Men facket då? Om organisationsgrad/medlemsrekrytering

Jag känner ett fortsatt behov av att diskutera några av huvudlinjerna i de kommentar jag fått på intervjun med mig i lördags.

Tidigare inlägg under detta tema är:
- Om arbetarstaden Malmö (2/5-11)
- Bör Socialdemokraterna ha en särskild politik gentemot "medelklassväljare"? (3/5-11)

I det här inlägget vill jag kommentera hur jag känner inför fackets utmaningar, mer specifikt om LO:s. Det fanns en del partikamrater som ansåg att jag levererade ganska mycket kritik mot vårt parti men att jag blundade för fackets svårigheter i nuet.

Först får jag ju konstatera det uppenbara: som den intervjuade väljer jag inte vad journalisten ska ta med i artikeln, och vilken vinkel man kör. Jag blev intervjuad i två timmar och talade även mycket om de utmaningar som LO och den breda fackföreningsrörelsen i Sverige har att ta itu med.

Sen blir jag lite förundrad. Jag har under de senaste åren utförligt talat och skrivit om fackets problem. Att jag nu skulle blunda inför dessa känns något orättvist. Sen är jag förvisso sedan två år tillbaka anställd som ombudsman på LO Malmö och väljer mina tillfällen mer noggrant. Men även under tiden för min anställning har jag inte duckat för att tala klarspråk.

Augusti 2009 kom det en nyhet en förtroendekris för LO. Jag skrev då en längre text om en del av de problem jag anser att vi har att brottas med, under rubriken LO:s förtroendekris och det historiska medlemstappet.

Jag skrev då om problem med legitimitet och styrka i den facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna (vilket jag återvänt till de senaste dagarna). Jag skrev även om vår stelbenta organisationsstruktur som inte förmått anpassa sig efter dagens arbetsmarknad och arbetares behov av fackligt stöd på denna.

I inlägget påtalade jag hur jag ansåg att facket inte tagit flera principiellt viktiga strider, och använde till exempel timvikariefällan som exempel på de otrygga anställningsförhållanden som har brett ut sig. Likaså har jag svårt att förhålla mig till den självbild som gör att facket till exempel inte organiserar papperslösa. Det och mycket mer.

Hur ser facket på ideellt engagemang? Genomför man förbundsomorganisationer utifrån medlemmars behov eller utifrån kortsiktiga centrala behov? Hur förhåller man sig till att facket uppleves som en myndighet av många? Hur stridbar uppfattas LO-ledningen?

Tyvärr kvarstår många av de här frågorna i dag. Men jag skulle vilja göra två huvudutmaningar till prioriteringsområden.

- Organisationsgrad/medlemsrekrytering
- Tvärfacklig löntagarfront

I det här inlägget vill jag börja med att kommentera det förstnämnda. Alltså...


Organisationsgrad/medlemsrekrytering

Det här blir en övergripande bild, med enskilda nedslag i praktiska förslag.

1994 hade LO-förbunden tillsammans cirka 86% organisationsgrad. I dag är det nere på dryga 71%. På femton år har alltså organisationsgraden sjunkit med lika många procent. Medlemstappet ser lika illa ut under samma tidsperiod. Det handlar därmed inte om att vi behöver krisinsikt. Det handlar om att vi behöver se det som en överlevnadsfråga för både kollektivavtalsmodellen och LO att vi förmår bryta den här negativa trenden.

Det går sämre eller bättre beroende på vilket LO-förbund man ser närmare på. Det är dock ett gemensamt fenomen för samtliga förbund - och det är ett gemensamt problem oavsett vilket förbund man kommer i från att det går dåligt för ett annat. Den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på starka parter, och i förlängningen är modellen i sin helhet hotad i fall det inte går att hävda kollektivavtal i en av våra branscher. Som kollektiv är vi aldrig starkare än den svagaste länken i vår kedja.


1. Har vi en nulägesanalys?

Det finns en hel del kloka förslag, men förbundsegna intressen och bristande krisinsikt trumfar tyvärr ibland behovet av gemensamma strategier.

LO hade en utredning inom det förbundsgemensamma projektet Högre organisationsgrad som släppte en högintressant slutrapport. I Stärkt medlemsrekrytering, gemensamma strategier identifieras klockrent en del av våra problem på området, och man visar också på en hel del handlingsstrategier.

Förhoppningen från mig är att LO-förbundens ledningar tar slutsatserna till sig och ser bortom de kortsiktiga förbundsegna prioriteringarna, och att vi medlemmar förmår lyfta frågorna konstruktivt på LO-kongressen nästa år.

Avgörande är att vi orkar säga som det är: vi förstår faktiskt inte riktigt vad som händer.


2. Vi förstår inte.

Vi tycker att vår idé är bra och modern. Däremot väljer många unga att inte gå med i facket, trots att många har en god kännedom om oss. Vi måste orka erkänna att vi inte kunnat vända denna utveckling, och att vi faktiskt helt igenom heller inte förstår den.

Därför tog LO-styrelsen beslut i januari på att genomföra Stora Resan. Vi ska ge oss ut på vår största lyssnarkampanj någonsin. Vi ska lyssna - inte berätta, inte rekrytera. Gott så. Hur ser man på facket? Hur ser man på sin arbetsplats och sitt jobb? Vad tror man om framtidens fack? Målet är 100 000 registrerade "lyssningar" innan 1 september.

Jag tror det behövs fler sådana här insatser där LO-förbunden arbetar gemensamt. Särskilt viktigt är det kanske att tillsammans komma till rätta med den svaga nyrekryteringen bland unga vuxna.

Här anser jag att det är ett viktigt steg att LO och allt fler LO-förbund numera erbjuder introduktionskurser även för icke-medlemmar. Likaså är årets centrala extrasatsning på LO:s skolinformation viktig, och bör förlängas. Facket på Sommarjobbet bör kanske bli något ännu större än vad det är i dag.


3. Vi måste ställa frågan om medlemskap även till dem som i dag inte får den.

Strukturen på arbetsmarknaden ser inte ut som förr. Inte minst är det tydligt för oss här i Malmö. Deltider och visstider har brett ut sig. Rörligheten på arbetsmarknaden är stor. Många arbetar parallellt inom olika brancher (många har ju till och med jobb både i Köpenhamn och Malmö) Stora arbetsplatser är snarare undantag en regel. Allt detta kräver att även fackens struktur på arbetsplatsnärvaro förändras.

Ett sätt vi försöker möta upp detta lokalt är att vi inom LO Malmö har landsatt en egen "Gå med i facket"-kampanj, baserades på det nationella materialet. Vi kommer att tvärfackligt försöka möta människor även bortom arbetsplatserna. Som LO-företrädare kommer vi befinna oss i ett tvärfackligt uppsökeri i bostadsområden, stadsdelscentran, köpcentran och vid olika evenemang. Den 19:e april kommer vi till exempel att stå på köpcentret Entré och ställa frågan: vill du gå med i facket?

Om det visar sig att du ska vara med i HRF spelar ingen roll, även om det är en IF Metall-medlem som frågar dig, för du kommer att lotsas rätt. Så tar vi ett gemensamt ansvar för varandra och därmed oss själva.

Det är så klart bara ett litet steg på vägen. Just nu är det dock många dylika små steg som krävs för att bryta trenden. Vi behöver tänka och göra nytt, och se tvärfackligt på den tid och de pengar vi kan investera i högre organisationsgrad i samtliga de branscher vi organiserar inom LO - inte bara i vårt eget LO-förbund.

Det här tänket - jämte många av förslagen i utredningen jag nämnde ovan och utöver en starkare arbetsplatsnärvaro - tror jag kommer att vara helt avgörande för att vi ska lyckas.

Som sagt. Det är mycket som behöver göras. Jag läser: Men facket då? Om organisationsgrad/medlemsrekryteringTwittra om detta!