Andres Lokkos sommarprat i p1

Så har då skribenten Andres Lokko hållit sitt sommarprat i P1. Faktiskt det första programmet i årets sommarupplaga som jag lyssnat på. Detta sprunget ur vilken otroligt viktig roll han och hans närstående medarbetare haft under mina formativa tidiga tonår (jag kunde räkna upp Pops indielista baklänges i sömnen). Än idag kan jag konstatera att mycket av den musik jag har lyssnat på de senaste tio åren har kommit till mig via Lokkos tips och texter.

Över till programmet. Musikvalet skulle jag kunna skriva ett par spaltmetrar om. Men jag rodnar lite medan jag skriver detta. Tonårspojkens naivt lojala idoliserande är ingenting som 25åringen vill stoltsera med, men jag kan i alla fall stå för min personliga historia.

Jag känner dock att det lite för mycket skulle tangera mina tonårs ofta alltför okritiska idoliserande av Lokko att kommentera varje låtval. Trots allt har jag ju utvecklats till en lite mer fristående och autonom individ sedan dess. Skulle inte vilja backa bandet heller egentligen, även om det är tryggare att följa än att inspireras. Take no heroes, only inspiration sjöngs det ju på otalet scener 2004, och jag var ju där och dansade in mantrat tillsammans med mängder av andra popkids och förvuxna hipsters (de senare stod dock mest och gungade i barerna). Det fick avsluta tonåren. Bäst att låta det vara ogjort med andra ord.

I den första delen av sitt sommarprogram så hämtade Lokko om inte hela upplägget så i alla fall hela känslan från sin egen artikel "Den engelska patienten" (maj -98), uti vilken han tar itu med de anglofila utlandssvenskarnas psyken och smak. Till och med hans sedvanliga tjuvnyp mot vårt BBC-vurmande får en passus här. Småtrevligt och puttrande.

Sedan blir det övergång till Sverige, via England - som han kallat ett kallt klassamhälle. När han ser grannar som efter finanskrisen får stå och sälja sina ägodelar varje helg för att klara höjda räntor, så kan han ändå identifiera vad det är som fortfarande faller honom i tycket med sitt forna hemland. Ja - det han till och med kan sakna...


"Socialdemokratins bieffekter. Alla de där sista spillrorna av vad som finns kvar av Per Albin Hanssons folkhem"


Efter detta blir det en hel del politik insprängt mellan de många låtarna. På senare år har ju Lokko varit allt mer tydlig i sina socialistiska ställningstaganden. Det framkommer även i sommarpratet.

Utifrån en grundläggande syn om allas lika värde så konstaterar han att detta med att den gamla unkna riksdagsrassen Bert Karlsson numera tydligen skulle vara folkkär, är lika märkligt i hans bok som om Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson skulle leda en flyktinggala.

Lokko avslutade sina betraktelser med att konstatera att det är val i höst. Därför pratade han om värden som inte bara kan mätas i pengar, och om hur frihet inte bara kan handla om att rika ska ha rätt att köpa vad de vill.

Jag blev nöjd över att Lokko inte valde att läsa upp ett programmanus som handlade om de egna förträffliga känselspröten, eller - fasa! - åt att försöka bevisa att han fortfarande är med i svängen, kan tolka intrycken, har en scen. Istället pratade han framåt och valde att ta chansen att göra ett avtryck i den bredare samhällsdebatten. Som sådant blev det alltså en värdeladdad avslutning.

Många kommer säkerligen tycka att det var för många låtar och för lite prat. Men snälla, det är trots allt Andres Lokko vi talar om. Var något annat att förvänta, vore något annat rimligt? Nej. Jag tycker att det var ett trevligt program.

Den sista låten dedikerade Lokko för övrigt till Karl Marx, Jesus och Ken Livingstone. Riktigt fint.


-------------------
[edit]
Du kan själv lyssna till programmet här. Jag läser: Andres Lokkos sommarprat i p1Twittra om detta!