En intim inblick i Sophie Calles - "the Marcel Duchamp of emotional dirty laundry" - liv

Ett besök hos Öresundsregionens kanske främsta konstinstitution handlar alltid om mer än de aktuella utställningarna. Miljöerna, utställningarna med verk ur deras egna samlingar och inte minst något så enkelt som utsikten från deras servering - allt detta är värt ett besök i sig.

Vi åkte dock mest till Louisiana i lördags för att hinna ta del av deras nuvarande huvudutställning Warhol after Munch. Låt mig sammanfatta intrycken av utställningen: Eh, not so much... (snark).

Munchs Skriet i Warhols tappning

Desto roligare då att få upptäcka ett genuint spännande konstnärskap, som jag får erkänna att jag inte stött på tidigare (trots att hon till och med är årets mottagare av Hasselbladspriset), via en utställning med flera verk som hade kunnat stå starka nog för att presenteras ensamt - men där helheten blev slående.

Via samtidssatsningen Louisiana Contemporary presenterar de den franska konstnären Sophie Calle. Det blev tydligt att det var en av Frankrikes mest framstående nu verksamma artister som jag missat. Hon har gjort sig känd på att leva och verka efter devisen att det privata får tåla att bli publikt, för konsten.

Särskilt fångad blev jag av monumentalverket Take Care of Yourself som först presenterades på Venedigbiennalen 2007. Resultatet är vid en första överblick överväldigande, men sedan öppnar sig verket för betraktaren. Ja, vad som först framstår som närapå för storslaget och komplext blir allt tydligare ju mer man tittar, läser och funderar. Det visar sig slutligen att det är den geniala enkelheten i idén - och den kompromisslösa följsamhet till denna som helt styr hennes realiserande av idén - som slår en. Det är till och med riktigt elegant.

Take Care of Yourself bygger på ett brev som Sophie Calle fick av en man när han gjorde slut med henne. För att förstå vad som har hänt lät hon sedan 107 olika kvinnor tolka brevet. Kvinnorna valde hon ut utifrån deras olika yrkesfärdigheter. Vi får möta domare, kriminologer, operasångerskor, clowner, prickskyttar, redaktörer och andra som tolkar brevet ner till minsta beståndsdel. Genom att filma eller fotografera tolkarna får vi ta del av deras analyser, samt genom deras bearbetningar eller anteckningar på deras kopior av brevet. Det är texterna som är verkets huvudkomponenter.

Själva brevet som Take Care of Yourself kretsar kring

Det är fängslande, djupt underhållande och förbluffande privat. Jag ömsom drar andan, ömsom skrattar jag och de andra besökarna rakt ut i den stora salen. Men samtidigt försvinner det privata bortom den stora mängden data som uttolkarna tillhandahåller. Det förvandlas till något allmängiltigt, en processtudie av någonting de flesta människor själva har upplevt och funderat på - mekanismerna som styr ett smärtsamt uppbrott. Vi har alla någon gång slitit håret och mellan tårarna sagt om och om igen: "Jag förstår inte! Hur blev det så här? Hur blev vi till detta?".

Som så ofta annars har alltså Louisiana erbjudit mig någonting nytt och spännande. Louise Calle är den mest spännande konceptkonstnären jag tagit del av på år och dar. Efter utställningen har jag fortsatt att tänka på verket, och har läst in mig mer på andra delar av Calles konstnärskap. Jag har också slukat olika intervjuer, vilket ju är en form som blir extra intressant med tanke på hur mycket självbiografiskt stoff Calle väver in i sitt arbete.

Sophie Calle

Läs gärna den djuplodande intervjun med Sophie Calle som tidningen The Guardian gjorde vid Venedigbienalen 2007. Journalisten Angelique Chrisafis fångar Calle vid tiden för offentliggörandes av Take care of yourself, men gör samtidigt en fin genomgång av drivkrafterna genom hennes samlade konstnärskap. Det är också ur den här texten jag hämtat den träffande rubriken på blogginlägget.

Läs också SR Kulturnytts intervju med anledning av den nuvarande utställningen på Louisiana. Journalisten Cecilia Blomberg erbjuder bland annat här en lättillgänglig introduktion kring Calles metod med konstnärens egna kommentarer kring denna.

Avslutningsvis rekommenderar jag varmt att besöka Louisiana medan utställningen fortfarande pågår. Efter att du har varit där (eller om du redan har besökt den) så tar jag gärna del av dina synpunkter. Blev du lika drabbad av Calle som jag?

Jag kommer att fortsätta att följa Calle, och ser redan fram emot Louisianas nästa huvudutställning med Anselm Kiefer. Spännande! Jag läser: En intim inblick i Sophie Calles - "the Marcel Duchamp of emotional dirty laundry" - livTwittra om detta!