finansierade och breda riskomfördelande försäkringar så måste vi presentera idéer och lösningar om hur ”humlan trots allt ska kunna flyga” alltjämt, men också kring dem som i dag står utanför systemen helt och hållet - hur lyfter vi in dem? 

Genast framstår 2014 som ett alltför snävt perspektiv. Det hoppas jag partistyrelsen och riksdagsgruppen instämmer i. 

Med reformförslag som grundar för breda klassalianser, understött av tryck från sociala rörelser och fackföreningar,  går det också att bryta blockpolitiska låsningar och bilda breda allianser inom ett spektrum från socialliberaler till socialister. Vi kan argumentera för såväl att täppa till hålen i botten av systemet som för att till exempel höja taket. Vi delar inte konservativas traditionella tro på att trygghet är skadligt för moralen och det egna initiativet.

Låt oss fokusera på det istället för att bara reagera eller vara valstrateger ur ett snävt blockperspektiv. Vi vill ju inte det här någon av oss. 

Vi vill något annat.

Jag läser: S syn på välfärden måste vara mer än valstrategi (del 2)Twittra om detta!

S syn på välfärden måste vara mer än valstrategi (del 1)

I går skrev jag en debattartikel hos Dagens Arena om att Socialdemokraterna borde ställa sig bakom en en non-profit princip i välfärden – inte bara göra strategiska avvägningar inför riksdagsvalet 2014.

Jag var s-kongressombud från Malmö 2009. Den kongressen landade i den tandlösa inriktningen om att vi ska ställa så höga kvalitetskrav att det inte gick att ta ut oskäliga vinster. Redan då kände många av oss att det inte skulle räcka. Verkligheten har - och hade redan då - sprungit ifrån möjligheten att nöja sig med en sådan ambition.

I dag skrev Arbetets politiske redaktör Martin Klepke om en sida av just den verkligheten.Utifrån en magisteruppsats av David Isaksson vid Uppsala Universitet påvisar han det många redan har räknat ut - upphandlingskontrakt kan inte skrivas så att de går att säga upp vid brister i kvalitet.

En av dem som ledde välfärdsrådslaget inför den kongressen var Ylva Johansson. I Aftonbladet uttalade hon sig häromdagen på ett sätt som tydligt visar att inte heller hon anser att kongressbeslutet håller som politisk linje, prövat mot verkligheten. På sin egen blogg skriver hon vidare:

Därför vill vi ha väljarnas förtroende för att satsa deras skattepengar på skolan, vården och omsorgen. För att det skall bli möjligt att få det mandatet tror jag att man också måste kunna lova att dessa skattemedel verkligen kommer att användas till att höja kvalitén. 

Det handlar om att säkerställa att resurserna används till den verksamhet de är avsedda för och att de inte försvinner bort någon annanstans – t ex till vinstutdelning, guldkantade pensionsavtal eller används i någon helt annan del av ägarkoncernen

Uppenbarligen menar Johansson att det borde vara genomförtbart att säkerställa att pengarna stannar i verksamheten och att vinsterna begränsas. Gott så. En socialdemokratisk välfärdspolitik går inte att genomföra med en borgerlig skattepolitik, så vi behöver förtroendet för att samhället levererar för pengarna för att få mandat i skattefrågor överhuvudtaget.

LO-kongressen 2012 ställde sig enhälligt bakom ett krav på non-profit princip inom vård, skola och omsorg. Jag menar att kongressombuden på Socialdemokraternas kongress ska ställa sig bakom den inriktningen och väntar med spänning på LOs välfärdsutredning som bland annat LOs vice ordförande Tobias Baudin presenterade ytterligare nu i veckan. I debattartikeln LO-plan för välfärd utan vinst meddelas:

Redan i december i år ska utredningen presentera förslag till en gemensam syn på vinstuttag från offentligt finansierad verksamhet inom vård, skola och omsorg. Det måste bli stopp på de orimliga vinstuttagen ur vår gemensamma välfärd. Våra skattepengar ska gå till det de är avsedda för.

Socialdemokraternas ledning bör sluta tveka redan nu. Väljarna ställer upp på en skattefinansierad välfärd och vill att de skattepengar man betalar in också ska användas där. Våra politiska mål går inte emot en folkvilja - tvärtom. Kooperativa och ideella (och andra sammanslutningar?) utan vinstsyfte ska även fortsatt finnas med bland välfärdens utförare om de följer regler och levererar kvalitet.

Referensgruppen som Stefan Löfven har tillsatt, under ledning av Carin Jämtin, kan med självförtroende delta i arbetarrörelsens idédebatt och jobba på med att hitta lösningar som förenar non-profit princip med mångas önskemål om att välja i välfärden.

Vi kan som politisk rörelse prestera bättre än tanken att det skulle vara ogörligt att förena dessa principer. För som Nils Gustafsson twittrade i går:

 Herregud fantasilösheten i detta land. Oförmågan att inse att friskolor och rovkapitalism inte är en oupplöslig kombo.

Just så.

Sen handlar välfärdsfrågorna om oändligt mycket mer än vinst i välfärden. Det handlar i förlängningen om vilket samhälle vi vill ha, och måste därför stå över blott valstrategiska avvägningar (hur viktiga dessa än är!), men det återkommer jag till. Jag läser: S syn på välfärden måste vara mer än valstrategi (del 1)Twittra om detta!

Musiken 2011; as on Spotify

Troligtvis är den musik jag lyssnat mest på i år Pink Friday av Nicki Minaj och Let England Shake av PJ Harvey, jämte singlar av Rihanna och Beyonce. Men men.

Jag varken orkar eller hinner dock göra några kvalitativa eller kvantitativa bedömningar i listform. Orkar inte heller skriva motiveringar. Men men.

Så utan bök och stök -här lägger jag upp de femtio album jag har lyssnat mest på / tyckt bäst om under 2011. För enkelhetens skull har jag valt skivor som ligger uppe på Spotify, vilket innebär att det är mer än en hel del favoriter som faller bort. Men men.

Upptäckte också att en del skivor jag trodde skulle hamna på listan inte gjorde det, som Bon Iver och M83. Men men.

Utan inbördes ordning eller djupare tankar: here goes.

-----------

Destroyer - Kaputt

Strbkt - STRBKT

araabMUZIK - Electronic Dreams

Azari & III - Azari & III

John Maus - We Must Become the Pitiless Cencors of Our Selves

Shabazz Palaces - Black Up

Little Dragon - Ritual Union

Oddisee - Rock Creek Park

Dirty Beaches - Badlands

Lotta Wenglén - Thanks For Your Generous Donations!

Blanck Mass - Blanck Mass

Eleanor Friedberger - Last Summer

Lone - Emerald Fantasy Tracks

Zomby - Dedication

Oneothrix Point Never - Replica

Tim Hecker - Ravedeath, 1972

Tape - Relevationes

Skriet - Det beslutande organet

Tory Y Moi - Underneath The Pine

Kurt Vile - Smoke Ring For My Halo

Gold Panda - Companion

PJ Harvey - Let England Shake

Nicolas Jaar - Space Is Only Noise

Washed Out - Within and Without

St. Vincent - Strange Mercy

War On Drugs - Slave Ambient

Twin Sister - In Heaven

Blouse - Blouse

Cass McCombs - Humor Risk

Drake - Take Care

Martyn - Ghost People

Common - The Dreamer, The Believer

James Ferraro - Far Side Virtual

Mary J Blige - My Life II... The Journey Continues (Act 1)

Korallreven - An Album by Korallreven

Kendrick Lamar - Section. 80

Jonathan Johansson - Klagomuren

Youth Lagoon - The Year of Hibernation

Loney Dear - Hall Music

Atlas Sound - Parallax

Spectrals - Bad Penny

Real Estate - Days

WU LYF - Go Tell Fire To the Mountain

Girls - Father, Son, Holy Ghost

James Blake - James Blake

Fleet Foxes - Helplessness Blues

Panda Bear - Tomboy

Forest Fire - Staring At the X

Slow Club - Paradise

Richard Buckner - Our Blood Jag läser: Musiken 2011; as on SpotifyTwittra om detta!

Om Waidelich strukturreformistiska anslag och Socialdemokraternas nya ekonomiska politik

Var befinner vi oss i världen i dag?

Ingenting talar för att de grundläggande intressemotsättningarna mellan höger och vänster har upphört eller upplösts i det samhälle vi nu lever i. Tvärtom. Vi märker det i attackerna mot den gemensamma sektorn och de samhälleliga transfereringssystemen. Ja i vissa fall tycker jag mig se dem blottläggas allt tydligare i vår samtid vad gäller till exempel synen på fördelning, inflytande, trygghet - och sysselsättning. Också här i Sverige.

Runt om i världen, framför allt i borgerligt styrda länder likt vårt eget, har massarbetslöshet kommit att betraktas som ett bestående fenomen i den moderna samhällsbilden. Något man är tvingad att leva med.

Stig Dagerman skrev att "i tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden".

Att denna oro spridit sig över den europeiska kontinenten de senaste tre åren står bortom tvivel. Men en framtidsrörelse kan skapa förutsättningar att bryta denna känsla av misstro och vanmakt. Socialdemokratin är en tro på politiken.

Ska Socialdemokratin ha ett existensberättigande måste man därför förmå stå upp som motbild till detta resignerande inför den individuella och kollektiva tragedi massarbetslösheten innebär, samt förmå prestera ett politiskt alternativ för att bryta den.

Det räcker inte med att tala om full sysselsättning. Man måste också leverera en politik för det. Detta är avgörande för Socialdemokraterna, vilket Kajsa Borgnäs skrev klokt om redan dagarna efter valet 2010.

Jag vill tala om människan som mått. Jag ska göra det ur ett makroperspektiv, vilken kanske låter paradoxalt. Förhoppningsvis förstår man dock hur jag tänker när man läst inlägget.

Lju(s) i mörkret

Jag tycker mig ana en ljusning nu. Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Tommy Waidelich presenterade i veckan ett utkast som ytterligare preciserade vilken ny ekonomisk politik partiet vill bedriva. Det rör sig om två konkreta målsättningar som man nu vill utreda möjligheterna kring.

I dokumentet "Högre ambitioner för Sverige - Nya mål för den kunskapsbaserade ekonomin" skriver partistyrelsen att:

• statsbudgeten kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk innehållande till exempel mål om antalet arbetade timmar och sysselsättningsgrad
  
• vid sidan av befintligt mål för offentligfinansiellt sparande se över möjligheten att utarbeta ett mål för de statliga investeringarna i reala tillgångar

"Det finns alltid en risk att investeringar som ger effekt först på sikt trängs undan till förmån för till exempel sänkta skatter", sa Waidelich. How very true. De kan tvärtom ha effekten att de omöjliggör dessa nödvändiga investeringar.

"Enligt finansdepartementets beräkningar är reformens självfinansieringsgrad bara 25 procent. Skattesänkningarna har därmed en alternativkostnad och innebär att man prioriterar bort satsningar på infrastruktur, omsorg, vård, utbildning och andra centrala samhällsfunktioner." skrev Marika Lindgren Åsbrink, Dany Kessel m.fl. i Sydsvenskan i våras kring den 5:e jobbskatteavdraget. "Sänkt skatt ger få nya jobb"

Socialdemokraterna försöker nu orka något annat att spela matchen på de borgerligas planhalva. Waidelich pratar om ett behov av ett sysselsättningspolitiskt ramverk som styr de politiska insatserna mot det övergripande målet om full sysselsättning. Det här känns som ett steg i rätt riktning på "de små stegens långa marsch".

Mycket positiv ställer jag mig till ett mål för de statliga investeringarna i reala tillgångar. Det har varit eftersatt. Som Katrin Kieolos skrev i Aftonbladet i veckan: "Järnvägen havererar och kraftnätet håller inte. När vi får elräkningen eller väntar på tåget önskar vi sannolikt att politikerna hade investerat mer i dem, i stället för att ge oss någon hundralapp i sänkt skatt för att vi skulle ge dem vår röst i ett val för åtta år sedan."

Detta kan vara ett par gedigna steg för att flytta sig från den borgerliga planhalvan. Jag ser fram emot resultaten av partiets fortsatta utredningsarbete kring detta.

Men hur bör man gå vidare?

Vi behöver mer av strukturreformistiska anslag

En av de mer intressanta skrifterna jag har läst i år är "Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder", av Örjan Nyström och Anders Nilsson. Den gavs ut av Arbetarrörelsens Tankesmedja som en del av deras idésatsning "Socialdemokratins utmaningar", denna om full sysselsättning. Tankesmedjan presenterade tankegodset kring strukturpolitiken som;

"Strukturpolitik handlar om att se helheten av de olika politiska förslag som läggs fram; att binda ihop arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik, utbildningspolitik, näringspolitik, miljöpolitik, lönebildning osv. till en helhet som tillsammans främjar det samhälle man vill skapa.

En socialdemokratisk reformistisk politik måste ta avstamp i en sådan mer långsiktig och djuplodande förståelse av samtidens utmaningar för att hamna rätt, på både kort och lång sikt."

Nyström och Nilsson ställer sig kritiska till både nykeynsiansismen och de neoklassiska lärorna, och menar att verkligheten talar emot att samhällsekonomin skulle vara ett i grunden självreglerande system.

Likt Rudolf Meidner och Gösta Rehn menar de "politikens företräde över ekonomins", och att man medvetet kan omforma de institutionella ramarna för att med marknadens dynamik som motor kan leda samhällsutvecklingen i en viljebestämd riktning. Inom kapitalismen är den marknadsdrivna strukturomvandlingen helt enkelt den mest potenta samhällsomdanande kraften.

Men rekordårens institutionella ramverk är inte lösningen - så klart. Tiden har sprungit ifrån Rehn-Meidner-modellen. Detta resonerar Jimmy Sand kring i sitt intressanta inlägg "En strukturreformistisk ansats". Den definitiva brytpunkten kom när inflationsmålet överordnades sysselsättningsmålet.

Jag ska inte gå in på alla enskilda förslag i Nyströms och Nilssons skrift utan väljer att enbart rekommendera den varmt. Men vad menar jag behövs tänkas kring ekonomin av Socialdemokratin?

Omforma de institutionella ramarna

Vi har en finans- och vinstledd tillväxtregim där kortsiktiga finansiella vinster prioriterats före produktiva investeringar.

Den tredje vägens politik omfamnade avreglerade marknader och ökande inkomst­skillnader. De sista resterna av förtroendekapitalet för denna inriktning utraderades med finanskrisen. Från 2008 och framåt har vi sett effekterna detta har haft för den reella ekonomin, för människor.

Socialdemokraterna måste förstå denna samtid.

Jag tror att en välgörande institutionell reform skulle vara att jämte Riksbankens inflationsmål lägga ett sysselsättningsmål. Den svenska penningpolitiken har varit för stram. Vi behöver en räntepolitik med full susselsättning som mål. Detta har varit min och fleras uppfattning sedan tonåren, men nu börjar debatten följa med.

Att en lägre arbetslöshet kan vara fullt förenlig med lägre inflationstakt på längre sikt visar till exempel Tony Johansson och Josef Taalbi förtjänstfullt i sin analys till Arbetarrörelsens Forskarnätverks eftervalskonferens 2010, "Full sysselsättning och ekonomisk politik" (från sid 53).

De menar att det vore önskvärt för Riksbanken att frångå det strikta inflationsmålet för att skapa förutsättningar för tillväxt och för att undvika utslagning av långsiktigt hållbar produktionskapacitet. De menar att en aktiv och omfattande innovationspolitik här skulle spela en stor roll för kapitalbildning och sysselsättning, men också inflationen.

"En sysselsättningsorienterad politik skulle dock tillsammans med en politik för strukturomvandling skapa en lönedriven tillväxt som är förenlig med såväl låg inflation som minskade inkomstklyftor. [...] En ökning av löneandelen skulle snarare leda till ett omvandlingstryck som förbättrar konkurrensen och därmed sänker priseffekterna. En lönedriven tillväxt skulle alltså kunna skapa ett starkare omvandlingstryck i äldre branscher.

Jag tror i sammanhanget också att det är helt avgörande med jämställda löner. Där finns mycket att göra, men sett till institutionella reformer så gillar jag TCOs förslag om att Medlingsinstitutets instruktioner ska ses över och omformuleras i syfte om att uppnå jämställda löner.

Likaså behöver Socialdemokraterna svara mot universallösningen att alla ska bli entreprenörer. Det är ett ohållbart fokus. Den offentliga sektorn kan med expansion bidra till att bekämpa arbetslöshet, och en politik för innovation och tillfört kapital kan göra att den privata ekonomin kan anställa fler - också framåt.

Skattesystemet behöver ses över

Jag sätter även stort hopp till den skatteöversynsgrupp Socialdemokraterna talat om, och hoppas på en utbredd dialog med det civila samhället. Vi behöver ett samlat grepp kring hela skattesystemet. Man kan inte tänka skatter separat från näringspolitiken, arbetsmarknadspolitiken eller välfärdspolitiken.

Skattesystemet behöver dessutom vara översiktligt och transparent. Det skapar en förutsägbarhet som också skapar legitimitet och förståelse för skatteuttaget. Den avdrags- och subventioneringshysteri som präglar den borgerliga skattepolitiken eroderar istället översiktligheten och legitimiteten, och minskar det så kallade "reformutrymmet".

(Överhuvudtaget behöver vi fundera på hur vi diskuterar "reformutrymmet", vilket Elin Molin skrivit om i sitt inlägg "Reformutrymmet och välfärden").

Människan som mått - inte kapitalet

Socialdemokratin har nu tagit några viktiga steg på vägen. Det finns mycket kvar att tänka kring - jag berör oerhört lite här i detta inlägg.

Men vi har börjat formulera lösningar som genom genom konkreta effekter i människors arbetsliv och vardag skulle kunna bryta vanmakt och misstro, och bryta känslan av framtiden som ett fängelse.

I fokus står människors ökade möjligheter, till allas gagn. Fokus på den reala ekonomin leder till att man ändrar fokus till den enskilda människan. I den strukturella ansatsen och generella politiken. Vi kan aldrig acceptera en enda människa som drabbas av utslagning.

För som Ragnar Thoursie skrev i Sundbybergsprologen:
"Människan, ej månen, är alltings mått vid Bällstaviken". Jag läser: Om Waidelich strukturreformistiska anslag och Socialdemokraternas nya ekonomiska politikTwittra om detta!

Fasa och oändlig sorg - obändig solidaritet och kärlek

Vi är många som famlar i mörkret i dag. Söker efter ord för att beskriva den lamslående fasa och sorg som river upp själ och hjärta. Det känns i varje enskilt hjärtslag, i varje tår som bränner över kinderna. Jag gråter så jag inte kan andas, i sorg över dem som har tagit sitt sista andetag.

Vi bearbetar sorg och oro olika. Jag brukar skriva för att samla mig. Det är väl därför jag gör det i dag. För att försöka förstå något jag aldrig helt kommer att kunna ta in. För att samla tankar ur den känslostorm som ridit mig genom nattens mardrömmar.

I sociala medier möter jag bestörtning och förtvivlan från meningsfränder världen över. Från kamrater inom Ecosy och IUSY, PES och SI. Från den globala fackföreningsrörelsen. Detta har varit en attack mot oss alla, till synes sprungen ur ett ofattbart hat och förakt mot människor bara för att de valt att engagera sig som socialdemokrater.

Jag var engagerad i SSU i över tio år. Många av mina allra närmaste vänner har jag mött under den tiden. Under kaffekokande i klubblokalen, flygbladsskrivande på expeditionen, på manifestationer på gator och torg. Under kurshelger och kongresser. På sommarlägren.

Sommarlägren. Bland det allra finaste vi har. Unga engagerade aktivister som samlar sig tillsammans. Som spelar fotboll. Arrangerar seminarier och studiecirklar. Lagar mat tillsammans. Sover tillsammans. Sitter kring lägereldar och sjunger tillsammans. Blir kära och hittar vänner för livet, tillsammans och var och en för sig.

Jag tänker tillbaka på alla de sammankomster jag varit med och arrangerat, burit och deltagit på. Kongresserna och kurshelgerna. Alla gånger jag varit kursledare på Bommersvik, Klostersågen och hos olika SSU-distrikt. Jag tänker tillbaka på mina sommarläger med SSU. Glädjen. Kraften. Allt det fina.

Jag tänker i dag på alla de vänner och kamrater från AUF som har varit med där. På valläger och i valrörelser. På våra kongresser, kurser och konferenser. På våra nordiska kamratträffar mellan organisationerna. Jag tänker på alla de kamrater vi lärt känna när vi jobbat i norska valrörelser. När vi har besökt Utöya.

Utöya. AUFs paradis på jorden. Samlingspunkten för den norska unga arbetarrörelsen. Denna lilla, lilla ö man går över på fem minuter. På husen som AUF:arna själva underhåller och driver, bygger till och reparerar. På kullen där man sitter och lyssnar. Platsen där vänskaper och förhållanden inletts. Där engagemang och tro på en bättre värld har funnit näring och växt i styrka. I går blev Utöya i stället ett helvete på jorden.

Det blir så ofattbart hemskt. Så overkligt och fasansfullt.

Norges arbetarrörelse har blivit attackerad i centrat av sitt engagemang, i det allra finaste, där det kanske gjorde som allra mest ont. Den internationella socialdemokratin står i dag sida vid sida med våra norska vänner som sörjer sina fallna barn och ungdomar.

Alla vi med vänner som var där famlar i mörkret. Uppdateringar och sms från kamrater som klarat sig blandar hos oss lättnad över att de är vid liv, med fasa över vad de berättar om – de som inte kan berätta. De vars anhöriga fortfarande inte fått kontakt och heller inte kommer att få det. De föräldrar och syskon som stolta låtit sina barn åka på ett politiskt sommarläger på en ö. Jag kan inte ens försöka förstå hur de har det i dag. De anhöriga som ännu inte vet. Som aldrig får träffa sina kära igen.

Mitt hjärta är med alla vänner som förlorat nära och kära, gamla vänner och nyfunna meningsfränder. Där den nyfunna vänskapen aldrig fick växa sig stark till en livslång kamratskap, så som mina träffar på ungdomslägren fick göra. Där den spirande förälskelsen aldrig fick prova sina vingar. Där det i dag bara finns mörker och sorg.

När jag ser ansiktsuttrycken hos Jens Stoltenberg och Eskil när de kramar varandra på land ute vid Utöya så börjar jag för första gången kunna ta in vad som skett. Ofattbart.

Sorgen är oändlig över de kamrater som blivit mördade. Mina tårar betyder ingenting för er i dag men jag kan inte annat än gråta dem. Mina ord som jag skriver kan inte vara till något stöd utan jag skriver dem för min egen skull.

Men min – vår allas – obändiga solidaritet och kärlek, kommer förhoppningsvis i längden att hjälpa i läkandet. De manifestationer och minnesstunder som SSU:are över hela världen i dag håller kanske kan ge styrka om ej ännu någon tröst.

Älskade, älskade systerorganisation. Vi står sida vid sida av er i dag och begråter era fallna. När ni behöver oss så kommer vi att finna där för er.

Solidaritet och kärlek.

Jag läser: Fasa och oändlig sorg - obändig solidaritet och kärlekTwittra om detta!

"Nån annan" är du - men varför och hur?

I bland får man bara lust att skriva. Någon väcker ens tankar, inspirerar - eller provocerar. I dag var det DNs ledarsida som stod för detta. I ledarsticket "Nån annan" är du resonerar de utifrån Ruben Östlunds senaste film om hur och varför vi tar hand om oss själva och varandra:

"Snarare än att stifta lagar borde politikernas mål vara att skapa ett så starkt civilt samhälle att vi alla känner ansvar för både vår egen välfärd och våra medmänniskors. Grupptryck kan vara något bra – om det är ett tryck från omgivningen, från civilsamhället, att själva göra vad vi kan och att dessutom hjälpa varandra när någon inte räcker till."

Detta fick en av mina favoritantagonister på Twitter, moderaten Martin Edgélius, att fortsätta resonemanget i ett inlägg på sin ofta intressanta blogg Konservativa Tankar. Under rubriken Offentliga institutioner skapar inte civilkurage skriver han om "nånannanismen", och kopplar denna till vänsterns syn på politik och samhällsbyggnad.

"Hur skapas civilkurage och tillit mellan människor? Vänsterns svar på frågan är oftast; genom höga skatter, generella välfärdssystem och offentligt administrerad solidaritet. Att det inte funkar något vidare torde dock vara uppenbart för de flesta.

Anonyma system leder till anonyma människor. Och anonyma människor behöver inte ta ansvar för sina medmänniskor. I stället förväntar man sig att någon annan ska göra det åt en (den så kallade nånannanismen)."

Som väntat instämmer jag inte i Martins kritik. Jag menar att generella välfärdssystem ger människor makt över sina liv, inte tvärtom.

Att civilkurage svårligen kan skapas på något sätt uteslutande via politiska medel instämmer jag självfallet i. Att gemensamt finansierade och samhälleligt administrerade system skulle leda till anonyma och osolidariska medborgare - som står maktlösa i sina liv - är däremot en ideologiskt motiverad nidbild, och det är den idéströmningen jag vill kommentera.

I förordet till sin Timbrobok Den hjärtlösa välfärdsstaten skrev författaren Staffan Burenstam Linder att:

"Staten är inte och lär inte medmänsklighet och ansvar. Därför fungerar inte en välfärdsstat."

Detta står som en passande illustration av strömningen, en förvisso konservativ kommunitarism snarare en nyliberal statskritik men som dock tydligt förespråkar mindre politik och kollektiva lösningar. I stället vill man fokusera på det så kallade civila samhället.

Vad är då det för något? Ja, ibland har dess förespråkare lättare för att definiera vad det inte är (något som förvisso är ett förenande drag med flertalet socialister). Men familjen, grannskapet, de nära sociala nätverken. Ungefär så ser byggstenarna ut.

Det är ofta företrädare för denna strömning som kommer med kritiken om den hjärtlösa staten. Den som gör medborgare till anonyma och fristående från ansvar för sina nära och kära - i förlängningen sin nästa, helt enkelt. Detta skulle vara något som välfärdsambitionerna i socialdemokratisk tappning skulle ha lett till. Jag återkommer snart till detta.

Först vill jag bara inflika, poängtera, att denna politiska filosofi i dag ofta bara är ett retoriskt uttryck för vilja till nedskärningar och privatiseringar. I sin praktiska tappning är det därför i högerns händer en inriktning som i sin förlängning går att koppla till nyliberala målsättningar. Tänk "nattväktarstat" och Marian Radetzki, tänk de omstöpningar av det brittiska samhället som David Cameron (något paradoxalt) genomför under parollen "Big Society".

Men tillbaka till den konservativa kritiken av socialdemokratisk politik, av statsindividualismen. I boken Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige anför författarna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh en helt annan bild av den svenska välfärdsstaten än vad dess konservativa kritiker gör.

Redan i inledningen slår de fast:

"Vår tes i denna bok är att den svenska välfärdsstaten på ett unikt sätt har erbjudit medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband utan att för den skull äventyra den fundamentala moraliska ordningen i samhället. Tvärtom har det svenska samhällskontraktet kommit att uppfattas som ett uttryck för solidaritet och omtanke människor emellan."

Berggren och Trägårdh talar vidare om tre poler i välfärdens maktrelationer: individen, staten och familjen.

I den amerikanska modellen står individen och familjen tillsammans mot staten, som ska hållas borta från privatsfären. I den tyska modellen sägs stat och familj stå tillsammans mot individen. I den svenska modellen har stat och individ så att säga enats mot familjen (till konservativas uppenbara förtvivlan).

Våra samhälleliga system har förändrat maktbalansen mellan människorna i vardagen genom att ge individen en starkare ställning både på arbetsmarknaden och i det privata - något en mer kommunitär linje i förhållande till politiken som medel inte kan lyckas med.

Jag vet inte hur det är för högerkonservativa, men för mig representerar inte starka och oberoende individer automatiskt anonyma människor och osolidariska medborgare utan civilkurage.

Det är i varje fall inte den människosyn som socialdemokraternas ideologi och praktiska politik har byggt på. Tvärtom så är mycket av vår framgång under 1900-talet sprungen ur att vi förstod och bekräftade behovet av individualismen och strävan efter oberoende.

Med Berggrens och Trädgårdhs läsning av historien; "Den moderna välfärdsstaten har institutionaliserat redan existerade värderingar" - snarare än att den skulle ha påbjudit nya.

En statsindividualism byggd på jämlikhet frigör människor, ger människor makt i sina liv snarare än vad den tar ifrån dem. Som Olof Palme sade på minneshögtiden för Tage Erlander:

”Du har sagt att samhället ska vara starkt så att människor slipper vara svaga. För dig var det starka samhället aldrig ett uttryck för myndighet eller ekonomisk övermakt som dirigerar människors liv"

Just så.

Jag tror att fria människor, i en samhällsmodell som främjar individualism och solidaritet, är trygga människor som kan se ömsesidigheten i mellanmänskliga relationer, och kan välja denna ömsesidighet från mer fria premisser än vad som varit möjligt tidigare.

Det är då man verkligen kan se sin nästa i sig själv. "Nån annan" är du. Jag läser: "Nån annan" är du - men varför och hur?Twittra om detta!

Avregleringar blott för avregleringars skull, eller kvalitet i välfärden och mesta möjliga nytta för skattemedeln?

I dag har jag och Sanna Axelsson (s) en insändare i Skånska Dagbladet. Den handlar om Socialdemokratins nystart och den nyktra översyn av de senaste decenniernas avreglerar som Håkan Juholt signalerade i sitt installationstal.

Denna signal från Juholt skärrade dock Rickard Wendel (m) så till den milda grad, att han tidigare i veckan skrev insändaren Nya (s) vill minska valfriheten. Det är den vi har svarat på i dag.

Klicka på bilden så kan du se den i fullt format

Under rubriken Varje skattekrona ska göra nytta ställer vi oss frågan:

Ska man blint försvara avregleringar blott för avregleringars skull, eller ska man fokusera på kvalitet i välfärden och mesta möjliga nytta för skattemedlen?

För oss är svaret enkelt! Jag läser: Avregleringar blott för avregleringars skull, eller kvalitet i välfärden och mesta möjliga nytta för skattemedeln?Twittra om detta!

Men facket då? Om behovet av en tvärfacklig löntagarfront

Fortsätter att ta mig igenom huvudlinjerna i de kommentar jag fått på intervjun med mig i lördags.

Tidigare inlägg under detta tema är:
- Om arbetarstaden Malmö (2/5-11)
- Bör Socialdemokraterna ha en särskild politik gentemot "medelklassväljare"? (3/5-11)
- Men facket då? Om organisationsgrad/medlemsrekrytering(4/5-11)

Som utlovat i går tänker jag utveckla vad jag menade med att en tvärfacklig löntagarfront skulle vara en huvudutmaning för LO. Det handlar framför allt om TCO men också om Saco.

Klassröstningen minskar. Sambandet mellan yrkestillhörighet och vilket parti man röstar på har blivit svagare. Parallellt med detta har rörligheten hos väljarna ökat generellt.

Löntagarna i Sverige står därför i behov av en mer enad front från sina fackföreningar i flera viktiga fackliga frågor som påverkas av politiken. Dock verkar inte detta bli mer troligt, snarare tvärtom. Vad beror detta på, och går det att förändra?

Låt mig börja med den grundläggande frågeställningen.


1. Finns det ett fortsatt behov av tvärfackliga löntagarfronter?

Ja, menar jag. I högre utsträckning än på länge behöver vi en starkare facklig löntagarfront som binder ihop breda klassallianser. Det är en förutsättning för LO som facklig aktör på arbetsmarknaden och som en organisation med ett vidare intresse av samhällsförändring.

Det är så vi får en politik som presterar välfärdssystem som är inkluderande och generella, och som förstår hur detta naturligt främjar arbetstillfällen och tillväxt. Det gäller också möjligheten att bilda majoritet mot arbetarfientliga handlingslinjer från näringsliv och den politiska högern. Det är också enbart så vi kan vidhålla den svenska kollektivavtalsmodellen i förlängningen - är min övertygelse.

Handlar det då om att få TCO och Saco att "rätta sig i ledet", eller att göra LO mer intressant som samarbetspartner? Självklart det sistnämnda. Vi behöver jobba fram en starkare samsyn på kärnfrågor och som kan vara hållbar över tid. Men det finns även oroande tendenser.


2.Vilken problematik finns det då i relationen mellan LO och TCO

Förhållandet till tjänstemannarörelsen har alltid varit komplicerat. Under åren har det inom TCO svängt mellan LO och SACO i försöken till närmare samarbete.

För LO har det varit - och är, menar jag - en sanning att ingen önskad reformpolitik från LO har några förutsättningar att nå framgång om inte arbetarklassens och "medelklassens" intressen kan vävas samman av en progressiv och generell politik. LO som arbetarorganisation behöver en bredare klassallians av löntagare som ställer upp på den politik LO önskar utifrån medlemmarnas behov. Det samma gäller att man står upp för den svenska modellen och LO:s möjlighet att bedriva en solidarisk lönepolitiken.

Men vart är TCO på väg nu? I vilken riktning svänger pendeln? Eva Nordmark är föreslagen som ny ordförande efter Sture Nordh. Gott så. Hon har tidigare visat stor förståelse för behovet av gemensamma löntagarallianser.

Men det finns andra tendenser. I den senaste avtalsrörelsen kan vi konstatera att tjänstemännen på industrisidan ”satte märket” i förhandlingarnas slutskede, utan något egentlig samråd med förbunden på LO-sidan. Det är ett avgörande skifte inför framtiden som jag räknar kallt med att LO:s avtalsråd och styrelse bevakar och funderar kring noga.

Samtidigt finns där i dag bristande samsyn kring vad som är klassklyftor och på vilka sätt dessa är problematiska för ett samhälle. Detta är särskilt tydligt när det renodlat gäller löneklyftor. I den lönepolitik som allt mer blir signum för TCO (och per defintion Saco) är det tydligt att påståendet om att jämlikhet är ett slags sammanhållande kitt i samhället inte är oproblematiskt för tjänstemännens och akademikernas centralorganisationer. Detta påverkar självfallet vilken samhällsutveckling man önskar se.

Här kan vi finna ett annat avgörande skifte. Det finns tendenser som tyder på att samsynen med LO kring de generella lösningarna inom socialförsäkringssystemen från tjänstemannaorganisationernas sida håller på att försvagas, och även till viss del vad gäller arbetslöshetsförsäkringen (detta är återigen särskilt tydligt om man ser till Saco).

Detta är delvis styrt av tendenser som att "medelklassen" generellt har ett försvagat förtroende för de gemensamma välfärdslösningarna, där allt fler i hög grad väljer kompletteringar i form av privata försäkringsskydd med mera. Detta urholkar snabbt det generella i lösningarna. Samtidigt finns där en oroväckande otydlighet från centralorganisationerna själva. Detta är på både kort och lång sikt oerhört allvarligt ur LO:s perspektiv.

Där finns helt enkelt allt för många oroande tecken på splittring i den fackliga löntagarfronten. LO måste hitta vägar att tydligare bilda en löntagarfront som fortsatt ger styrka i den tid av ömsesidigt beroende och individuell frihet/osäkerhet som vi befinner oss i inom senmoderniteten. Men hur?


3. Storstäderna är en nyckel

Jag börjar med en frågeställning jag på vissa sätt själv är med om att påverka. Storstadsfrågan. I dag lever ungefär 60% av Sveriges befolkning i storstadsområdena (sett till arbetspendlingen). Här är yrkesandelen bland tjänstemän och akademiker på frammarsch, och i vissa delar även organisationsgraden. Inom LO är trenden den motsatta, framför allt i Stockholm men även i Göteborg och Malmö.

Det är i allmänhet genom kollektiv styrka som LO gör sig relevanta och intressanta som part på arbetsmarknaden. Det samma gäller som del i Sveriges fackliga familj. För att bli en relevant samverkanspart måste LO bryta den negativa trenden kring organisationsgrad/medlemsrekrytering.

För att kunna göra detta måste vi öka vår förståelse av den strukturomvandling som skett, och hur ekonomierna i våra städer ser ut och fungerar. Hur organiseras och säljs arbete? Var görs det vinster och var går dessa? Ur vad kommer växande klyftor och ökad segregering?

Detta är viktigt, för en höjd organisationsgrad i storstadsregionerna är särskilt viktigt för att göra ett utökat samarbete mer intressant för TCO och Saco. För vad skulle - bäva månde - hända i fall man till slut inte såg LO som bärande för den kollektivavtalsmodell samtliga centralorganisationer står bakom? Vilka vägar skulle man då söka? Vilka allianser skulle man istället försöka bygga?


4. LO måste arbeta fram en samsyn kring välfärdsfrågorna för att kunna stärka klassallianserna

Utöver fackliga- och arbetsrättsliga frågor så måste LO kanske framför allt i välfärdsfrågorna hitta vägar till ökad samsyn och ett vidare samarbete. Detta borde kunna låta sig göras.

Om TCO- och Sacomedlemmarna prioriterar individuella möjligheter så är det få saker som slår just samhälleliga välfärdssystem som garanterar bestämda medborgerliga sociala rättigheter efter generella kriterier.

Dessa har ju nämligen en inneboende - men fantastisk - paradox som då borde tilltala. De förändrar maktbalansen mellan människorna i vardagen genom att ge individen en starkare ställning både på arbetsmarknaden och i det privata. Samtidigt är de solidaritetsdrivande och fungerar som ett hållbart socialt kitt som förenar till synes olika klassintressen. De är på samma gång djupt individualistiska och intimt ömsesidiga.

Detta - jämte en stark front mot den på många sätt åter tilltagande otryggheten på arbetsmarknaden - har potential att kunna bli den medicin som botar splittringen. Nyttan i samhälleliga system för ett kollektivt riskbärande är faktiskt direkt lönsamt för breda löntagargrupper. Starka välfärdssystem med grundläggande trygghet i omställning skapar också grund för öppenhet inför strukturomvandling och en globaliserad ekonomi. Det blir en konkurrensfördel för Sverige och oss löntagare.

Kring dessa insikter kan löntagarna bilda en front som allt mer kan komma att identifiera sig som en kollektivt aktör för politisk förändring. Detta är nödvändigt för att LO ska kunna nå sina mål. Här har vi mycket att återvinna vad gäller både problemformuleringsprivilegiet och lösningsprivilegiet.


5. Elefanten i rummet

I intervjun i Sydsvenskan uttalade jag detta:


– Det som räddade Socialdemokraterna från att backa ännu mer i valet var att man lyfte socialförsäkringsfrågorna de två sista veckorna hand i hand med fackföreningsrörelsen. Saco och TCO kunde ha varit mycket hårdare, och tydligare, i frågor som är viktiga för deras medlemmar. Men man upplever att man tar partipolitisk ställning om man gör gemensam sak med LO. LO och Socialdemokraterna hade väldigt lik retorik och politik i valrörelsen. Här har vi en viktig diskussion att ta itu med.


Här har vi sannerligen elefanten i (även mitt) rum. TCO har alltid varit partipolitiskt obundet men inte politiskt neutrala i frågor som för deras medlemmar varit viktiga. Det är dock tydligt att man (allt oftare?) drar sig för att markera politiskt med LO, och att man därmed också försvagar rösten för båda aktörer. Saco gör ytterst sällan gemensam sak med LO och döljer inte att det ofta beror på den facklig-politiska samverkan.

Jag har inte gjort någon hemlighet av hur jag känner. Socialdemokraterna är i större behov av LO än vad LO är av Socialdemokraterna, för att inte bli som vilket idéburet parti utan bas och tydlig ideologi som helst. Samverkan bygger också på en ideologisk och klassmässig samverkan som är djupt förankrad i båda benen av arbetarrörelsen.

Men priset som LO betalar för den nuvarande utformningen på sin facklig-politiska samverkan är i sanning högt, om priset är att den breda löntagarfronten försvagas. Det här kräver en djuplodande analys hos ledningen.

Hur kan man fortsatt samverka med "sitt politiska parti" på ett sätt så att man inte skrämmer bort TCO (i ett brett spektrum av frågor) och Saco (i arbetsrättsliga, arbetsmarknadspolitiska frågor)? Ska LO:s ordförande sitta i Socialdemokraternas VU? Ska man börja ställa tyngre krav på sitt samverkansparti än vad man gör i dag?

Om LO skulle hitta en form för förändrad samverkan (istället för "sammanblandning" som många i dag talar om) och skulle kunna bilda den breda löntagarfront jag efterlyser - så skulle det också ha konkret effekt för Socialdemokraterna. Partiet skulle plötsligt kunna finna ett löst sammanhållet kollektiv i samhället som ser sig som en samlad politisk aktör genom sammanflätade intressen.

I ett sådant klimat skulle Socialdemokraterna ha lättare att finna stöd för sin politik. Vilket också är LO:s mål i samhällslivet, då Socialdemokraternas politik speglar LO:s intressen. Mycket att vinna med andra ord.


6. Avslutningsvis...

Samtidigt. Vilken europeisk fackföreningsrörelse som varit partipolitiskt obunden har kunnat uppnå så mycket i samhällslivet som LO har kunnat göra i Sverige? Det saknar helt motstycke.

Så vad göra då? Well, där slutar tyvärr mitt inlägg. Jag har inte räknat ut svaren än.

Men att LO behöver uppnå en bred löntagarfront är jag därmed plågsamt medveten om. Det är en av de allra viktigaste framtidsfrågorna.

Dags att börja jobba med andra ord. Jag läser: Men facket då? Om behovet av en tvärfacklig löntagarfrontTwittra om detta!