"Nån annan" är du - men varför och hur?

I bland får man bara lust att skriva. Någon väcker ens tankar, inspirerar - eller provocerar. I dag var det DNs ledarsida som stod för detta. I ledarsticket "Nån annan" är du resonerar de utifrån Ruben Östlunds senaste film om hur och varför vi tar hand om oss själva och varandra:

"Snarare än att stifta lagar borde politikernas mål vara att skapa ett så starkt civilt samhälle att vi alla känner ansvar för både vår egen välfärd och våra medmänniskors. Grupptryck kan vara något bra – om det är ett tryck från omgivningen, från civilsamhället, att själva göra vad vi kan och att dessutom hjälpa varandra när någon inte räcker till."

Detta fick en av mina favoritantagonister på Twitter, moderaten Martin Edgélius, att fortsätta resonemanget i ett inlägg på sin ofta intressanta blogg Konservativa Tankar. Under rubriken Offentliga institutioner skapar inte civilkurage skriver han om "nånannanismen", och kopplar denna till vänsterns syn på politik och samhällsbyggnad.

"Hur skapas civilkurage och tillit mellan människor? Vänsterns svar på frågan är oftast; genom höga skatter, generella välfärdssystem och offentligt administrerad solidaritet. Att det inte funkar något vidare torde dock vara uppenbart för de flesta.

Anonyma system leder till anonyma människor. Och anonyma människor behöver inte ta ansvar för sina medmänniskor. I stället förväntar man sig att någon annan ska göra det åt en (den så kallade nånannanismen)."

Som väntat instämmer jag inte i Martins kritik. Jag menar att generella välfärdssystem ger människor makt över sina liv, inte tvärtom.

Att civilkurage svårligen kan skapas på något sätt uteslutande via politiska medel instämmer jag självfallet i. Att gemensamt finansierade och samhälleligt administrerade system skulle leda till anonyma och osolidariska medborgare - som står maktlösa i sina liv - är däremot en ideologiskt motiverad nidbild, och det är den idéströmningen jag vill kommentera.

I förordet till sin Timbrobok Den hjärtlösa välfärdsstaten skrev författaren Staffan Burenstam Linder att:

"Staten är inte och lär inte medmänsklighet och ansvar. Därför fungerar inte en välfärdsstat."

Detta står som en passande illustration av strömningen, en förvisso konservativ kommunitarism snarare en nyliberal statskritik men som dock tydligt förespråkar mindre politik och kollektiva lösningar. I stället vill man fokusera på det så kallade civila samhället.

Vad är då det för något? Ja, ibland har dess förespråkare lättare för att definiera vad det inte är (något som förvisso är ett förenande drag med flertalet socialister). Men familjen, grannskapet, de nära sociala nätverken. Ungefär så ser byggstenarna ut.

Det är ofta företrädare för denna strömning som kommer med kritiken om den hjärtlösa staten. Den som gör medborgare till anonyma och fristående från ansvar för sina nära och kära - i förlängningen sin nästa, helt enkelt. Detta skulle vara något som välfärdsambitionerna i socialdemokratisk tappning skulle ha lett till. Jag återkommer snart till detta.

Först vill jag bara inflika, poängtera, att denna politiska filosofi i dag ofta bara är ett retoriskt uttryck för vilja till nedskärningar och privatiseringar. I sin praktiska tappning är det därför i högerns händer en inriktning som i sin förlängning går att koppla till nyliberala målsättningar. Tänk "nattväktarstat" och Marian Radetzki, tänk de omstöpningar av det brittiska samhället som David Cameron (något paradoxalt) genomför under parollen "Big Society".

Men tillbaka till den konservativa kritiken av socialdemokratisk politik, av statsindividualismen. I boken Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige anför författarna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh en helt annan bild av den svenska välfärdsstaten än vad dess konservativa kritiker gör.

Redan i inledningen slår de fast:

"Vår tes i denna bok är att den svenska välfärdsstaten på ett unikt sätt har erbjudit medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband utan att för den skull äventyra den fundamentala moraliska ordningen i samhället. Tvärtom har det svenska samhällskontraktet kommit att uppfattas som ett uttryck för solidaritet och omtanke människor emellan."

Berggren och Trägårdh talar vidare om tre poler i välfärdens maktrelationer: individen, staten och familjen.

I den amerikanska modellen står individen och familjen tillsammans mot staten, som ska hållas borta från privatsfären. I den tyska modellen sägs stat och familj stå tillsammans mot individen. I den svenska modellen har stat och individ så att säga enats mot familjen (till konservativas uppenbara förtvivlan).

Våra samhälleliga system har förändrat maktbalansen mellan människorna i vardagen genom att ge individen en starkare ställning både på arbetsmarknaden och i det privata - något en mer kommunitär linje i förhållande till politiken som medel inte kan lyckas med.

Jag vet inte hur det är för högerkonservativa, men för mig representerar inte starka och oberoende individer automatiskt anonyma människor och osolidariska medborgare utan civilkurage.

Det är i varje fall inte den människosyn som socialdemokraternas ideologi och praktiska politik har byggt på. Tvärtom så är mycket av vår framgång under 1900-talet sprungen ur att vi förstod och bekräftade behovet av individualismen och strävan efter oberoende.

Med Berggrens och Trädgårdhs läsning av historien; "Den moderna välfärdsstaten har institutionaliserat redan existerade värderingar" - snarare än att den skulle ha påbjudit nya.

En statsindividualism byggd på jämlikhet frigör människor, ger människor makt i sina liv snarare än vad den tar ifrån dem. Som Olof Palme sade på minneshögtiden för Tage Erlander:

”Du har sagt att samhället ska vara starkt så att människor slipper vara svaga. För dig var det starka samhället aldrig ett uttryck för myndighet eller ekonomisk övermakt som dirigerar människors liv"

Just så.

Jag tror att fria människor, i en samhällsmodell som främjar individualism och solidaritet, är trygga människor som kan se ömsesidigheten i mellanmänskliga relationer, och kan välja denna ömsesidighet från mer fria premisser än vad som varit möjligt tidigare.

Det är då man verkligen kan se sin nästa i sig själv. "Nån annan" är du. Jag läser: "Nån annan" är du - men varför och hur?Twittra om detta!