Tisdagen den 24 maj möttes Socialdemokraternas partiordförande och Moderaternas partiordförande i en politisk debatt på SVT Agenda. Den politiska duellen har kommenterats av många, och sågs av över en miljon människor. Ett intressant smakprov av två skiljda ideologiska alternativ. Vi har varit många som talat om den, och som läst om den.
Nu har även Göran Persson kommenterat den. I en debattartikel i Svenska Dagbladet idag utvecklar han sitt resonemang från 1a majtalet i Malmö och replikskiftena i Agenda. Han försvarar den svenska modellen, socialdemokratins ideal och värderingar men går också själv till svars på frågorna om hur Socialdemokratin vill skapa jobb, och utveckla välfärden.
Jag är inte övertygad av Socialdemokratisk sysselsättningspolitik, och förväntar mig betydligt grundligare utläggningar om detta än vad som presenterades idag. Jag köper inte resonemanget med att köpa loss anställningar av företag som går med miljoner i vinster, men som inte själva vill betala anställningar. Jag tror också på utbildning och forskning, men förstår inte varför man räds att använda den offentliga sektorn som en gemensamt driven motor för Sverige.
Vi som finner oss själva till vänster inom Socialdemokratin har ofta de här frågeställningarna med oss i bakhuvudet. Men det känns lika tydligt som vanligt att högern är ett oändligt illa alternativ, till vår emellanåt ganska så trötta och socialliberala partiledning.
Sen gillar jag när Persson kör på som en ångvält mot våra politiska motståndare (istället för mot oss partikamrater som vill återreglera hyperventilerande marknader, röstade nej till EMU och arbetar för en folkomröstning om EU-konstitutionen). I ett resonemang om ersättningsnivåer och människosyn ställer han nu återigen frågan som ingen Moderat vill svara på, men ännu mer tillspetsat:
Hur fattiga kan högern tillåta att människor i Sverige blir?
Av erfarenhet blir svaret: Nästan hur fattiga som helst.
Läs själv artikeln på
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_9841178.asp
Twittra om detta!
måndag, maj 30, 2005
En seger igår, en seger imorgon
Först:
Hurra! Frankrike röstade nej till EU-konstitutionen, ännu ett nederlag för Europas Förenta Stater! Om detta talar många idag. Jag tänker däremot invänta. Jag vill se vad våra ledare säger, och ha en möjlighet att analysera maktens bortförklaringar av det franska folkets vilja. Okunnighet? Främlingsfientlighet? Reaktionära krafter? Elitism? Ja, säkert får vi höra och läsa allt detta, och mer därtill. Förlöjligande och osynliggörande, effektiva härskartekniker. Men jag återkommer alltså i frågan.
Idag gick jag över Triangeltorget i Malmö, precis efter lunch. Under stora gula banderoller stod en del ansikten man kände igen. Carl. P. Herslow med sina främlingsfientliga stollar till kamrater. Det dånade ut skånsk dansbandsmusik och man skanderade ramsor till Barsebäcks försvar. Den här typen av manifestationen för kärnkraften har de tydligen arrangerat på fler ställen.
http://www.nyhetsbevakarna.se/index.php?m=bildarkiv&s=visanyhet&id=598
Där var nog över hundra pensionärer samlade, med breda leenden och applåder i beredskap, åt Herslow. Hans sympatiska anlete brukar annars stå garant för politik i stil med: "Lös in alla moskéer i Sverige och riv dem. Säg sedan nej till alla muslimska invandrare." Jag har lagt ned oerhört stor energi och mycket tid på att motarbeta deras framgångar, och sticka hål på deras lögner. De är en mörkbrun kraft i skånsk politik, med fokus på ett förakt utan dess like för invandrare. Men jag kan återkomma till detta.
För tydligen har de fler sakfrågor än sin avsky mot Islam och Muslimer (förutom kampen för ett självständigt Skåne, som genast skulle bli medlem i NATO vid sin befrielse – ett stollekrav de också driver). De brinner alltså för kärnkraften. Där ser man.
Det gör jag också. Jag brinner för kärnkraftens avskaffande. Sedan jag gick med i SSU har jag kämpat för att nedsläckning av Barsebäck, och långsiktigt mot kärnkraften.
Imorgon stängs äntligen Barsebäck 2. Stängningen är ett steg på vägen mot ett hållbart samhälle och en kärnkraftsfri energiförsörjning. Det känns som en riktigt stor seger.
Kärnkraften kommer dock för lång tid framöver att vara en del av vår energiförsörjning, det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg.
Uran är precis som kol och olja en ändlig resurs som dessutom innebär stora risker vid brytning, transporter, förbränning och slutförvar. Vår vision är att Sverige på lång sikt baserar hela energitillförseln på förnybar energi. Vi socialdemokrater vill dock inte att kärnkraften ersätts med ett enda enskilt kraftslag. Det behövs en mångfald av lösningar som bl.a. kan innehålla vindkraft, biokraft och åtgärder för att effektivisera användningen av el.
Samtidigt är det så idag att nära hälften av all el i Sverige kommer från kärnkraft. Precis som oljekrisen på sjuttiotalet visade, innebär beroendet av ett enda energislag en stor sårbarhet. För att inte riskera att få en situation när alltför mycket elproduktion ska ersättas på alltför kort tid, måste vi nu börja fasa ut och ersätta kärnkraften på ett ansvarsfullt och kontrollerat sätt.
Genom att inleda avvecklingen av kärnkraften nu, kan vi säkra tillgången på el under en planerad och ansvarsfull energiomställning till ett hållbart samhälle.
Miljön har varit i starkt fokus för oss de senaste trettio åren. Detta är en naturlig del av vårt arbete för att bygga ett hållbart och solidariskt samhälle.. Miljön är en viktig framtidsfråga, som vi måste satsa långsiktigt och kraftfullt på redan idag.
Detta vet vi socialdemokrater och nu agerar vi därefter - äntligen!
Om detta kan du läsa mer i en debattartikel i morgon, i Skånska Dagbladet. Där skriver jag och Marie Granlund (ordförande i näringutskottet i riksdagen) om varför vi står bakom nedläggningen. Twittra om detta!
Hurra! Frankrike röstade nej till EU-konstitutionen, ännu ett nederlag för Europas Förenta Stater! Om detta talar många idag. Jag tänker däremot invänta. Jag vill se vad våra ledare säger, och ha en möjlighet att analysera maktens bortförklaringar av det franska folkets vilja. Okunnighet? Främlingsfientlighet? Reaktionära krafter? Elitism? Ja, säkert får vi höra och läsa allt detta, och mer därtill. Förlöjligande och osynliggörande, effektiva härskartekniker. Men jag återkommer alltså i frågan.
Idag gick jag över Triangeltorget i Malmö, precis efter lunch. Under stora gula banderoller stod en del ansikten man kände igen. Carl. P. Herslow med sina främlingsfientliga stollar till kamrater. Det dånade ut skånsk dansbandsmusik och man skanderade ramsor till Barsebäcks försvar. Den här typen av manifestationen för kärnkraften har de tydligen arrangerat på fler ställen.
http://www.nyhetsbevakarna.se/index.php?m=bildarkiv&s=visanyhet&id=598
Där var nog över hundra pensionärer samlade, med breda leenden och applåder i beredskap, åt Herslow. Hans sympatiska anlete brukar annars stå garant för politik i stil med: "Lös in alla moskéer i Sverige och riv dem. Säg sedan nej till alla muslimska invandrare." Jag har lagt ned oerhört stor energi och mycket tid på att motarbeta deras framgångar, och sticka hål på deras lögner. De är en mörkbrun kraft i skånsk politik, med fokus på ett förakt utan dess like för invandrare. Men jag kan återkomma till detta.
För tydligen har de fler sakfrågor än sin avsky mot Islam och Muslimer (förutom kampen för ett självständigt Skåne, som genast skulle bli medlem i NATO vid sin befrielse – ett stollekrav de också driver). De brinner alltså för kärnkraften. Där ser man.
Det gör jag också. Jag brinner för kärnkraftens avskaffande. Sedan jag gick med i SSU har jag kämpat för att nedsläckning av Barsebäck, och långsiktigt mot kärnkraften.
Imorgon stängs äntligen Barsebäck 2. Stängningen är ett steg på vägen mot ett hållbart samhälle och en kärnkraftsfri energiförsörjning. Det känns som en riktigt stor seger.
Kärnkraften kommer dock för lång tid framöver att vara en del av vår energiförsörjning, det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg.
Uran är precis som kol och olja en ändlig resurs som dessutom innebär stora risker vid brytning, transporter, förbränning och slutförvar. Vår vision är att Sverige på lång sikt baserar hela energitillförseln på förnybar energi. Vi socialdemokrater vill dock inte att kärnkraften ersätts med ett enda enskilt kraftslag. Det behövs en mångfald av lösningar som bl.a. kan innehålla vindkraft, biokraft och åtgärder för att effektivisera användningen av el.
Samtidigt är det så idag att nära hälften av all el i Sverige kommer från kärnkraft. Precis som oljekrisen på sjuttiotalet visade, innebär beroendet av ett enda energislag en stor sårbarhet. För att inte riskera att få en situation när alltför mycket elproduktion ska ersättas på alltför kort tid, måste vi nu börja fasa ut och ersätta kärnkraften på ett ansvarsfullt och kontrollerat sätt.
Genom att inleda avvecklingen av kärnkraften nu, kan vi säkra tillgången på el under en planerad och ansvarsfull energiomställning till ett hållbart samhälle.
Miljön har varit i starkt fokus för oss de senaste trettio åren. Detta är en naturlig del av vårt arbete för att bygga ett hållbart och solidariskt samhälle.. Miljön är en viktig framtidsfråga, som vi måste satsa långsiktigt och kraftfullt på redan idag.
Detta vet vi socialdemokrater och nu agerar vi därefter - äntligen!
Om detta kan du läsa mer i en debattartikel i morgon, i Skånska Dagbladet. Där skriver jag och Marie Granlund (ordförande i näringutskottet i riksdagen) om varför vi står bakom nedläggningen. Twittra om detta!
söndag, maj 29, 2005
Osynliggörande som vapen
"De allra flesta jag träffar känner sanningen
men de är inte medvetna om att de känner den"
Woody Guthrie
Har tänkt vidare på mina erfarenheter av kursen med kommunal. Det är egentligen iögonfallande med aha!-bifallen på kurspasset Arbetarrörelsens Historia. Ju mer jag funderar på vad det innebär, desto mer irriterad blir jag.
Vissa av dem besitter fyrtio års arbetsliverfarenhet, många av dem inom vård/omsorg i både offentlig och privat regi. Dessa människor upplever det kapitalistiska klassamhället, med dess
oundvikliga alienering inför arbetsuppgifterna. De ser förtrycksstrukturerna slå stenhårt på klass och kön. I fyrtio år har de sett att pengar talar, och ger makt. Att vara arbetarklass innebär utsugning och förtryck.
Dessa erfarenheter delar de med den absoluta majoriteten i Sverige idag. Så varför sker det inget? Var är den omstörtning av det ekonomiska systemet rörelsens medlemmar och sympatiöser väntat på så länge? När kommer rättvisan och jämlikheten?
Det kan dröja. Kapitalets krafter arbetar långsiktigt och planerar sin ekonomi för långt framöver. Man har de senaste trettio åren, ända sedan löntagarfonderna, arbetat intensivt med ett kampnajarbete mot socialismen och dess förkämpar. Genom att osynliggöra arbetarklassens som enhet, tala bort dess erfarenheter och förklara att socialismens principer är omoderna och oundvikligen leder till diktatur har man lyckats en bra bit. Allt utanför socialliberalismens ramar är politisk terror mot friheten. Idag är detta självklara, objektiva sanningar i media, på universiteten och i det politiska samtalet.
Jag blir ärligt och innerligt förbannad. För just detta att kursdeltagarnas egna erfarenheter inte stod tydliga i sitt sammanhang tidigare, att vi kunde ge dem verktyg att synliggöra sig själva och sin situation så pass enkelt, beror på exakt detta. Osynliggörandet. Krafter i samhället tjänar på att arbetarklassen tror att klassamhället dött ut, växt bort.
Vi måste stå till motvärn. De kommer aldrig sluta med att säga att vi är tokiga, att vi är extremister. De kommer fortsätta säga att vi socialister ser inte verkligheten, inte tror på frihet eller på den lilla människan.
Dessa lögner måste få ett slut. Högervridningen av allt det offentliga måste få ett slut, och det är upp till oss socialister och marxister. Vi är vår enda egna chans.
"...and I don't care how controversial it makes us. I won't tolerate being insulted. If you piss in my face I'm gonna call it piss. I'm not gonna call it rain."
Al Sharpton Twittra om detta!
men de är inte medvetna om att de känner den"
Woody Guthrie
Har tänkt vidare på mina erfarenheter av kursen med kommunal. Det är egentligen iögonfallande med aha!-bifallen på kurspasset Arbetarrörelsens Historia. Ju mer jag funderar på vad det innebär, desto mer irriterad blir jag.
Vissa av dem besitter fyrtio års arbetsliverfarenhet, många av dem inom vård/omsorg i både offentlig och privat regi. Dessa människor upplever det kapitalistiska klassamhället, med dess
oundvikliga alienering inför arbetsuppgifterna. De ser förtrycksstrukturerna slå stenhårt på klass och kön. I fyrtio år har de sett att pengar talar, och ger makt. Att vara arbetarklass innebär utsugning och förtryck.
Dessa erfarenheter delar de med den absoluta majoriteten i Sverige idag. Så varför sker det inget? Var är den omstörtning av det ekonomiska systemet rörelsens medlemmar och sympatiöser väntat på så länge? När kommer rättvisan och jämlikheten?
Det kan dröja. Kapitalets krafter arbetar långsiktigt och planerar sin ekonomi för långt framöver. Man har de senaste trettio åren, ända sedan löntagarfonderna, arbetat intensivt med ett kampnajarbete mot socialismen och dess förkämpar. Genom att osynliggöra arbetarklassens som enhet, tala bort dess erfarenheter och förklara att socialismens principer är omoderna och oundvikligen leder till diktatur har man lyckats en bra bit. Allt utanför socialliberalismens ramar är politisk terror mot friheten. Idag är detta självklara, objektiva sanningar i media, på universiteten och i det politiska samtalet.
Jag blir ärligt och innerligt förbannad. För just detta att kursdeltagarnas egna erfarenheter inte stod tydliga i sitt sammanhang tidigare, att vi kunde ge dem verktyg att synliggöra sig själva och sin situation så pass enkelt, beror på exakt detta. Osynliggörandet. Krafter i samhället tjänar på att arbetarklassen tror att klassamhället dött ut, växt bort.
Vi måste stå till motvärn. De kommer aldrig sluta med att säga att vi är tokiga, att vi är extremister. De kommer fortsätta säga att vi socialister ser inte verkligheten, inte tror på frihet eller på den lilla människan.
Dessa lögner måste få ett slut. Högervridningen av allt det offentliga måste få ett slut, och det är upp till oss socialister och marxister. Vi är vår enda egna chans.
"...and I don't care how controversial it makes us. I won't tolerate being insulted. If you piss in my face I'm gonna call it piss. I'm not gonna call it rain."
Al Sharpton Twittra om detta!
lördag, maj 28, 2005
Ett namn som provocerar
Karl Marx provocerar. Människor blir arga när man kallar sig marxist. Så klart har detta med den hårda högerkuppningen av det offentliga samtalet att göra. Man vill misstänkliga göra allt som inte godkänner och hyllar det rådana ekonomiska systemet.
Men att så många inom Socialdemokartin skyr Marx, är svårt att förstå.
Marxismen är ett verktyg, för oss alla fritt att använda, för att analysera verklighetsförhållanden. Detta gör man inom SSU och även på många håll inom partiet. Det är något positivt, att vi lyckas hålla kvar vid klassanalysen.
Tage Erlander skrev om marxismen 1972 i en tillbakablick.
"För mig kom med marxismen en förklaring av mycket av det som tett sig oförklarligt. Här hade man en analys av orsakssammanhangen. En sådan analys, som var nödvändig för den politiska aktiviteten. Marxismen hade svaret på alla de viktigaste politiska frågorna. Utsugningen var ett faktum. Man behövde inte lämna Lund för att konstatera det. Klassamhället fanns utställt till beskådande, och klasskampen var en realitet."
Vidare fortsatte Erlander:
"Marxismens beskrivning av världen stämde. Men det var inte tillräckligt. Nöd och svält har förekommit sedan urminnes tider. Det hade inte ökats av industrialiseringen men inte heller avskaffats trots alla de tekniska framstegen. Marxismen nöjer sig inte heller med att beskriva den kvardröjande nöden. Den ger oss också en förklaring till orsakerna. Det var det som gav marxismen dess politiska slagkraft. Det utgjorde den bästa grund att bygga politiska aktivitet på".
Jag delar hans uppfattning, om marxismen som ett föränderligt verktyg för att analysera en ständigt skiftande verklighet. Den marxistiska klassanalysen och ekonomiska teorin är grundläggande för socialdemokratin.
Men så var också Tage Erlander en ganska så klarsynt man. 1927, skrev han i Arbetet en kommentar om en artikelserie där ungdomars och studenters förhållande till socialismen diskuterades. Han skrev om ett märkligt förhållande, som jag menar är sprängande aktuellt idag.
Han oroade sig inför partiets bristande respons gentemot en ungdom som hyste misstro mot socialdemokratin men hade intresse för socialismen. Jag tror att det kan vara så, att Erlander vrider sig i sin grav när han känner socialdemokratin av idag ebba ner till honom. Och han har rätt.
Vi socialdemokrater måste begrunda anledningen till misstron mot oss från de som delar vår ideologi. Vad Erlander konstaterade i artikeln, var att socialistiska ungdomar känner sig dragna till socialdemokratin i den mån socialdemokratin verkar för en förändring i grundläggande drag i samhället.
Vi kan alla förstå att man i det politiska arbetet måste ta hänsyn till den politiska och ekonomiska verkligheten, men marschriktningen måste vara klar. Det finns en tydlig skillnad mellan en samhällsuppfattning som kräver ett nytt samhälle, och den samhällsuppfattning som i stort sett är nöjd med små justeringar av vad man redan uppnått. Detta är brinnande aktuellt.
Socialismen är inte död. Twittra om detta!
Men att så många inom Socialdemokartin skyr Marx, är svårt att förstå.
Marxismen är ett verktyg, för oss alla fritt att använda, för att analysera verklighetsförhållanden. Detta gör man inom SSU och även på många håll inom partiet. Det är något positivt, att vi lyckas hålla kvar vid klassanalysen.
Tage Erlander skrev om marxismen 1972 i en tillbakablick.
"För mig kom med marxismen en förklaring av mycket av det som tett sig oförklarligt. Här hade man en analys av orsakssammanhangen. En sådan analys, som var nödvändig för den politiska aktiviteten. Marxismen hade svaret på alla de viktigaste politiska frågorna. Utsugningen var ett faktum. Man behövde inte lämna Lund för att konstatera det. Klassamhället fanns utställt till beskådande, och klasskampen var en realitet."
Vidare fortsatte Erlander:
"Marxismens beskrivning av världen stämde. Men det var inte tillräckligt. Nöd och svält har förekommit sedan urminnes tider. Det hade inte ökats av industrialiseringen men inte heller avskaffats trots alla de tekniska framstegen. Marxismen nöjer sig inte heller med att beskriva den kvardröjande nöden. Den ger oss också en förklaring till orsakerna. Det var det som gav marxismen dess politiska slagkraft. Det utgjorde den bästa grund att bygga politiska aktivitet på".
Jag delar hans uppfattning, om marxismen som ett föränderligt verktyg för att analysera en ständigt skiftande verklighet. Den marxistiska klassanalysen och ekonomiska teorin är grundläggande för socialdemokratin.
Men så var också Tage Erlander en ganska så klarsynt man. 1927, skrev han i Arbetet en kommentar om en artikelserie där ungdomars och studenters förhållande till socialismen diskuterades. Han skrev om ett märkligt förhållande, som jag menar är sprängande aktuellt idag.
Han oroade sig inför partiets bristande respons gentemot en ungdom som hyste misstro mot socialdemokratin men hade intresse för socialismen. Jag tror att det kan vara så, att Erlander vrider sig i sin grav när han känner socialdemokratin av idag ebba ner till honom. Och han har rätt.
Vi socialdemokrater måste begrunda anledningen till misstron mot oss från de som delar vår ideologi. Vad Erlander konstaterade i artikeln, var att socialistiska ungdomar känner sig dragna till socialdemokratin i den mån socialdemokratin verkar för en förändring i grundläggande drag i samhället.
Vi kan alla förstå att man i det politiska arbetet måste ta hänsyn till den politiska och ekonomiska verkligheten, men marschriktningen måste vara klar. Det finns en tydlig skillnad mellan en samhällsuppfattning som kräver ett nytt samhälle, och den samhällsuppfattning som i stort sett är nöjd med små justeringar av vad man redan uppnått. Detta är brinnande aktuellt.
Socialismen är inte död. Twittra om detta!
Rörelsens självbild
Jag har det senaste året arbetat mycket med Kommunal här nere i södern. Tillsammans med en av Malmö Arbetarkommuns ombudsmän har jag hållit facklig-politiska introduktioner, fackets grunder och rent fackliga kurser.
På dessa kurser talar vi om ideologi, hur man organiserar sitt arbete och hur man får fler engagerade. Det blir alltid spännande diskussioner, många av medlemmarna som kommer tycker att kommunals organisatoriska upplägg med arbetsplats-sektioner-avdelning-förbund är lite svårgreppat. Vad kan man göra som vanlig medlem? Hur mycket ingår i ens roll som arbetsplatsombud, och var får jag stöd?
De utbildningar jag har hållit för arbetsplatsombud i Malmö är de roligaste studiepass jag varit med på det senaste året. Dessa människor sliter och kämpar för att kicka igång och stärka den fackliga kampen, men upplever att de saknar verktyg.
Så vad arbeta med? Självklart med de själva. Allt finns ju där. Långt bättre än mig, vet dessa klasskämpar hur det är att dagligen arbeta inom den industrialiserade tjänstebranschen som är dagens offentliga sektor. Tayloristiska arbetsmodeller, löpande bandet principer och ett ständigt raseri mot kommunpolitiker som skär ner och säljer ut. I konflikten arbete/kapital talar deras erfarenhet klart och tydligt för sig själv.
Det enda jag gör, är att erbjuda hjälp med att sätta det i ett sammanhang. Synliggöra deras egna åsikter, kunskaper och erfarenheter – för dem själva. Värderingarna behöver jag knappt ens beröra, de finns där redan.
Som ett led i detta offensiva studiearbete mellan Kommunal-SSU Malmö-Malmö Arbetarkommun, var vi idag iväg på en heldagskurs. Där diskuterade vi arbetarrörelsens historia (alltid uppskattat, med intensiva diskussioner och "aha!"-bifall på varje årtal och seger/nederlag), gjorde metaplaner för hur vi utvecklar organisationen och körde värderingsövningar som synliggör ens egna ställningstaganden.
Men ett riktigt intressant kurspass, är det vi kallar "Behöver arbetarna arbetarrörelsen?". Där delas deltagarna in i grupper. I varje grupp så ska man komma fram till en mängd olika saker, men det som brukar bli intressant är den sak man kommer överens, är det största problemet idag med rörelsen.
Idag kom de fram till: saknar förankring i basen, rör sig för mycket in mot mitten, tappar värderingarna, tappar ideologin.
Jag blev inte överraskad. Så här står det i handledarmanualen vi skrivit (vi lär ut, för att de själva ska kunna lära ut)
"Den här punkten är med för att deltagarna själva ska se ett värde i att vara med och påverka, och värna arbetarrörelsen. Meningen är att deltagarna ska få diskutera i grupp vad de anser är problem med Socialdemokratin och LO idag, och din uppgift som kurshållare är att besvara deras kritik och klara av att "försvara rörelsen igenom pärsen". Låter det som en utmaning? Det är det!"
Så långt ingen överraskning. Men när de hörde följande:
" Låt varje grupp komma fram och berätta vad de kommit fram till och varför. Som kurspasshållare kommer du få en massa svar och påståenden. Låt dock alla berätta klart, innan ni går in och besvarar. Tidigare erfarenheter inom LOförbund visar dessutom att grupperna med stor sannolikhet kommer att vara överens med varandra. Några av svaren är troligen att topparna struntar i gräsrötterna, att rörelsen tappat sina värderingar, inte bedriver arbetarpolitik och att man inte har någon möjlighet att påverka med mera.
Det allra troligaste är att du snabbt, efter att grupperna redovisat sina slutsatser, kan hitta en tydlig röd (blå) tråd i deras punkter: högervridning. Det finns en stark uppfattning inom arbetarkollektivet att Arbetarrörelsen inte längre står för sina värderingar, att vi fått en kraftig slagsida åt höger.
Detta har du säkert hört förut. Men nu är det din uppgift att besvara kritiken! Bortförklara inte sådant som du själv håller med om, utan förklara varför trots detta anser att det är ett självklart val att vara med, och lyft in positiva saker."
Igenkännande skratt och applåder, manualen beskrev deras egna känslor och diskussioner.
Det är i sanning oroande med högervridningen inom arbetarrörelsen. Göran Persson koncentrerar sig på lobbyresor för svenska företagare tillsammans med kungen, och Wanja Lundby-Wedin håller SNS-seminarier om att följa upp Lissabonprotokollet för att göra företagareuropa mer konkurrenskraftigt.
Detta, detta tåls att diskutera om och om igen. Vart ska det ideologiska fokuset ligga inom rörelsen, vilket typ av politik ska vi praktisera? Diskutera gärna, men sen ska vi göra något åt det också. Det är vad kampen inom rörelsen handlar om. Vrida arbetarrörelsen, och därmed Sverige, åt vänster.
Det var vi alla överens om idag. Twittra om detta!
På dessa kurser talar vi om ideologi, hur man organiserar sitt arbete och hur man får fler engagerade. Det blir alltid spännande diskussioner, många av medlemmarna som kommer tycker att kommunals organisatoriska upplägg med arbetsplats-sektioner-avdelning-förbund är lite svårgreppat. Vad kan man göra som vanlig medlem? Hur mycket ingår i ens roll som arbetsplatsombud, och var får jag stöd?
De utbildningar jag har hållit för arbetsplatsombud i Malmö är de roligaste studiepass jag varit med på det senaste året. Dessa människor sliter och kämpar för att kicka igång och stärka den fackliga kampen, men upplever att de saknar verktyg.
Så vad arbeta med? Självklart med de själva. Allt finns ju där. Långt bättre än mig, vet dessa klasskämpar hur det är att dagligen arbeta inom den industrialiserade tjänstebranschen som är dagens offentliga sektor. Tayloristiska arbetsmodeller, löpande bandet principer och ett ständigt raseri mot kommunpolitiker som skär ner och säljer ut. I konflikten arbete/kapital talar deras erfarenhet klart och tydligt för sig själv.
Det enda jag gör, är att erbjuda hjälp med att sätta det i ett sammanhang. Synliggöra deras egna åsikter, kunskaper och erfarenheter – för dem själva. Värderingarna behöver jag knappt ens beröra, de finns där redan.
Som ett led i detta offensiva studiearbete mellan Kommunal-SSU Malmö-Malmö Arbetarkommun, var vi idag iväg på en heldagskurs. Där diskuterade vi arbetarrörelsens historia (alltid uppskattat, med intensiva diskussioner och "aha!"-bifall på varje årtal och seger/nederlag), gjorde metaplaner för hur vi utvecklar organisationen och körde värderingsövningar som synliggör ens egna ställningstaganden.
Men ett riktigt intressant kurspass, är det vi kallar "Behöver arbetarna arbetarrörelsen?". Där delas deltagarna in i grupper. I varje grupp så ska man komma fram till en mängd olika saker, men det som brukar bli intressant är den sak man kommer överens, är det största problemet idag med rörelsen.
Idag kom de fram till: saknar förankring i basen, rör sig för mycket in mot mitten, tappar värderingarna, tappar ideologin.
Jag blev inte överraskad. Så här står det i handledarmanualen vi skrivit (vi lär ut, för att de själva ska kunna lära ut)
"Den här punkten är med för att deltagarna själva ska se ett värde i att vara med och påverka, och värna arbetarrörelsen. Meningen är att deltagarna ska få diskutera i grupp vad de anser är problem med Socialdemokratin och LO idag, och din uppgift som kurshållare är att besvara deras kritik och klara av att "försvara rörelsen igenom pärsen". Låter det som en utmaning? Det är det!"
Så långt ingen överraskning. Men när de hörde följande:
" Låt varje grupp komma fram och berätta vad de kommit fram till och varför. Som kurspasshållare kommer du få en massa svar och påståenden. Låt dock alla berätta klart, innan ni går in och besvarar. Tidigare erfarenheter inom LOförbund visar dessutom att grupperna med stor sannolikhet kommer att vara överens med varandra. Några av svaren är troligen att topparna struntar i gräsrötterna, att rörelsen tappat sina värderingar, inte bedriver arbetarpolitik och att man inte har någon möjlighet att påverka med mera.
Det allra troligaste är att du snabbt, efter att grupperna redovisat sina slutsatser, kan hitta en tydlig röd (blå) tråd i deras punkter: högervridning. Det finns en stark uppfattning inom arbetarkollektivet att Arbetarrörelsen inte längre står för sina värderingar, att vi fått en kraftig slagsida åt höger.
Detta har du säkert hört förut. Men nu är det din uppgift att besvara kritiken! Bortförklara inte sådant som du själv håller med om, utan förklara varför trots detta anser att det är ett självklart val att vara med, och lyft in positiva saker."
Igenkännande skratt och applåder, manualen beskrev deras egna känslor och diskussioner.
Det är i sanning oroande med högervridningen inom arbetarrörelsen. Göran Persson koncentrerar sig på lobbyresor för svenska företagare tillsammans med kungen, och Wanja Lundby-Wedin håller SNS-seminarier om att följa upp Lissabonprotokollet för att göra företagareuropa mer konkurrenskraftigt.
Detta, detta tåls att diskutera om och om igen. Vart ska det ideologiska fokuset ligga inom rörelsen, vilket typ av politik ska vi praktisera? Diskutera gärna, men sen ska vi göra något åt det också. Det är vad kampen inom rörelsen handlar om. Vrida arbetarrörelsen, och därmed Sverige, åt vänster.
Det var vi alla överens om idag. Twittra om detta!
torsdag, maj 26, 2005
Moderat människosyn
Jag har suttit och lyssnat in debatten mellan Tomas Bodström (s) och Beatrice Ask (m), om brottsligheten i Sverige. Jag hörde också slaget mellan Berit Andnor (s) och Per Westerberg (m) kring socialförsäkringarna. Persson och Reinfeldt kom jag så klart inte undan heller. Dessa debatter kan komma att bli riktigt intressanta. Man ser handlingslinjer, ideologiska spår - det blir riktigt tydligt emellanåt.
Det handlar egentligen inte så mycket om sakpolitik i nämnda debatter. Det blir uppenbart redan i deras respektive inledningar att det rör sig om skiljd syn på människan, i grunden.
Bodström vill hjälpa de som hamnat i missbruk ut ur det, medan Ask tycker synd om de förbipasserande som ska behöva se missbrukarna ligga i tunnelbanans gångar. Vi kommer alla ihåg malmöbon Carl-Axel Roslund (m) som motionerade i riksdagen om ett förbud mot tiggeri, det förakt han gav uttryck för i sin argumentation. Som en människa med bacillskräck utanför porten till ett sjukhus.
Det är precis som med arbete. Vi socialister tror att människan i grunden är en kreativ varelse, som vill arbeta och hela tiden få det bättre. Det ter sig ju ganska så naturligt. Vem vill gå till AUC:na varje dag och stämpla, för att få ut ett socialbidrag många knappt överlever på? Moderaterna däremot, tror att alla är ljusskygga fuskare som vill maska sig igenom livet på miniminivåer på bekostnad av samhällsekonomin. Nästan som om gott och ont är två fack, man kan placera alla medborgare i.
Kom och se det själv imorgon, den 27/5! Per Nuder (s) och Mikael Odenberg (m) möts i en debatt klockan 16:00, på Lilla Torg och Malmö.
Gå också in och följ debatterna som redan ägt rum på www.sap.se
Emellanåt blir det obehagligt tydligt, vilket Sverige det är Moderaterna vill skapa vid en valseger för maktalliansen. Det är nyttigt att se. Twittra om detta!
Det handlar egentligen inte så mycket om sakpolitik i nämnda debatter. Det blir uppenbart redan i deras respektive inledningar att det rör sig om skiljd syn på människan, i grunden.
Bodström vill hjälpa de som hamnat i missbruk ut ur det, medan Ask tycker synd om de förbipasserande som ska behöva se missbrukarna ligga i tunnelbanans gångar. Vi kommer alla ihåg malmöbon Carl-Axel Roslund (m) som motionerade i riksdagen om ett förbud mot tiggeri, det förakt han gav uttryck för i sin argumentation. Som en människa med bacillskräck utanför porten till ett sjukhus.
Det är precis som med arbete. Vi socialister tror att människan i grunden är en kreativ varelse, som vill arbeta och hela tiden få det bättre. Det ter sig ju ganska så naturligt. Vem vill gå till AUC:na varje dag och stämpla, för att få ut ett socialbidrag många knappt överlever på? Moderaterna däremot, tror att alla är ljusskygga fuskare som vill maska sig igenom livet på miniminivåer på bekostnad av samhällsekonomin. Nästan som om gott och ont är två fack, man kan placera alla medborgare i.
Kom och se det själv imorgon, den 27/5! Per Nuder (s) och Mikael Odenberg (m) möts i en debatt klockan 16:00, på Lilla Torg och Malmö.
Gå också in och följ debatterna som redan ägt rum på www.sap.se
Emellanåt blir det obehagligt tydligt, vilket Sverige det är Moderaterna vill skapa vid en valseger för maktalliansen. Det är nyttigt att se. Twittra om detta!
onsdag, maj 25, 2005
Persson Vs. Reinfeldt
Så har duellen varit. Det är överraskande att folk tyckte det gick lika. Själv tyckte jag - för första gången någonsin - att Persson var bra i en partiledardebatt. Han sopade ju banan med myspysmoderaten. Han verkar vara på stridshumör.
"Jag älskar frihet, jag älskar att människor har inflytande över sitt eget liv" säger Reinfeldt.
Så fort Persson mäktar med att bli lite mer ideologisk, väva in lite analys av hur människor har det i landet och världen, faller moderaterna direkt. Vem som av oss, får Reinfeldt att falla. De klarar inte av en sakpolitisk analys av sin politik, byggd på ideologisk analys.
Men hur är det med vårt eget frihetsbegrepp? Skapar vi en politik för att ge människor inflytande över sina liv?
Vi får titta bortom partiledarna. Till politiken. Förslagen. Ideologin.
Det som oroar mig är att Persson inte visar på någon framtidsvision. Var finns systemkritiken och klassanalysen, de två element som kan stå garant för en radikal och pragmatisk reformpolitik idag? Varför flaggar inte Persson för sina tidigare ställningstagande om socialdemokratin som en anti-kapitalistisk kraft? Vi behöver en återgång till socialismens verktyg, en arbetslinje istället för en ofta stilla acceptans av massarbetslöshet (vilket vi faktiskt har nu, enligt socialdemokratisk måttstock). Kapitalintressen fattar varje dag beslut över människors huvuden, om människors liv, utan att vi ger dem verktyg att vara en motkraft. Vilken frihet har en arbetslös eller låginkomsttagare idag, vilka instrument för att påverka sina liv ger vi arbetarklassen?
Varje människa är en resurs, ett självändamål - vi socialdemokrater ska bana väg för en frigörelse från det ok vi dagligen ser tynga ner folk, förtrycka människor. Det oket är den vinstdrivna ekonomin, som ser bortom människans behov till att istället ytterligare fylla aktieägarnas plånböcker. Det ser vi tydligt omkring oss.
Om Persson börjar agera politik för behov, och ställer om svensk praktik därefter, då vinner han varje debatt.
Solklart. Twittra om detta!
"Jag älskar frihet, jag älskar att människor har inflytande över sitt eget liv" säger Reinfeldt.
Så fort Persson mäktar med att bli lite mer ideologisk, väva in lite analys av hur människor har det i landet och världen, faller moderaterna direkt. Vem som av oss, får Reinfeldt att falla. De klarar inte av en sakpolitisk analys av sin politik, byggd på ideologisk analys.
Men hur är det med vårt eget frihetsbegrepp? Skapar vi en politik för att ge människor inflytande över sina liv?
Vi får titta bortom partiledarna. Till politiken. Förslagen. Ideologin.
Det som oroar mig är att Persson inte visar på någon framtidsvision. Var finns systemkritiken och klassanalysen, de två element som kan stå garant för en radikal och pragmatisk reformpolitik idag? Varför flaggar inte Persson för sina tidigare ställningstagande om socialdemokratin som en anti-kapitalistisk kraft? Vi behöver en återgång till socialismens verktyg, en arbetslinje istället för en ofta stilla acceptans av massarbetslöshet (vilket vi faktiskt har nu, enligt socialdemokratisk måttstock). Kapitalintressen fattar varje dag beslut över människors huvuden, om människors liv, utan att vi ger dem verktyg att vara en motkraft. Vilken frihet har en arbetslös eller låginkomsttagare idag, vilka instrument för att påverka sina liv ger vi arbetarklassen?
Varje människa är en resurs, ett självändamål - vi socialdemokrater ska bana väg för en frigörelse från det ok vi dagligen ser tynga ner folk, förtrycka människor. Det oket är den vinstdrivna ekonomin, som ser bortom människans behov till att istället ytterligare fylla aktieägarnas plånböcker. Det ser vi tydligt omkring oss.
Om Persson börjar agera politik för behov, och ställer om svensk praktik därefter, då vinner han varje debatt.
Solklart. Twittra om detta!
tisdag, maj 24, 2005
Socialdemokratisk arbetslöshetspolitik
En riktigt ointressant nyhetsförmedlare är tidningen Aftonbladet. Med all skräpjournalistik, sexism och snedvrida reportage är det underligt att tidningen ständigt ökar i upplaga. Kanske beror det på att människor (jag är en av dem) fortsätter att hoppas på den sista stora s-märkta tidningen, där LO är storägare. Som ursäkt inför oss själva, använder vi det fåtal ledarkrönikor som tänder till, de allmänkrönikörer som är intressanta, samt kultursidorna.
Fortsätter jag läsa Aftonbladet för att läsa på om Dramatens senaste uppsättning? Nej, det är inte det som lockar. Det är de inbjudna skribenterna som Arundhati Roy, John Pilger, Åsa Linderborg, Jan Myrdal, Naomi Klein med flera.
En som brukar skriva intressant om svensk politik på deras kultursidor, är Dan Josefsson.
"Enligt LO-ekonomernas och AMS fanns det 2003 i genomsnitt 44 000 lediga jobb varje månad i landet. De som köar till jobben kan delas in i tre grupper.
Längst fram står 230 000 personer som redan har jobb, men som vill byta. Det blir fem stycken mycket attraktiva arbetssökande per ledigt jobb. Efter dessa står 217 000 öppet arbetslösa, eller fem personer per jobb. Sist i kön står ytterligare 120 000 personer som befinner sig i åtgärder men som vill ha jobb när de får chansen. Det innebär ytterligare tre köande per arbetstillfälle. Sammanlagt står alltså tretton personer i kö till varje ledigt jobb. Bakom denna kö står ytterligare 223 000 människor som varit sjuka i mer än 90 dagar.
Om Sverige skulle chocksänka ersättningen till alla dessa 223 000 sjuka människor så lär inte det hjälpa dem förbi kön. Det leder till desperation och social misär, men inte till jobb. I det historiska beslutet hösten 1990 beskrev socialdemokraterna kampen mot inflationen som ett sätt att i slutänden rädda jobben. I dag vet vi att inflationen försvann - tillsammans med jobben. Det är därför tid för utvärdering."
(Aftonbladet, Dan Josefsson, 24/5-05)
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,649132,00.html
Detta är en intressant uppgörelse med användandet av massarbetslöshet, som ett verktyg för att bekämpa inflation. Vi har sett det i ett flertal länder runt omkring i Europa, det har gått illa. Vi hör Persson tala emot Reinfeldts lönesänkarpolitik i partiledardebatten, men hur går det med självrannsakan? Har vi socialdemokrater varit med och skapat en reservarmé av arbetslösa, som sänker lönerna och skapar drev mot arbetsrätten?
Efter ha läst artikeln ställer man sig samma fråga som Josefsson:
"Kan arbetarpartiet socialdemokraterna verkligen förvalta ett ekonomiskt system där hundratusentals människor tvingas agera inflationsdämpare, utan att partiet samtidigt förlorar sitt existensberättigande?"
Det självklara och enkla svaret blir nej. Twittra om detta!
Fortsätter jag läsa Aftonbladet för att läsa på om Dramatens senaste uppsättning? Nej, det är inte det som lockar. Det är de inbjudna skribenterna som Arundhati Roy, John Pilger, Åsa Linderborg, Jan Myrdal, Naomi Klein med flera.
En som brukar skriva intressant om svensk politik på deras kultursidor, är Dan Josefsson.
"Enligt LO-ekonomernas och AMS fanns det 2003 i genomsnitt 44 000 lediga jobb varje månad i landet. De som köar till jobben kan delas in i tre grupper.
Längst fram står 230 000 personer som redan har jobb, men som vill byta. Det blir fem stycken mycket attraktiva arbetssökande per ledigt jobb. Efter dessa står 217 000 öppet arbetslösa, eller fem personer per jobb. Sist i kön står ytterligare 120 000 personer som befinner sig i åtgärder men som vill ha jobb när de får chansen. Det innebär ytterligare tre köande per arbetstillfälle. Sammanlagt står alltså tretton personer i kö till varje ledigt jobb. Bakom denna kö står ytterligare 223 000 människor som varit sjuka i mer än 90 dagar.
Om Sverige skulle chocksänka ersättningen till alla dessa 223 000 sjuka människor så lär inte det hjälpa dem förbi kön. Det leder till desperation och social misär, men inte till jobb. I det historiska beslutet hösten 1990 beskrev socialdemokraterna kampen mot inflationen som ett sätt att i slutänden rädda jobben. I dag vet vi att inflationen försvann - tillsammans med jobben. Det är därför tid för utvärdering."
(Aftonbladet, Dan Josefsson, 24/5-05)
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,649132,00.html
Detta är en intressant uppgörelse med användandet av massarbetslöshet, som ett verktyg för att bekämpa inflation. Vi har sett det i ett flertal länder runt omkring i Europa, det har gått illa. Vi hör Persson tala emot Reinfeldts lönesänkarpolitik i partiledardebatten, men hur går det med självrannsakan? Har vi socialdemokrater varit med och skapat en reservarmé av arbetslösa, som sänker lönerna och skapar drev mot arbetsrätten?
Efter ha läst artikeln ställer man sig samma fråga som Josefsson:
"Kan arbetarpartiet socialdemokraterna verkligen förvalta ett ekonomiskt system där hundratusentals människor tvingas agera inflationsdämpare, utan att partiet samtidigt förlorar sitt existensberättigande?"
Det självklara och enkla svaret blir nej. Twittra om detta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)