Lena AnderssonSärskilt klockrent blir det när hon tittar närmare på ett av de Schlingmannska nyckelbegreppen i det offentliga samtalet:
"... ”välfärdens kärna”. Genom att framhålla att den ska värnas verkar det som om moderaterna blivit ett välfärdsparti. Det är en lingvistisk villa. Vad de säger med begreppet är inte att de satsar på välfärden. De säger att det räcker med kärnan.
Detta skiljer sig inte från gamla moderaters strävan. Men de presenterade otaktiskt saken som att stora delar av den allmänna välfärden skulle tas ifrån medborgarna, vilket var korrekt. Reinfeldt får samma sak att framstå som om medborgarna ska få något, en kärna."
Igår var jag och Theo och lyssnade på Malmö Symfoniorkesters konsert i Pildammsparken. En direkt njutbar tillställning med dirigenten Andreas Hanson som publiksäker ciceron. De pärlor som satte sig tydligast från föreställningen var Brahms Ungersk dans nr 1, Beethoven ur Symfoni nr 4 och den medryckande ouvertyren ur Suppés Lätta kavalleriet. En riktigt kul kväll. Mumma för själen.
Amfiteatern var smockfull med folk. Genom Malmö Stads satsning på Sommarscen så kan vi Malmöbor varje år ta del av ett brett kulturutbud såväl ute i det fria som på våra institutioner (jag har i år till exempel sett Hans Appelqvist ute i Beijers Park, men också sett Hipp sätta upp Edgar Allan Poe på deras innergård). Klockrent.
Jag har ofta skrivit om hur vi Socialdemokrater ser på kulturens betydelse för demokratin, samhället och folkhälsan - och om hur Moderaterna ser på den samma (läs till exempel Indiepop tack vare Socialdemokratin från bloggens födelseår 2005). Kultur är en bärande del av välfärdssamhället.
Lena Andersson fångar detta i sin beskrivningen av "frukt eller kärna":
"I ett välfärdssamhälle är livet mer än överlevnad och dräglighet. Och en kärna är betydligt mindre än sin frukt. I fruktköttets fibrer finns ett myller av gemensamt finansierade icke-materiella företeelser öppna för alla"
Sommarscensatsningen är ett lysande exempel på detta. Det tillgängliggör och möjliggör kultur för många som annars kanske inte hade kunnat välja att ta del. Att förföras av en dansuppsättning i en park, gå en danskurs nere på stranden, lyssna på ett författarsamtal på en båt i Malmös kanal, se Anna von Hausswolff på Hedmanska Gården eller... Ja, ni förstår.
Nu förstår ni också vad Sommarscensatsningen däremot inte är ett exempel på - innebörden av begreppet "Välfärdens kärna". Tvärtom faktiskt. Satsningen representerar motsatsen.
Också detta belyser Andersson i sin krönika:
I välfärdens kärna ingår nätt och jämnt kultur. Med det som Bengt Göransson i sin utsökta bok ”Tankar om politik” (Ersatz 2010) kallar butiks- och skatte- betalarperspektiv, blir den främsta kultur- politiska åtgärden att sänka inkomstskatten så att skattebetalarna kan köpa fler biljetter, skivor och böcker. Men kultur som civilisatorisk kraft, som en fantasins och intellektets infrastruktur, kulturen som ”bas för samhälle och medborgare” med Göranssons ord, kräver större ambitioner.
Välfärden skalad till kärnan urholkar samhällsbygget av jämlika medborgare. Samhället kan bara bestå, skriver Bengt Göransson, ”om de som är medborgare tar gemensamt ansvar, om den enskilde också tar ansvar för större markyta än den som täcks av de egna skosulorna”.
"Välfärdens kärna" handlar om vad Moderaterna inte vill ha, inte om vad de vill värna. Men de fibrer som utgör fruktköttet i välfärden är just de byggstenar som har byggt upp Sverige och den öppna demokratiska välfärdsstaten.
Vi måste plocka isär det Moderata nyspråket. Dekonstruera deras illusoriska luftslott till berättelse om högerns "välvilja" och "motvilliga tuffa prioriteringar". Välfärdens kärna måste beskrivas för vad det är - ett begrepp som står för en medveten ideologisk hållning. En medveten politisk handling som handlar om att snäva åt det gemensamma, skära ner på välfärden och minska på det allmännas insatser för demokrati och jämlikhet. Det står för klassisk högerpolitik.
Schlingmann och ReinfeldtDet är det vägval Sverige står inför i valet 2010. Som en osalig ojämlikhetsande svävar Schlingmannskan ovanför Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering. Men nu är det dags att klä av ojämlikhetsanden sina kejsarens kläder.
Låt oss prata politik och om politikens innehåll och riktning. På den planhalvan av spelplanen kan de Nya Moderaterna aldrig vinna valet. Deras politik har ju inte förändrats, bara deras språk. Twittra om detta!
