Jan Andersson och marknadsliberalismen

I mitt förra inlägg nämnde jag EU-parlamentarikern Jan Andersson. Han uttalade sig på DN Debatt (4 oktober 2006) om sin valanalys. Sedan jag läst igenom artikeln igen och efter att jag hörde Ekot-reportaget om hans påfund Internationalistiska Europavänner (att de - en grupp som tror på tillväxt och marknadsekonomi - har startat ett slutet debattforum på nätet, där endast inbjudna och accepterade deltagare kan vara med) har jag gått och varit småilsken. Dels för hans åsikter, och dels på grund av att jag undrar var partivänstern är.

Åsa Petersen

För i ärlighetens namn: jag visade redan tidigare i veckan att jag inte upprörd för att hans artikel är kritisk mot delar av regeringspolitiken och delegering av makt inom vårt parti). Tvärtom citerade jag ett helt stycke av Aftonbladets ledarskribent Åsa Petersen som berörde just de bitarna.

Jag har däremot starka åsikter om att Jan Andersson anser att det stora problemet i valet var att partiets drog till vänster.

“Göran Persson gjorde också ett misstag när han bestämde sig för att möta Reinfeldts och moderaternas mittenpolitik genom att föra socialdemokratin åt vänster […] Därmed öppnades möjligheterna för moderaterna att vinna över socialdemokratiska mittenväljare.”

Det fanns många förslag jag uppskattade från regeringen under valåret. Rätt till heltid, LAS-förstärkningar, tandvårdsreformen, hyresgarantierna med mera. Men jag har inte uttolkat dem som någon extrem vänstervridning. Möjligtvis vettig reformpolitik. Jag undrar vad det är Jan Andersson tecknar in för att belägga vänstervridningen, och dess skadliga effekter i valresultatet.

Herr EU-parlamentariker kritiserar försök till närmande mot miljöpartiet och v. Vi har sett i vårt närområde (Norge) och runt omkring inom den internationella arbetarrörelsen hur man försöker förena vår solidaritet och reformvilja med gröna krafters idéer och långsiktiga engagemang. Vi ser också att väljare tvekade för att vi inte gav klart och tydligt besked om vårt regeringsunderlag. Var finns realismen i hans analys och förslag?

Den segrande norska Röd-Gröna alliansens partiledare (från vänster) : Kristin Halvorsen (SV), Jens Stoltenberg (AP) och Åslaug Haga (SP)

Det låter mer och mer som om Jan Andersson egentligen bara vill driva ut Socialdemokratin i en tydlig mittenfåra, för att där leka retorikfiske med mittenväljarna som Reinfeldt vann i år. Ska koalitionsunderlag sedan byggas, kan man ju från mitten prova åt båda hållen också. Perfekt utgångsläge för en marknadsliberal!

Jan Anderssons politik skulle innebära stora problem för arbetarrörelsen och representerar en inriktning som tror skulle försvaga och försämra såväl vår rörelse som samhället i stort.

Tack för att det är hans sista period i parlamentet!

Jag läser: Jan Andersson och marknadsliberalismenTwittra om detta!

Mångfald inom media

Något som s-bedömare hitintills är överens om i valanalyser är att det inte funkar att vi manglas sönder av media i varje valrörelse. ”En strategi för att stärka röda röster i det blå medialandskapet är av oerhörd vikt.” som Eric Sundström (chefredaktör på AiP) skrev i sin första ledare efter valet.

Till min förvåning fann jag en välkänd röd röst idag. På morgonbussen läste jag City och såg en intervju och krönika med syndikalisten Stefan Bergmark. Han är bosatt på Möllevången i Malmö (ett inom vänstern mytomspunnet och romantiserat bostadsområde) och har bland annat släppt en politisk coffetable-bok om ”sitt Möllevången”. Till vardags arbetar han som journalist på tidningen Arbetaren.

Stefan Bergmark

Nu kommer Bergmark att skriva regelbundet i en av Malmös största morgontidningar. En lokal förmåga (om än inflyttad) som analyserar omvärlden med röda glasögon. Jag undrar om Eric Sundström har det politiska modet att se denna nya mediaröst som en del av målet – röda röster i det blåa medialandskapet. Det kommer jag göra om morgnarna i alla fall.

Sedan är det uppenbart vad Malmö och Skåne behöver. En morgontidning som står arbetarrörelsen nära i ideologi på ledarsidan och som granskar såväl vänstern som högern. Sedan tidningen Arbetet mördades av LO och SAP har all utåtriktad politisk dialog varit en uppförsbacke här nere. Det är också något för den nya partistyrelsen att ta tag i.

Det gjordes bland annat en film om tidningen Arbetets sista dagar (av Fredrik Gertten)

p.s.

Åsa Petersson skriver idag på Aftonbladets ledarsida om nästa partiledning. Jag uppskattar hennes folkrörelsetankar (mer än hennes omotiverade gillande av europaparlamentarikern Jan Andersson).

”Den stora utmaningen för socialdemokraternas nästa partiledare blir att finna formerna för en modern folkrörelse. En folkrörelse som lyssnar och kritiserar på samma gång. Åren i opposition blir viktiga. I stället för att bara hacka på de borgerliga (även om det också behövs) måste socialdemokratin finna sin själ igen. Den finns i mötet mellan människor. I diskussioner på ABF-huset i Stockholm, i samtal på Storgatan i Luleå och i småpratet när SSU:are hjälper barn med läxläsningen i Rosengård. Ingen bra politik formas utan motstånd. Den nya partiledningen måste vidga perspektiven och höja taket. Det måste återigen bli okej att säga ”Så där tycker inte jag. Jag tycker i stället att ...” Jasägarna måste lämna plats för ifrågasättarna, självgodheten måste ersättas av självkritiken, om folkrörelsen socialdemokraterna åter ska blomma.”

d.s.

Jan Andersson - euparlamentariker och notoriskt jättehöger

Jag läser: Mångfald inom mediaTwittra om detta!

Retorik som borgerlig strategi

När jag öppnade Sydsvenskan imorse drogs mina ögon direkt till debattartikeln ”Förnya nyliberalismen”. Statsvetaren Jonas Pettersson har författat artikeln. Han är verksam vid tankesmedjan Captus som ”är en frihetlig tankesmedja som arbetar med opinionsbildning för allmänborgerliga idéer, såsom sänkta skatter, en starkare rättsstat, fria marknader och privat drift av skola och sjukvård.” (enligt www.captus.nu)

Deras programförklaring känns sådär fräsch. Men det kan förklaras av att deras närmsta samarbetspartner verkar vara Timbro. Nåja.

Det Jonan Pettersson resonerar kring i sin artikel är huruvida nyliberalismen kan fylla tomrummet till höger efter moderaternas (så kallade) sväng mot mitten. Han inleder med att tala om att den svenska nyliberalismen lider av ett imageproblem och han ser en tydlig lösning. Det som främst behövs för att rädda/stärka/utveckla de riktigt nyliberala krafterna i Sverige är ett skifte i – retorik!

”Men skall nyliberalismen bli en politisk kraft att räkna med räcker det inte att vara läran trogen och mindre radikal. Man måste framför allt byta retorik och inse att friheten är ett medel snarare än ett mål.”
Förnya nyliberalismen, Jonan Pettersson, 3/10-06 Sydsvenskan
(http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article187540.ece)

Detta är ju samma lösningar som Moderaterna använt sig av. Vad göra när svenska folket inte tror på dig och din politik? Tala om den på ett nytt sätt, skifta retorik. Byt för allt i världen inte politik eller var ärlig med den. It’s been done. Funkade inte.

Denna nya kosmetiska strategi fungerar överraskande väl för högern. Vi har numera en borgerlig riksdagsmajoritet i Sverige och på fredag väljs Fredrik Reinfeldt till statsminister. Framgångarna för borgerligheten (framförallt moderaterna ) i Ungt Val och skolvalet ska vi inte ens tala om.

Mot detta måste vi mobilisera tankekraft och energi. Nya strategier, nya arbetsmetoder. Mer folkrörelse, mindre folkrörelse? Mer medlemsdemokrati, mindre medlemsbyråkrati? Reklamkampanjer eller arbetsplats/skolombud? Detta kommer att vara några av de viktiga diskussionerna när Socialdemokratin och den breda vänstern diskuterar sig fram till hur högern ska motas i port, makten över tanke och riksdag ska vinnas tillbaka och en vidareutveckling av välfärdssamhället och rättvisan ska stärkas.

”Sedan välfärdsstaten introducerades i början av 1970-talet har utvecklingen gått åt andra hållet. Ekonomin har bromsat in, brottsligheten har ökat och gemenskapen har försvagats.”

Hans politiska människosyn kan man också ifrågasätta, men det är en annan artikel.

Jag läser: Retorik som borgerlig strategiTwittra om detta!

North Country

Igår kväll tittade jag och Sara Björk Jensen på filmen ”North Country”. Filmen utspelar sig på ”Iron Range” – de öppna viddernas Minnesota med gruvor, granskog och långa motorvägar. Andetagande vackert och andetagande ensamt. Handlingens centrum kretsar kring en gruva i norra Minnesota 1989.

Oscarsbelönade (för huvudrollen i ”Monster”) Charlize Theron spelar mamman i filmen, Josey Aimes. Hon har inte namngett en far till sitt första barn och är därmed stämplad som en promiskuös hora. Andra barnets far är en misshandlare och i filmens öppningsscen får vi se en sönderslagen och blodig Josey resa sig upp från golvet, och lämna sitt hem tillsammans med sina barn. Nu är hon ensamstående.

Hon åker hem till sina föräldrar. Via en gammal bekant skaffar hon sig jobb i gruvan som är den största arbetsgivaren i trakten. Detta uppskattas inte av männen i gruvan som tycker att man ska vara man för att vara gruvarbetare. Inte heller uppskattas det av Joseys pappa, själv anställd i gruvan, som efter att ha frågat Josey om hon ska bli lesbisk nästan slutar tala med henne.

På gruvan utsätts de kvinnliga anställda för ett sexistiskt helvete. Det är trakasserier som liknar tortyr. Om och om igen skrivs kränkande sexistiska omdömen om kvinnorna på väggarna. Det skrivs med de manliga kollegornas avföring, som den manliga arbetsledaren tvingar kvinnorna själva att tvätta bort. Deras kläder besudlas med sperma i omklädningsrummen, de placerar löspenisar i deras matboxar. De blir nypta, tagna på, skrämda, hotade, kränkta, slagna och välts när de är inne i bajamajan. Det finns inte ord att beskriva vidrigheterna med.

På fackföreningsmöte vid gruvan

Allt detta bygger nära på en sann historia. När Josey Aimes i filmen tar upp kampen mot männen gör hon det ur absolut underläge. Inte minst blir detta tydligt på fackföreningsmötet, eller vid köksbordet hemma, i domstolssalen och vid mötet med chefen. Med andra ord är det tydligt hela filmen igenom.

Hon kämpar mot de sexuella trakasserierna som männen utsätter kvinnorna för på deras gemensamma arbetsplats och kräver en policy mot sexuella trakasserier och upprättelse. Kapitalisterna i företagsledningen hotar med avsked och ställer sig på de manliga kollegornas sida i grabbig solidaritet. Därför tar hon det till domstol.

Vid domstolsförhandlingarna

I verkligheten var domstolstvisten en av USA:s mest omtalade, och den pågick i nära nog ett decennium. När den avgjordes blev det till kvinnornas fördel och fallet skapade ett prejudikat som skakade om hela företagsamerika, ja hela samhället.

För mig som tror på lagstiftning som förändrande kraft – till skillnad från alliansen – stärker också filmen min övertygelse. Efter rättegången blir de så illa jävla tvungna att förändras eller så ryker deras jobb och de kan stämmas. Hur förändrar man annars människor som inte vill förändras? Ska flummigt icke-förpliktigande snack om samtal i det civila få ersätta det förändringsarbete vi genomfört de senaste 12 åren, bland annat via lagstiftning? Det är illa för Sverige.

Inne i kvinnornas omklädningsrum

Avslutningsvis: filmen är en skakande uppgörelse med patriarkatets brutala utposter. Osynliggörande, förlöjligande, hot, undanhållande av information, sexuella övergrepp – alla manssamhällets verktyg visas upp. Den är sevärd och lämpar sig som diskussionsunderlag. Gå sedan ut och förändra världen. Jag läser: North CountryTwittra om detta!