Vi är många som famlar i mörkret i dag. Söker efter ord för att beskriva den lamslående fasa och sorg som river upp själ och hjärta. Det känns i varje enskilt hjärtslag, i varje tår som bränner över kinderna. Jag gråter så jag inte kan andas, i sorg över dem som har tagit sitt sista andetag.
Vi bearbetar sorg och oro olika. Jag brukar skriva för att samla mig. Det är väl därför jag gör det i dag. För att försöka förstå något jag aldrig helt kommer att kunna ta in. För att samla tankar ur den känslostorm som ridit mig genom nattens mardrömmar.
I sociala medier möter jag bestörtning och förtvivlan från meningsfränder världen över. Från kamrater inom Ecosy och IUSY, PES och SI. Från den globala fackföreningsrörelsen. Detta har varit en attack mot oss alla, till synes sprungen ur ett ofattbart hat och förakt mot människor bara för att de valt att engagera sig som socialdemokrater.
Jag var engagerad i SSU i över tio år. Många av mina allra närmaste vänner har jag mött under den tiden. Under kaffekokande i klubblokalen, flygbladsskrivande på expeditionen, på manifestationer på gator och torg. Under kurshelger och kongresser. På sommarlägren.
Sommarlägren. Bland det allra finaste vi har. Unga engagerade aktivister som samlar sig tillsammans. Som spelar fotboll. Arrangerar seminarier och studiecirklar. Lagar mat tillsammans. Sover tillsammans. Sitter kring lägereldar och sjunger tillsammans. Blir kära och hittar vänner för livet, tillsammans och var och en för sig.
Jag tänker tillbaka på alla de sammankomster jag varit med och arrangerat, burit och deltagit på. Kongresserna och kurshelgerna. Alla gånger jag varit kursledare på Bommersvik, Klostersågen och hos olika SSU-distrikt. Jag tänker tillbaka på mina sommarläger med SSU. Glädjen. Kraften. Allt det fina.
Jag tänker i dag på alla de vänner och kamrater från AUF som har varit med där. På valläger och i valrörelser. På våra kongresser, kurser och konferenser. På våra nordiska kamratträffar mellan organisationerna. Jag tänker på alla de kamrater vi lärt känna när vi jobbat i norska valrörelser. När vi har besökt Utöya.
Utöya. AUFs paradis på jorden. Samlingspunkten för den norska unga arbetarrörelsen. Denna lilla, lilla ö man går över på fem minuter. På husen som AUF:arna själva underhåller och driver, bygger till och reparerar. På kullen där man sitter och lyssnar. Platsen där vänskaper och förhållanden inletts. Där engagemang och tro på en bättre värld har funnit näring och växt i styrka. I går blev Utöya i stället ett helvete på jorden.
Det blir så ofattbart hemskt. Så overkligt och fasansfullt.
Norges arbetarrörelse har blivit attackerad i centrat av sitt engagemang, i det allra finaste, där det kanske gjorde som allra mest ont. Den internationella socialdemokratin står i dag sida vid sida med våra norska vänner som sörjer sina fallna barn och ungdomar.
Alla vi med vänner som var där famlar i mörkret. Uppdateringar och sms från kamrater som klarat sig blandar hos oss lättnad över att de är vid liv, med fasa över vad de berättar om – de som inte kan berätta. De vars anhöriga fortfarande inte fått kontakt och heller inte kommer att få det. De föräldrar och syskon som stolta låtit sina barn åka på ett politiskt sommarläger på en ö. Jag kan inte ens försöka förstå hur de har det i dag. De anhöriga som ännu inte vet. Som aldrig får träffa sina kära igen.
Mitt hjärta är med alla vänner som förlorat nära och kära, gamla vänner och nyfunna meningsfränder. Där den nyfunna vänskapen aldrig fick växa sig stark till en livslång kamratskap, så som mina träffar på ungdomslägren fick göra. Där den spirande förälskelsen aldrig fick prova sina vingar. Där det i dag bara finns mörker och sorg.
När jag ser ansiktsuttrycken hos Jens Stoltenberg och Eskil när de kramar varandra på land ute vid Utöya så börjar jag för första gången kunna ta in vad som skett. Ofattbart.
Sorgen är oändlig över de kamrater som blivit mördade. Mina tårar betyder ingenting för er i dag men jag kan inte annat än gråta dem. Mina ord som jag skriver kan inte vara till något stöd utan jag skriver dem för min egen skull.
Men min – vår allas – obändiga solidaritet och kärlek, kommer förhoppningsvis i längden att hjälpa i läkandet. De manifestationer och minnesstunder som SSU:are över hela världen i dag håller kanske kan ge styrka om ej ännu någon tröst.
Älskade, älskade systerorganisation. Vi står sida vid sida av er i dag och begråter era fallna. När ni behöver oss så kommer vi att finna där för er.
Solidaritet och kärlek.
Twittra om detta!
