När den moderatledda högerregeringen presenterade sitt krispaket i förra veckan så möttes åtgärderna av en massiv kritik. Opposition, fackföreningsrörelserna, Svenskt Näringsliv, KI och en massa andra aktörer ansåg att det var alldeles för lite, och alldeles för sent.
De senaste veckorna har desperationen inom regeringen blivit alltmer tydlig.
Fredrik Reinfeldt klarar knappt av att svara på frågor kring budgeten,
Anders Borg oroar sig över alla de som på grund av högerns politik har lämnat a-kassan och
Sven-Otto Littorin säger med en nästan skrämmande uppgivenhet att de närmsta åren blir skit.
Varför står nu alla dessa högermän som handlingsförlamade när Sverige verkligen är i ett starkt behov av en handlingskraftig regering?
Ann-Marie Lindgren, utredningschef på
Arbetarrörelsens Tankesmedja, har i artikeln
Regeringens förbryllande passivitet sökt efter ideologiska förklaringar till detta genom att granska regeringens politik och program.
"Det handlar om den teoribildning som kallas utbudsekonomi. Hela moderatpolitiken handlar om att öka utbudet av arbetskraft. Jobbskatteavdraget ska få folk mer intresserade av förvärvsarbete, sämre a-kassa ska få arbetslösa att skaffa jobb snabbare, hårdare regler för sjukpenning ska få folk att bli mindre sjuka eller åtminstone att gå till jobbet fastän de är sjuka. Och när folk arbetar mer ökar skatteinkomsterna, och när kostnaderna för arbetslöshet och sjukförsäkring sjunker ökar utrymmet att satsa på skola, sjukvård och barnomsorg. Enligt teorin, alltså.
När problemet inte är bristande utbud utan bristande efterfrågan på arbetskraft har man inga lösningar. "
Detta är en viktig del av förklaringen till att de moderata företrädarna nu står handfallna. Förtvivlade ser man hur jobbfrågan - enligt expertisen alliansens trumfkort i valrörelsen 2006 - glider dem ur händerna. För första gången sen regeringen Perssons tid får nu socialdemokraterna i olika mätningar åter högst förtroende när det gäller jobben.
Det är ett oerhört misslyckande för regeringen att se hur nedpressningen av arbetslöshetssiffrorna nu visar sig ha varit helt konjunktursstyrda snarare än styrda av åtgärder och reformer från den borgerliga alliansen.
Den ekonomiskt sett mycket expansiva finanspolitik som regeringen förde mitt under skenande högkonjunktur, med stora skattesänkningar och subventioner till arbetsgivare, resulterade inte i varaktiga etableringar av nya jobb. Den resulterade i vinster för de som redan hade.
Jakten på arbetslösa och sjukskrivna resulterar nu inte i fler arbetstillfällen. När lågkonjunkturen snabbt gick över i finanskris och massvarsel så står nu Reinfeldt och hans ministrar helt svarslösa. Deras politik har ingenting med verkligheten att göra.
Som jag konstaterade kring deras ideologiska blindhet och envishet redan för två månader sedan:
Mona Sahlin konstaterade det samma i en utfrågning av Fredrik Reinfeldt i riksdagen förra veckan. När kommer det insatser som är nödvändiga för svensk ekonomi och för jobbens skull?
Nu är deras politiska lösningar bankrutt gentemot verkligheten, som Ann-Marie Lindgren vidare konstaterar i sin artikel:
"... den typen av arbetslöshetskriser går inte att lösa med vare sig piska eller morötter för de arbetslösa. De går inte ens att lösa med hjälp av sänkta arbetsgivaravgifter. Kan företagen inte sälja sina produkter har de ingen anledning att nyanställa, ens om det blivit billigare. [...] Höstens budget följer strikt utbudsteorins modeller: fortsatta inkomstskattesänkningar för att stimulera fler att arbeta, och generellt sänkta arbetsgivaravgifter för att stimulera utbudet av jobb.
Rätt mycket pengar har gått åt för detta. Sammanlagt 31 miljarder satsades på skattesänkningar, att jämföra med de 8 som ”krispaketet” kostade. [...] Moderaterna har bränt en massa pengar på utbudsteoretiskt motiverade skattesänkningar, som i dagens efterfrågekris är felriktade. [...] Skattesänkningarna biter varken på bilindustrins, stålindustrins eller byggbranschens problem, och de hjälper inte kommuner och landsting att behålla sin personalstyrka."
Sverige är i starkt behov av en annan politik än den som regeringen för idag. Det är av oerhörd vikt att socialdemokraterna nu utförligt förklarar dels sin egen politik men även de borgerligas, samt att de rödgröna presenterar egna radikala och trovärdiga alternativ.
Valrörelsen är igång. Låt oss hoppas att moderaterna står sig lika passiva och handfallna inför den som de gör inför finanskris och massvarsel.
Jag läser: Regeringens passivitet i finanskrisens spår bygger på total oförmågaTwittra om detta!